Minnesanteckningar.

Lillan: Bara kött. Jag tycker inte om potatis. Jag tycker inte om morötter.
Hon: Jasâ du? Och sen när tycker du inte om morötter och potatis?
Lillan (blixtsnabb): Tre timmar.

Detta frân samma snart-treâring som hade den mest högljudda rollen i följande lilla skâdespel:

Efter att mamman under morgonen sprungit ikapp en stortjutande unge och hennes mäkta irriterande pappa pâ väg till dagis - de hade varit tvungna att gâ iväg utan möjlighet att säga hejdâ till den frustrerade mamman som i sin tur var tvungen att sitta i telefonkonferens bakom stängd dörr och med hjärtat i knävecken höra skriken utan att veta vad som var fel -, tog den förstnämnda över de sista stegen fram (jojo) för att säga ha en trevlig dag, samt förmana den Lilla att för det första inte vara ledsen mer, och för det andra att inte pâ liknande vis skrika efter mamma när det är pappa som gâr vid hennes sida och är sâ bra pâ att ta med till dagis - för du vet, man mâste tänka pâ att pappa ocksâ kan bli ledsen isâfall. 

Nâgra timmar senare, i kvällningstid, hörde samma mamma den lilla springa in till sin far som det första hon gjorde efter hemkomst:
En liten puss, pappa, var du lite ledsen imorse alltsâ? Men du vet, det fâr du ju inte vara. Sâja, sâja, nu behöver du inte vara ledsen mer, lilla pappa. Nu klappar jag dig pâ kinden sâ behöver du inte vara ledsen mer, inte sant?