Lost in translation och Balzacs landskap.

Efter en heldagsutflykt utflykt bland vingârdar och slott kom vi hem.
Han (med datorn i knät): Vet du att du börjar bli en riktigt dâlig svensk?
Hon: ... (Frâgande). Mauvaise Suédoise ?
Han (nickande mot datorn): Det är idag man tänder det första ljuset i den berömda staken.
Hon: ... (Mâllös).

Note to self: 
Mindre än ursäkt än en förklaring. Idag var en ljuvlig vad jag kallar början-pâ-hösten-dag, sexton grader varmt och sol. Man uppadaterar inte sâ lätt sin inre kalender.

Utflykten gjordes för övrigt bland Balzacs landskap, de som finns med som en röd trâd rakt igenom hans verk och som symboliseras av Le lys dans la vallée, främst, med de bägge kvinnorna som kroppsliggör landet, respektive staden. Böljande horisont, kullar och grönska. Runda träd. Vingârdar och slott i alla dess former och storlekar. Den väna naturen; den välkomnande, snälla. Förmodligen en alldeles utmärkt kontrast till Paris för skrivande. Likt Odilon Redon hade sitt Bordeaux - efter mânader av hekt, vänner och allmänt människorfrekventerande, intrycksinsupande i huvudstaden, mânader av retraite och skapande. En sund andning. Balzac hade dessutom än närmre till sina tillflyktsorter.

Bara hekten, inget alternativ. Endast lugnet, inte heller.

Dagarna som gâr.

Där är min skola! Säger hon, med stolthet i röst och blick, när vi travar in pâ den bakgârd där dagis ligger.
Om nâgra veckor smäller det, skolstart. Och om en mânad blir hon tre.

Minnesanteckningar.

Lillo: Mamma... Vad har du i öronen?!
Hon: Eh. Örhängen (sant, örhängen pryder sällan denna kropp och nu smälldes till med ringar vars diameter inte heter duga).
Lillo: Men ta av dem är du snäll. Ta av dem...
Hon: Vaddâ ta av dem? Jag vill ha dom pâ mig.
Lillo: Mamma: ta av dem. Dom är inte fina. Tar du av dig nu är du snäll?

Eller som verklighetens Lillo säger. Ze ne trouve pas za zoli. Du tout. Maman.

I övrigt var vi och sâg en dyptik i pjäser skrivna av Roland Schimmelpfennig, iscensatta av Claudia Stavisky. Det är sällan man fâr tillfälle till nyskriven teater, tänkte jag, och fick här under en kväll tvâ. Det kan man kalla flugor. (För den som vill finns intervju med författare och regissör här). RS är född 1967, pjäserna frân 2000 och 2003 - Die arabische Nacht, och Der goldene Drachen. Det som intresserade mig främst var berättartekniken, en superposition av röster, av händelser, av samtidighet, nâgot som redan var väldigt närvarande i Den arabiska natten och vidareutforskat, utvecklat och mer behärskat i Den gyllene draken. Fâ saker intresserar mig som berättarteknik.


Tvâ filmer, bägge omsedda, igen pâ bio. Viaggio in Italia av Rosselini och Shining som ingâr i serien nymasteriserade (?!) Kubrickfilmer.

Resa till Italien. Nummer tre av Rosselinis och Bergmans samarbete. Som ju inleddes enligt nedan, âtta âr innan Italienresan (den som ej än läst Bergmans memoarer har fin läsning framför sig).

Käre Mr. Rossellini,

Jag såg dina filmer Rom - öppen stad och Befriande eld och uppskattade dem väldigt mycket. Om du behöver en svensk skådespelerska som talar flytande engelska, som inte har glömt sin tyska, som inte är särskilt bra på franska och som på italienska bara känner till "ti amo", är jag redo att komma och göra en film tillsammans med dig.

Ingrid Bergman.

Inspelning. Herr Rosselini dirigerar Fru Bergman.

Det är en märklig film, pâ sâ vis att man tillslut undrar vart Rosselini vill komma. Är det ett lov till den moderna kvinna Ingrid symboliserar eller är det egentligen en kritik av henne, ett anseende att hon bör komma i beröring av den ursprungliga mänskligheten, kvinnligheten, madonnan, för att förstâ att störst av allt är kärleken, moderligheten, katolicismen. Man kan läsa in bägge tolkningarna och kanske är det vad som gör att filmen fortfarande hâller? (fem âr därefter tog R/B äktenskapet slut). Och Ingrid Bergman, strâlande vacker; allt hon just utstrâlar är vackert. Stolthet, skarphet, intelligens. Redan faktum att slänga Hollywood bakom sig visar väl dock att det inte bara handlade om utstrâlning.

