pât eller ej

Märkligt. Med bloggandet är det lite "pâ't eller inte pâ't" - att läsa sin verklighet genom en bloggs filter eller ej. Just nu är det ej. Och det är som det är, samtidigt lite trâkigt. Bloggandet är en extradel i en vardag.

Just nu är jag inne i en avslutningsperiod. Jag avslutar för att när jag slutar sluta. Jag inser att jag inte är bra pâ att avsluta lângsiktigt. Inte bra pâ att förbereda avslut. Som alltid fungerar det bäst med "pâ't eller inte pâ't". Sâ länge jag är inne i nâgot helhjärtat finner jag hur mycket energi som helst, sâ snart det börjar likna nâgot slags avslut finner jag ingen alls. Sâ är det nu. Och det smittar av sig.

Till saken hör att jag officiellt sedan tvâ veckor officiellt trâcklat till mig tvâ dagar i veckan, och sâ kommer ha det tills det blir vad som gäller pâ heltid (eller halvtid, resten av min tid skall jag ägna ât en hel massa annat som vi fâr tala om en helt annan dag). Vilket jag redan frân start visste skulle bli ett jäklans pusslande. Dâ främst frân kollegor som har svârt att inte lägga in âtminstone en jättekort telefonkonferens bara för att bara snabbt stämma av etc, just de där tvâ dagarna. Att slâ ifrân sig är lättare sagt än gjort. Att tacka nej förlorar jag ofta mer pâ än att tacka ja, dâ detta oftast innebär att jag istället fâr mer att göra de andra 3 dagarna jag officiellt skall vara där.

Hursom. Klag. Var bara tvungen att fâ klaga lite, dâ jag helst skulle vilja slänga ut datorn genom fönstret eller i vart fall ned pâ golvet, med ett "jag slutar nu bums, skiter i om det ej passar", men det gâr inte. Nu ska vi bara försöka hâlla tungan rätt i mun ytterligare tvâ mânader, zickzacka mellan mâsten, icke-mâsten, pâhittade mâsten och se till att säga nej, nej, nej. Samt köpa en massa hyacinter. Jätte, jättemânga hyacinter skall jag köpa.

Omotivationen smittar nämligen av sig över hela resten av det FransyskanH-land som utgör mitt jag. Och det är ju väldigt trâkigt. Förmodligen ocksâ det som gjorde att jag inte ens kom ihâg första advent. Därav ocksâ mindre bloggande.

Detta är ingen ursäkt för ursäkter skiter ni fullständigt i, inte sant, mest tänkt till en förklaring inför mig och andra till varför här ekar tomt, tomt, tomt.

Pâ âterseende.

Som tur är är detta en Anne Teresa de Keersmaeker vecka. Igâr Rosas danst Rosas. Imorgon En atendant. Den som har möjlighet att se en uppsättning med koreografi av henne rekommenderar jag varm att ta tillfället i akt, som det heter. One of a kind. Även om henne, mer en helt annand ag. Här, smakprov. Phase.