En vacker kväll tänker jag skriva varför jag tycker ni skall läsa Vila-Matas

Eller snarare varför i alla fall jag själv tänker att forsätta utforskningen av hans verk dâ denna Paris ne finit jamais är mycket trivsam och stimulerande - och, framförallt, lovar om mer. Men det fâr bli en annan en, dock även denna vacker, men den skall alldeles strax ägnas ât biobesök och restaurang pâ tu man hand. Âh!

Apropâ den lânge mannen som nedan i nonchalant ställning stâr och ser snygg ut

Ja, nedan alltsâ.  Pâ fotot. Beckett.

Och apropâ hur trâng vägen in i Paradiset är, minns ni synâlen i höstacken, eller hur var det?

Som blev nekad utgivning precis överallt, bla "anklagad" för sin alltför enkla, pâvra, franska?

Och vars förtvivlade fru tillslut tog manuskriptet i hand och med grât i halsen sprang runt hos varje editör i Paris och förklarade att hennes make var ett missförstâtt geni? Och som slutligen sprang in hos Jérôme Lindon pâ Editions Minuit.

Som förbarmade sig. (Över vem vet vi inte).

Och som sedermera hyllades, ja Becket alltsâ, för sitt minimalistiska sprâk och blev en föregângare vad gäller hela rörelsen kring le Nouveau Roman.

Tâl att tänkas pâ.

(Bâde om vilka som blir utgivna, vilka som inte blir det, och icke att förglömma: varför).

Jérôme Lindon blev i sin tur utnämnd till och hyllad som mannen som upptäckte le Nouveau Roman's författare.

Suzanne blev inte utnämnd alls. Men vi minns och hon stâr där och lyser pâ de outgivna författarnas osedda himmel.

Ibland gör det gott att höra nâgon kalla en katt för en katt (som Boileau uppmanade oss till att alltid göra).

Har ej läst. Kommer ej läsa.  Eller: "Boileau enligt Sanna Lundell".

Lika som bär. Konceptuellt sett. Och poetandes.

Un coin de table - Henri Fantin-Latour.

En grupp poeter. 
Sittandes frân höger till vänster: Paul Verlaine, Arthur Rimbaud, Léon Valade, Ernest d'Hervilly, Camille Pelletan.
Stâendes frân höger till vänster: Pierre Elséar, Emile Blémont, Jean Aicard.

Den dâtidens nya poeter. 

Ett foto - Mario Dondero - utanför Editions de Minuit. Nya romanens, den franska, högkvarter. 

Stâende frân höger till vänster: Alain Robbe-Grillet, Claude Simon, Claude Mauriace, Jérôme Lindon, Robert Pinget, Samuel Beckett, Nathalie Sarraute, Claude Ollier.

Den dâtidens nya romanserare. 

Uppdatering

som egentligen är intressant endast för mig.
1. Har idag fâtt tillbaka den iphone som de senaste dagarna varit pâ lagning, under vilka jag âtergâtt till en minimal omodern liten sak som fâr plats i min hand och är hur oömtâlig som helst. Nu ställer jag mig frâgan: vill jag verkligen ha tillbaka den moderna saken? (endast den lata fotografen i mig säger utan minsta tvekan: Ja! dvs praktiskheten med att ha telefon och en supertelefon i ett är... mycket bra. Men resten - alldeles för stor, alldeles för ömtâlig, ett jävelskap till touchscreen - jag inser att jag totalt hatar touchscreen etc etc etc. Gâr över mitt huvud).

2. Har ikväll talat med en gammal vän som jag inte talat med pâ sex och ett halvt âr och därmed borde förstâtt inte borde talats med. Jag känner mig a. annorlunda, b. annorlunda, c. annorlunda. Vissa anledningar är mer än tillräckliga.

En fin start pâ veckan. Jag ger (er) min morgon.

Jag ger er min dag.

Söndagkväll och filmkritik.

Och liten uppdatering. Helg med en man i huset jag haft för vanan att kalla frère under vâra arbetsâr tillsammans. Mycket trevligt, mycket trevligt.

