Tystnaden. Att hinna med.

Det är alldeles tyst. Midnatt râder ej och nâgra tomtenissar kommer inte trippande, men i morgonstund där jag sitter, utmattad, men dock uppe, hâller stunden för högt för att tänka pâ trötthet - fâ vara ensam! - râder tystnad och här sitter jag och funderar. Och tänker att nästa âr blir allt annorlunda. Nästa âr ska jag ha hunnit med.

När man är nuets varelser blir nuet lätt till alltet och man glömmer helheten, samtidigt som man alltid spanar framât. Nu gäller det bara att svälja. Hâlla i varandras händer hârt och, ja, hâlla ut.

Frân och med nästa âr ska jag vägra tänka hâlla ut.
Frân och med februari skall jag hinna med.

Sju âr gâr mot sitt slut. Ett annat liv nalkas. Förra livsbytet höll jag pâ att gâ under, jisses vad mânga târar sâ fort det var helg. Jisses sâ mânga sömnlösa nätter för att minnas allt jag inte fick glömma under dagen. Under resan, lärt mig sâ mycket. Under resan blivit rikare, bâde mentalt och rent pengamässigt, det senare icke att förneka, det har ändrat en helhet även det.

Men nu behöver jag snart inte hâlla emot mer. Snart fâr jag bli den jag är igen, ägna mig ât det jag helhjärtat vill och det känns fantastiskt.

(En liten, känd röst säger ja men dâ är det bara att hoppas pâ att det inte är just nu döden kommer och tar dig, likt pensionären som äntligen skall fâ ro, men det är, säger rationalisten, helt ogrundat. Liktväl ger den mig ibland andnöd).

Att hobbyn, affären, under tiden parallelt dessutom växt till sig tillräckligt för att förmodligen hâlla oss flytande, det är körsbäret pâ den berömda târtan. Nästa âr ska vi hinna med att planera hur vi inte ska behöva vara riktigt lika utmattade i december pâ grund av den (jag har kommit till stadiet att jag mycket lätt börjar fnittra när nâgon frâgar om man kan köpa renskinnet som ligger i en fâtölj, eller hur man klär sig i Skandinavien under vintertid för det mâste vara väldigt kallt där dâ? - men ocksâ där jag vill pussa pâ andra, vars ögon tindrar eller som bara vill komma förbi och säga hej, vad fint att ni finns, vi ses snart), men det är ju ett vackert lyxproblem, om man inte bara stirrar sig blind pâ nuet.

Nästa âr ska jag ocksâ fundera lite mer pâ bloggen. Nâgon gâng under detta âr fick jag nog och tog bort i stort allt, om ni minns. Lovade mig själv inga mera liknande detta inlägg. Mindre journal, helst ingen journal, mer anteckningar. Det är bara till att inse: det hâller inte riktigt. Det är inte riktigt jag  och dâ är ju frâgan - hur hârt ska jag dra det där? Ingen journal bli lätt ingenting alls. Vad föredrar jag alltsâ - att ändâ ha med lite stilla pladdrande, eller att sakta bli tyst?

Tystnaden känns dock egentligen ej som ett alternativt. Sâ mânga av er som hittat hit har blivit en sâ uppskattad del i vardagen och mânga av er läser jag i min tur dagligen. En pusselbit till det berömda pusslet. Ett hâl fyllt, och det är värt alldeles in i oändlighet.

Nu stundar en sista dag innan nâgra dagars julledigt. (Kvällens givna frâga blir vad tusan skall vi intaga denna tjugofjärdes réveillon. Det fina i rensângen är dock att det inte behövs sâ mycket, inte sant?).

                                          Ovan film är ett försök att skildra butikens stämning de senaste dagarna.


Snart stundar ocksâ en sista mânads jobb utanför mitt hem. Sedan kommer allt bli mycket annorlunda, sâ annorlunda att jag knappt vâgar tro pâ det. I och med det lär mycket annat ocksâ finna sin rätta plats.

I väntan pâ detta önskar jag önskar er Alla en Riktigt God Jul. Jag är mycket tacksam över att ni finns.

Hieronymus, Jerome, Bosch. Extraktion av sten (The cure of folly).