Brasklapp till. Stâr inte ut med alla dessa jävla intektuella sk artister

Sa hon, Kahlo, och syftade pâ alla dessa parisare som satt med ändan mot varma caféstolar och yttrade Sanningar om Kultur och Artisteri, medan livet stod pâ runt om dem i världen.

Och det förstâr man ju. Hennes eget och Riveras liv och konstnärsskap tog avstamp i en nödvändighet, omgivna av en omgivning som inte tillät att bara sitta ned och tycka en massa, utveckla teorier om ditten och datten, men ocksâ finnas med aktivt, göra.

Breton och kompani är ena jäklans talare, menade hon ocksâ, tar sig pâ sâ stort allvar att man fâr lust att sticka hâl pâ dem. Jag vill hem!

Jag ville absolut aldrig hem.
Men jag kom frân en helt annan omgivning och sâg inte allt lika klart ögonblickligen.
Ett liknande uttalande visar pâ att man lämnat bakom sig och âter kan vända hem till en rikedom som heter duga, ett fantastiskt inre välstând och styrka.

För mig var bara faktum att det satt folk och talade Kultur och Artisteri runt mig en gudagâva. Min gamla värld var inte lika rik och fanna att ur det nya klimatet föddes entusiasm. Jag fortsätter tycka det är en gudagâva.

Vilket inte fâr mig att mindre förstâ precis vad hon menade. Och inte heller hindrar frân att särskilja äpplen frân päron. Synen blir dessutom allt skarpare med âren och nyârets enda löfte skall bli att leta mig allt närmre äpplena (om det nu är dem eller päronen man skall sätta högst).

Gott Nytt Âr pâ er, alla vänner. Lât oss hitta tillbaka till det som just wont get away, som sâ fint definiterats av Colm Toibin som citeras i Jeffrey Eugenides tal till unga författare i länken Jenny Maria sâ fint bjöd pâ igârkväll och i vilken det finns nâgot för oss alla att ta med oss in i det nya âret.

En alternativ värld kan bildas, hâller pâ att bildas, grundad i viljan av det avstând vi önskar ta frân löpsedlarna, de vinklade nyhetssändningarna, och all annan skit som vill fâ oss att tro att det viktiga ligger i det oviktigas viktlösa hjärta. Det fâr bli vârt sätt att aktivera oss. Vârt sätt att sätta det viktiga i centrum - lât oss fortsätta tala litteratur, konst, politik och allt vi vill tala om. Ju mer vidrigt "det offentliga" blir, desto enklare att ta avstând frân det. Jag vill hem, sa Kahlo. Jag med, till mitt innresta själv.

(Och än har vi inte ens fâtt i oss en gnutta champagne...!).

Ett riktigt Gott Nytt Âr!

Kort bokenkät: Fast - Gunnar Strandberg

Dagarna gâr och detta är nâgot jag borde skrivit om sedan redan nâgon vecka sedan och sen kom födelsedagar och julaftnar och resor emellan, ja ni vet. (Och här sitter jag nu i en stuga mitt i Värmlands hjärta, omgiven av granar, snö och det är fantastiskt!).

Hursomhelst blir jag med ens pâmind av min egna försening när jag läser Bernurs mycket kompletta text om densamma - vilken, blandat med skammen över försening, ocksâ gör mig glad (och i ärlighetens namn lite lättad!): glad dâ det är en mycket bra och välskriven recension, lättad dâ han i mycket sammanfattar min egna läsning - samt handlingen pâ ett sâ ypperligt sätt - att jag inte har mycket att tillägga.

Alltsâ: Fast av Gunnar Strandberg (vars blogg ni ju finner i min högerspalt).
Bernurs text här. Och som jag râder er att läsa nu före de rader jag själv tänkt tillägga.

Det finns vissa romaner man redan innan man ens öppnat dem intresserar en mer än andra - och vars författare inger förtroende innan man faktiskt lärt känna dem. För mig är Fast en av dessa. Herr Strandbergs blogg är en av dem jag följer absolut närmst och jag har länge sett fram emot att fâ läsa mer än det man där finner av densammes penna.

Redan romanens inledande citation förklarar för mig att min intuition om ett verkligt projekt var riktig.
Wallace Stevens: ”Den definitiva tron är att tro på en fiktion, som du vet är en fiktion, och inte något annat. Den yttersta sanningen är att veta att den är en fiktion och att du villigt tror på den.”
Den modiga och uppstudsiga tonen jag längtat efter är angiven.

Vi finner alltsâ efter nâgra sidor herr Fasth i en av Madrids parker, en höstdag, bâde i ârstidlig som i mannens livsperspektivs mening. Han fingrar pâ ett platanlöv, funderar över dess varande och sitt eget. En nyckelscen.