Fredagkväll, bio. Thomas Vinterbergs senaste och även om jag oftast inte tycker det är intressant att läsa om varför man inte tyckt om nâgot eller uttrycka varför jag inte tyckt om nâgot mâste jag ändâ säga att jag tyvärr inte var nöjd när det hele var slut. Tyvärr, dâ jag har en stor mängd sympati för mannen och verkligen hade hoppats pâ att tycka om. Att jag inte tyckte om vore kanske väl starkt, men lât oss säga att det är just det som var problemet: Hela filmen är gjord för att man inte skall kunna inte tycka om. Om ni skall se filmen tycker jag ni skall sluta att läsa här.
En vacker, godhjärtad, frânskild man - som dessutom sâ hemskt gärna vill ha vârdnaden om sin son och lider över att inte fâ det. Han jobbar pâ dagis och älskar alla barnen (ni vet lite lât barnen komma till mig), busar, gosar, älskar. Och blir sâ smâningom anklagad för pedofili, pga att bästa vännens femâriga dotter är kär i honom och fâr lite hittepâ inom sig dâ hon velat pussa honom pâ munnen och han sagt nej.
Där har halva filmen gâtt och man har själv lust att gâ för man orkar inte riktigt, inte en gâng till.
Och han förlorar jobbet, han förlorar vännerna, han förlorar vârdnaden, han förlorar flickvännen.
Och i slutet har han fâtt tillbaka allt, men flyttat till en annan ort.
Slut!

Inte rikare, inte smartare. Som publik.
Och Mikkelsen är helt enkelt för snygg för rollen; jo sâ är det. För alla dessa plus-plus-plus-egenskaper och DESSUTOM jättesnygg, det blir helt enkelt för mycket (Stackars rika pojke). Vinterberg har enligt uppgift försökt göra honom fulare, sâ han mâste varit medveten om problemet, men resultatet blir just snygg man man försökt förfula men inte lyckats förfula.
Och fotot ocksâ, för snyggt. Det blir nästintill osmakligt med alla dessa vackra bokskogar och orange/brunt/grönt och dessutom jakt och vackra hjortar i samband med liknande tema.
Tillslut blir det ett enda gegg av det hela som liknar tv-film (i alla fall fransk tv-film som gör att begreppet i detta land blivit en verklig icke-komplimang, skall tilläggas).

Men kanske kan man se en helt annan film om man aldrig funderat i banorna grupptrycket, gruppen blir bödel osv osv. Sâ, som pedagog för livsnybörjare gör kanske Vinterberg ett bra jobb, och man har ingen lust att helt döma ut honom heller.

Jag önskar bara att han tar fler risker inför nästa.
(Inom parentes skall väl tilläggas att han efter Festen tog lite väl stora risker och detta var kanske enda sättet att fâ tillbaka alla kredit sâ att han fâr möjligheten att göra ytterligare filmer i framtiden. Och isâfall, isâfall, förstâr jag hans val lite bättre. Men jag tycker mer om en riktig kalkonfilm som det ofta blir när riskerna en riktigt intelligent skapare tagit har varit för stora än en medioker, välslipad halvdanhet som ofta är resultatet av alldeles för fâ tagna risker. Nâ).

Vem kan tipsa om en riktigt bra film som gâr/snart gâr upp? Här har varit för mânga besvikelser â det senaste.

Roligt med bra man till Europeiskt litteraturpris - Makanine

Roligt!
Europeiskt litteraturpris till Vladimir Makanine, för hans samlade verk.
Ni som ej läst ryssen har fin läsning framför er.
Lästips som inkörsport: Le prisonnier du Caucase. Finstämd novellsamling.
(Dâ det ej ens finns en svensk wikipedia-sida över honom räds jag över antalet översättningar. Hoppas ha fel. Sâ länge fâr den franska versionen slitas med hälsan).

En av de namn jag tycker nämns alldeles för sällan i exempelvis Nobelsammanhang.

Aha, tänkte jag. Herr Compagnon är i farten.

När jag slötittade igenom en Journal de Dimanche som lâg pâ cafét.
Aha, dâ herr Compagnon ger ut en roman, självbiografisk, om âren pâ militärskolan.

Mycket intressant. Herr Compagnon har för vana att gâ tillbaka och revisionsläsa sin dâtid, sin inlärning. Det gjorde han i Le Démon de la Théorie, som alla som haft att göra med litteraturstudier borde läsa. Teorins demon. Vad den gör med tanken. Gör, som i bâde gott och ont.

Jag har skrivit om honom förut (bla här och här), denne man som talar om Proust och le temps baroque som han andas. Som föreläser - och leder - litteraturbiten pâ Collège de France, utomordentligt prestigfylld post för denne professor som ocksâ undervisar pâ sâväl Sorbonne (där undertecknad redan pâ den tiden identifierade ett slags ufo bland de andra mer eller mindre - alla dock främst mer - konservativa kufarna) som Colombia.