Runt oss, en märklig publik. Filmen ingick i en serie konstverk som i sin tur ingick i en studiecirkel om katolicismen i nuet - just filmvisningen dock öppen för alla, därav vâr närvaro, inte studiecirkelns - medelâldern runt 75? Bredvid mig, en farbror, sâ mager att han liknade vad som oss alla väntar, och han gjorde ivrigt intensiva korstecken filmen rakt igenom sâ snart en kyrka dök upp i bild. Det gav en lât oss kalla det märklig känsla till den kvinna som satt bredvid och var jag. Man finner i ett konstverk det man vill finna?

The Shining. Hur kitschig den än är och framför allt blir allteftersom det hela fortgâr är det ett sant nöje att se Jack Nicholson i action (främst första halvan innan han börjar skina lite väl mycket för undertecknads smak).

Och inledningssekvenserna, den svindlande bilturen, film i sin essäns?

Bolanos redan nämnda novellsamling, utläst. Rekommenderas mycket varmt.
Helena Henschens I skuggan av ett brott, snart utläst. Rekommenderas även den, inte för brottet, som mycket snart hamnar just i skuggan - vilket jag var rädd inte skulle ske, sâ för mig var det en fin vändning -  men för den samtidsskildring romanen skänker. Det är lite som att gâ hand i hand med Gregorius igen och det är ett trevligt sällskap. Det är dessutom nyttigt att pâminnas om samhällsutvecklingen, hur fort det gâtt, vilka jättekliv mänskligheten tagit framât, ocksâ, att tjänstefolk var livegna i Sverige lângt in i det sekel vi nyss lämnat. Det finns mycket man glömmer bort här i modernitetens tid, där allt ändras per sekund. Och där man lätt snärjer in sig i de negativa sidorna av utvecklingen. Friheten har ett pris.

Bah - vi kör pâ verklig pausmusik

Play it again, Camille.

Pausmusik i form av telefontömning.

när dröm blir till verklighet

synen endast, men vilken syn

tidig morgon

bästa rubriken

or this one

när ursprunglig töntighet blir trend, (här invid Théâtre de l'Odéon, Paris).

David och den väna Goliath

Har inte riktigt kunnat släppa denna bild som dök upp jag vet inte riktigt var för ett tag sedan, förlât till den jag ej citerar. Fascinerande, helt enkelt.

 

Godmorgon!

Pausmusik i form av triss i damer, samt trevlig lingvistisk upptäckt.

Vi börjar väl med den trevliga lingvistiska upptäckten jag gjorde när jag, hör och häpna, stod i bokaffären medan tiden gick och köen minskades pâ polisstationen i vilken jag var kommen för att lämna in mina trehundratrettio papper för att byta ut mitt förlorade svenska körkort mot ett franskt.

Sedan jag anlände till det nygamla landet Frankrike har de svenska författarna alltsom oftast âterfunnits i hyllor märkta med, exempelvis, "nordiska sprâk", där de nordiska alltsom oftast glatt blandats med, exempelvis, holländska. Alternativt "sprâk frân norr", alternativt "skandinaviska sprâk".

Mina ögon följde hyllorna och efter att först stannat till pâ "norvégien", detta:

En helt egen, ack sâ liten men dock, hylla. En förstagângsupplevelse jag tycker vi borde fira. (Anas tvâ exemplar av Therese Bohmans debutroman, som dyker upp lite varstans, ocksâ mycket roligt). Utvecklingen gâr mao ât det hâll det skall.

Sâ. I tidsbristens tider, lite pausmusik. Triss i damer och vilka damer!

Ja. Undertecknad tror pâ blandningen teknik och gammelvaror likt pappersvarianter pâ böcker och CD (här som i sâ mycket annat hâller jag glatt med sierskan JM). Det fâr ta plats, vad annars ska jag med ett hem till?

Läste apropâ Camille's album en ovanligt korkad recension som avslutades med: Ilo veyou. Hade det inte varit enklare att bara kalla den I love you? Jaa. Det kan man ju verkligen undra.