Mycket snart förstâr vi att det inte är av en slump han befinner sig i den spanska huvudstaden, men att han har mycket att där hämta - sin egen ungdom som i mycket ägnats där - som ung och priviligierad svensk bland ett folk som lärt sig leva under diktatur - och som han tycks ha förlorat ägorätten av nâgonstans pâ vägen, i sviterna av en kärlekshistoria med ett komplicerat slut (pga egna och andras moraliska värderingar?, skuldkänslor över det priviligierade?);  minnet av sin egen son, främst, som han förlorat i nâgot sâ tragiskt som ett självmord och vars minne och kärlek till han ocksâ de tycks förlorat pâ vägen i mycket pga sina egen tvekande förkastelse av sig själv. Rätten att minnas, rätten att älska.

Fast, Faust, är en mer komplicerad historia än den först kan läsas som. Herr Fasth är en man som via sitt skrivande - nobelpristagare i litteratur - gjort det egocentriska till en livsstil. Ett kall, en förbannelse (om inte sâ i omvärldens ögon), som under tiden i Madrid tycks förvandlas till nâgot som ligger nära skamkänslan. Fast. Skam. Förbannelse.

Nutid och dâtid varvas - en dâtid som ocksâ kan läsas som en omskriven dâtid - en nutid som alltmer tycks bli en imaginär värld - allt blir fiktion, inte sant? och Fast snärjer alltmer in sig i sin egen snara. Och vi med honom - tidsväxlingarna, inte de enklaste, fungerar utmärkt.

I en konversation runt romanen tycker jag mig minnas att herr Strandberg besvarade en kritik om Fast "som en förfärlig person" med att han är en förfärlig person, (och att sprâket hans speglar förfärligheten). I mina ögon är kanske just det den främsta saknaden när jag lägger ifrân mig boken -  jag hade faktiskt önskat att Fast fâtt vara än mer förfärlig. Han snuddar ju vid att bli en verklig Typ i den mest Balzaciska bemärkelsen!

Romanen, utgiven som e-bok, kan klickas hem här för futtiga 39 spänn. E-boks-skeptiker (oftast mycket vana manusläsare...!) rekommenderas göra som jag: ladda hem och skriv ut PDFen - fungerar alldeles utmärkt!

Allt det där jag ville säga

Dagarna springer och sâ gör ocksâ vi.

Hade tänkt delge om finheten i en liten som fyller fyra, som främst önskar sig inbjudna kamrater till kalaset, som fâr inbjudna kamrater till kalaset och hâller pâ att storkna av stolthet över ârtalet. Samt hâller upp kjolen i princessklänningen där hon skrider fram som hade hon inte gjort annat. (En princessklänning undertecknad aldrig skulle kommit pâ ens tanken att inhandla, men som en bästa kompis tänkt pâ och sällan har mer tindrande blick skâdats - och jag tänkte i mitt stilla sinne: sâ fel man kan ha).

Tänkt delge början av läsning av den där boken jag nämnde och som nu äntligen dumpit (dimpa damp - dumpit?) ned här och med de tre första sidorna ger mig vetskapen om att jag hade rätt.

Om Vila-Matas jag nu inhandlat mer av; om hur man skriver en roman om romanskrivande utan att nâgonsin mena att man skrivit en och elegansen med vilken han säger sâ mycket utan att lâtsas om att han säger mycket. Om hur i mycket det är som att läsa om mina tio âr i Paris, om den dekad som formade mig.  

Om pâskriften av livets köp, om vad det innebär för mig för det innebär sâ mycket; om den lilla, pyttelilla, kyrkogârden intill där jag kanske kommer begravas - det där med plats att bli begraven, den knepigaste frâgan för en rotlös själ; en utlandsboende hade jag först intuitionen att skriva, men det vore ju fel dâ det är en sanning för var och en som har flera ställen i sitt hjärta men varav inget ter sig som självklarheten - om lugnet det skänker att ha hittat en plats som till och med inbjuder till liknande tankar och ger löfte om svar. Om knippan metall, som de kallade det, alla dessa nycklar som lett men inte längre leder nâgonstans; om alla de femtioelva dörrar som där finns och lâs men ingen nyckel har. Om alla dessa nyckelhâl vi med andra ord fâr ta tag i sâ smâningom. Mitt Mârbacka. Sâ pretentiöst det nu än kan lâta, men som är den innersta sanningen och en plats som ocksâ den betytt sâ mycket för mig och pâ sâ mânga olika sätt ända sedan barnsben, för att ge er en början till idé.

Om att vi tidigt imorgon bitti drar norröver, en första jul i snö, pâ sex, sju, âtta âr?; som att âtererövra en gammal vän man inte sett pâ mycket länge. I skrivandets stund tillâter jag mig till och med att börja längta efter tidig morgon och julotta. Lyckan i att inte behöva svara när telefonen ringer och allt  det andra jag längtar efter.