Här kan man läsa om romanen. Där rebellen anas redan dâ - femton âr gammal och bestämd att bryta med familjens militärtradition för att sadla om till litteraturkunnare.

Här kan man följa honom. Alltid mycket intressant -tyvärr tycks inte feeden fungera, sâ han har än ej fâtt sin välmeriterade plats i högerspaltens blogglista.

Fint sätt att inleda mândagen med. Länktips.

Intervju med Orhan Pamuk i The New York times.

Söndag.

Fingrarna i myllan. Sekatörerna i björnbärssnâren. I blâregnet. Näsan fylld av dofter; jord, fuktiga löv. Öronen av en och annan fâgel, till exempel gök, och det endast. Inte en kotte i form av människa i närheten. Âh.

när tankar korsas

"Det är lite trögt just nu, med tankarna. Eller att få ut dem i bloggen. Jag vet inte riktigt vad det är. Kanske att de inte bubblar på med tillräcklig kraft för att övervinna motståndet och ifrågasättandet om meningen med att vara ännu en röst i det stora babblet".

Bättre kan det inte uttryckas, sâ jag lânar Annannans ord. 

Det finns dagar som ifrâgasätter just meningen, eller kanske än mer lusten, att vara ännu en röst i det stora babblet. 

Andra struntar man i ifrâgasättningen och babblar. Eller läser andras babbel och är innerligt glad över att de ännu babblar.

MEN det är en konstig det uttryckta ordets värld vi lever i, precis just nu.

Tänk vad ett litet pass kan göra

I somras upptäckte vi som sagt efter tre tur och retur resor Frankrike-Sverige emellan det ingen flygplatsarbetare upptäckt - att mitt pass gâtt ut. (Värt att notera efter alla dessa âr av hyperaktivitet; numer ids ingen knappt se över legitimationshandlingar).

Hursom. Detta gjorde att jag igâr, efter mânga om och men, kunde hämta ut mitt nya pass pâ ambassaden. Vilket i sin tur innebar att jag gjorde en rekordkort tur till Paris. Tvâ och en halv timma pâ plats - och pâ det hinner man mycket om man har spring i bena. Och det har jag.

 Att ambassaden ligger alldeles vid Varennes innebär att den ligger nästan granne med Rodin muséet vilket innebär att den ligger alldeles nära boulevard des Invalides och alla dessa höstklädda plataner.

 Gâr man snabbt ât andra hâllet ser man snart Grand Palais och med en och en halv timme framför mig var det perfekt tid för att gâ och se den Bohème utställning som där pâgâr.

Precis där tog mitt batteri slut; sâledes ocksâ vidare fotobevis.

Tvâ timmar senare satt jag pâ tâget tillbaka, fylld med intryck som ber om ett helt annat inlägg men den som kan spiller ingen tid om hen lägger den pâ ett Grand Palais besök.

Frân Tzigenare i det Europeiska medvetandet som tjyvar och det endast, ja förutom av Rousseau som i dem sâg själsfränder i det irrande, det sökande, det rotlösa, till spännade spâdamer som plötsligt dök upp i form av Esmeraldor hos Victor Hugo som grundlade mode; Beaudelaire som inspirerades till det multipla sökandet; Lizt som skrev den första traitén om Ungersk musik; tzigenare via spâdamer till vagabonder och dandys; poeterna, lika rotlösa de, utanförskapen och identifikationen; Verlaine och Rimbaud; artisternas ateljéer, där kaoset var del av identiteten. Ett litet rum med flertalet självporträtt, varav Courbet och Delacroix. 

Hemresan delades med Léon Bloy.

Klart slut. Over and out.

Lördagmorgonens cutie

Kommer härifrân - Dianne Keaton. Visst?

Fâr mig att tänka pâ de tidiga (eller tidigare) Woody Allen filmerna - minns ni den Dostojevski baserade med all snön? Lika oskuldsfullt söt som ovan kvinna. Âh.

Inre längtan och andra konstigheter.

Det brukar bli sâ om jag antingen är jättetrött eller jätteutvilad, allt blandas, allt samlas.
Under nätterna drömmer jag de mest konstiga saker; de senaste nätterna har flertalet av er varit med i mina drömmar - ni vet väl att ni är dem jag umgâs nästan mest med? - ni, tillsammans med Sopranos-gestalterna, vi hamnar tillsammans i de mest märkliga situationer.