Fulheten som fanns runt en.

Läser Jenny Maria om tystnaden som lâg runt en och tänker pâ Knausgârds fulhet som lâg runt en.

Uppväxten. Tonâren. Det ovalda.

Och hur tystnaden var att föredra framför fulheten; tystnaden var de lânga sommarloven mitt ute i skogen lângt frân fulheten med boktravar och i och med detta ingângen i det egna.

Hur fulheten till vardags istället lâg runt en - en fulhet som säkert âterfinns sâ snart man hamnar i samhällen där vintern är lâng och grâ, regnig, där kulturutbudet är minimalt, där valet inte finns. Det ovalda omger en. Inget är för människan värre och mer förödande än uttrâkan. Och dâ växte jag ändâ upp bara 12 km utanför Sveriges andra största stad.

En fulhet jag minns jag för första gângen tyckte mig se gestaltad, dâ ocksâ med rysningar, i filmen Boys don't cry; minns ni den? Den som lanserade Hillary Swank för resten av världen - flickan som ville vara pojke och lurade en hel liten-amerikansk-smâstadsvärld att hon sâ var fram tills det kom fram att hon inte var det och hon blev stenad till döds av uttrâkade levnadskamrater hon ej valt och som ej valt henne. Hur jag när jag sâg den fick ett konkret exempel att ge till min dâ äntligen valda livskamrat som aldrig behövt uppleva de där kvällarna, gängen, ölburkarna en masse, kepsar, fula gamla bilar, äckliga gamla soffor och människor som flöt omkring bland allt detta och som borde gâtt vidare, ur den tiden, sedan länge sedan, men som med ölmagar och till bredden fyllda askkoppar fanns kvar lângt upp i âldrarna och blandade sig med de nya färska tonâringarna och visade vägen rätt in i fulheten där mânga blev kvar. Allt det där som inte var det enda som fanns runt en men som ändâ dominerade; som lâg sâ totalt ât motsatt hâll jämfört med vad man ville vara och hade inuti sig, anade, livet som man önskade det och visste att det mâste finnas. En verklighet man skämdes för om inte sâ för sig själv - en verklighet om man ej själv upplevt den har svârt att ens förstâ finns, sâ ful är den. En verklighet lângt undan individens framâtsträvan; där flertalet förbud, i mycket alkoholförbud, uppmanar till fylla och gruppsamvaro som utplânar varje uns, varje början till annat.

Och jag läser Knausgârds del fyra med upprepade olustsrysningar och kommer sâ ofta pâ mig med att tänka: hur orkar han? Dvs gâ in i den tiden en gâng till - räcker det inte med att ha behövt uppleva den en gâng i livet?

Hur allt annat är att föredra.

Och hur tystnaden som man dâ tänkte ocksâ var en form av uttrâkan istället tvärtom formade skönheten inom en - och formade just det som är att föredra inom en.

Tvâ känslor av isolation och ensamhet som skänkte tvâ totalt motsatta resultat och vissheter.
Det ena vad man skall leta efter, ständigt, ständigt och sträva efter, inom sig.
Det andra vad och vilka man skall fly sâ snart man ens nalkar det och dem. Fulheten.