Dagen i bilder eller "oväntat/bitterljuvt möte pâ en parkering"

Men ni vet, den vill inte gâ ur bilen. Ska vi âka hem nu?

Möte pâ en parkeringsplats. En grâ unge kommer hoppande mot en brunklädd unge. Kärlek uppstâr. Svârighet ocksâ att sätta sig i bilen och âka hem. Trâcklande inleds. Smâljug efter att ha satt den grâ ungen pâ gräsplätten framför bilen och den brunklädda i sin stol i bilen, övertygandes "att nu har den grâ gâtt hem sâ nu mâste vi âk..."...

Men vänta nu. Jomen, sâ är det ju. Den grâ ligger hoprullad pâ förarsätet. Hur gick nu detta till? Den brunklädda trixar sig snabbt ur sin stol och upp pâ passagerarsätet. Där trivs det ikapp, som tusan.

Han (inledningsvis smâtt rörd, en halvtimma senare tillbakahâllandes lätt irritation): Sâ, ska vi âka hem nu dâ hörrni?
Hon (ocksâ först rörd, sen pedagogisk, förstâendes sâ väl den där ögonblickliga kärleken): Först mâste den grâ ur bilen. Kom igen!
Lillan (förmanandes): Men ni vet, den vill inte gâ och jag vill inte att den ska gâ. Sâ. Ska vi âka hem nu dâ, hörrni?*


*här skall tilläggas att hon sedan i somras sâ snart hon sett en katt utbrustit "det där är min katt!", alternativt, frustrerat: "är det där min katt dâ?", samt att den där kärleken sâ sällan, sâ sällan, vad gäller katter är ömsesidig. Och att bästisen har en. Katt.

Akut brist pâ ensamhet.

Med ensamhet menas befinna sig endast med sig själv och njuta av det.
The cut version: 

Mitt senaste trick är att gâ upp i tjuvottan, jag som är varelse av den sort man minst kan kalla morgonmänniska av alla pâ denna jord, för att fâ finnas till i tystnaden. För att komma i kontakt med den del av mig själv jag saknar sâ till den grad, ofta, som bara existerar just där, finns det nâgot värre än att komma fjärran frân sitt innersta? Nej.

Sâ nu sitter jag här. Och detta blev nästan ett svar pâ en av de frâgor den där bloggrosen jag skall ta tag i medförde. Varför, och när, jag började blogga. Det var i en punkt av livet dâ den akuta bristen var än mer akut, dâ stunderna som denna räddade nâgot inom mig. Samt att det blev ett âterknytande till det svenska sprâk jag sedan sâ länge lagt bakom mig till förmân för franskan och sâ till den grad att det blev fel och oanade fel närhelst jag skrev.

Godmorgon.

Dagen efter. Munch.

Comme vous-êtes loin, paradis parfumé,
Où sous un clair azur tout n'est qu'amour et joie,
Où tout ce que l'on aime est digne d'être aimé.
Où dans la volupté pure le coeur se noie!
Comme vous-êtes loin, paradis parfumé.

Ur en dikt av Beaudelaire "Moesta et Errabunda".

"Detta var ett inlägg i serien: de man inom kort troligtvis kommer ta bort", skrev jag i originalversionen, tvâ timmar tidigare.
Uppdatering, med uppmaning to self: istället för att radera - modifiera! Det som var lângt blev sâledes kort och the cut version kan vi leva med.

Njut medan tid finnes, skrev jag dâ. Njut, tout court, kan jag säga istället:

Uppdatering II. Tanke. Helt annan. Är det en slump att sâ mânga av musikens stora börjar pâ B.? B., som i Bruch, för att nu bara ta ett av alla andra exempel.

Mme B(il), det är jag.

Sa inte Flaubert.
Men Lillan.

Lillan (här översatt): Parce que... du förstâr... Pappa ska förvandla sig till prins och jag till prinsessa.
Hon (upptagen): Mhm... Eller, vad sa du, sa du? Hörde pappa ocksâ tror du?
Lillan: Jo, för som sagt pappa ska förvandla sig till prins, och jag till prinsessa. Och du... du skall förvandlas till... till... bil!
Han: Ja, men det verkar ju bra. Eller kanske varför inte till en - get?
Lillan: Mais noooon. Det gâr ju inte. En chèvre är ju alldeles för liten.

(Uppdatering. Ja. Alltsâ - det var ju Lillan och inte undertecknad som ansâg mig mer lik bil än get. Sâ kan det gâ).