Och att jag därför tänker att det är lika sâ bra att jag redan nu önskar er allt det där jag ville önska er, tacka er för att ni tittar in här dâ och dâ, lämnar avtryck av er själva i kommentarsfälten, förgyller mângen av mina dar.

Sâ - likt granen i huset, alldeles för tidig (men ocksâ egentligen alldeles för kort): En riktigt God Jul.

Vi hörs säkerligen i det som kallas mellandagarna.

Barren strös sâ gröna och granna över golvet.

Tillbaka till framtiden.

Det börjar dra ihop sig nu. Den 20e december skriver vi pâ det finala köpet och hagtornsbuskar har börjat klippas ned, rabatter rensas, gamla heltäckningsmattor rivas upp; det gâr helt enkelt inte längre att hâlla sig.

I ett gammalt hus finner man bâde det ena och det andra. Gârdagens tidning, frân den 12 mars 1953, talar om den sovjetiska enigmen, del tvâ "Sankta Russia", vilket väl passar fint i Luciatid.

Mannen pâ bilden, Ivan le terrible. Den fasansfulle.

Maquetterna, sidsättningen. Typsnitten, det röda.

Att huset har en fantastisk historia gör att vi har en känsla av skattsökeri sâ snart vi är där. Än bättre för en liten; törnrosas uppvaknande. Initialer smyckar takbjälkarna i hertiginnans gamla sovrum. En liten glugg i norra väggen, den äldsta, vittnar om medeltida dagar, dâ munkarna hade pilbâgen i beredskap. Huset har varit med om prästgârd, byggts ut av hertiginnan när det blev hennes sommarhus; har härbergerat föräldralösa barn under andra världskriget. En vacker dag kommer hela historien.

Sâ länge knackar vi i väggar, lyfter mattor, och drömmer.

En snart fyraârig hjärna

Detta fâr mig att tänka pâ alla dessa meningar som slinker ur hennes mun, sekunderna innan hon somnar.

Igâr.
Lillan (för femtiofjärde gângen): Du mamma...
Hon: Mm.
Lillan: Jag tycker du borde köpa en gitarr till dig och en gitarr till pappa.
Hon: Jasâ?
Lillan: Ja, för du vet, jag vill gärna att ni visar mig hur man spelar gitarr.
Hon: Aha! Men du, nu ska vi sova.

Lillan: (...) (snarkar).

I förrgâr.
Lillan (för femtiofjärde gângen): Du mamma...
Hon: Mm.

Lillan: Hör här: Nicke Nyfiken. Hej, hâ, Nicke Nyfiken. 

Hon: Mm. Nu ska vi sova.

Lillan: Nicke Nyfikween. Nicke Nyfikween. Sâ säger man pâ engelska! Nicke Nyfikwenn.

Hon: Sova.

Lillan: (...) (snarkar).

Det där med döden.

Jag ska hoppa ner här nu!
säger hon och spänner glada ögon i mig, uppe pâ loftet.

Ja gör du det, sâ dör du, och sâ har vi ingen Lilla mer, det kan ju vara en bra idé, svarar jag.

(snabba tripptrapp i trappstegen, och sâ nedifrân): Pappa, vad betyder det att "sâ dör du"?
Ja, att du blir död. Finns inte mer.

Men, jaha. Men varför betyder det det dâ, pappa?

Och sâ vidare.

Mycket bra utvecklingar. Journal av ett livsarbete.

Efter snall forfragan. Publicering!

(fran imorse):
Mycket bra utvecklingar.

1. Midnatt râder. Inte. Men jag är den enda som är vaken. !!!!. Klockan är halv tio. Det är ljuvligt och andra dagen i rad.

2. Rubriken höll pâ att bli "mycket bra helg". Helg!! Vänner, sedan fem âr tillbaka har vi här helg för andra helgen i rad, sen den där dagen dâ jag fick idén att varför inte starta en butik, kanske, och vi därefter ägnat varje lördag i butik, jag som komplement till det mer än heltidsjobb jag hade fram tills februari, bästa hälften som komplement till den vecka han redan ägnat instängd inom samma fyra väggar. Befrielsen, mina vänner. Befrielsen! Och att fâ vakna en söndagmorgon och redan ha en hel lördag bakom sig. Lättnaden! Friheten. Lugnet. Ett beslut, ett omedelbart resultat. Vi har förmânen att fungera utan butiksöppet, beslutet togs för nu 8 dagar sedan och det är - underbart. Förmâgan att âter styra (nâgorlunda) över sin tid är oerhört uppskattad.

3. Löftet infriat - att ta mina tvâ tre timmar om dagen till mig själv. Nu gjort sedan en vecka och kreativiteten sprudlar. Likasâ mitt humör. Det känns som att ha fâtt tillbaka ett halvt liv. Och hittat tillbaka till ett jag lämnat lângt bakom mig. Lyckas övningen att nu inkludera det i det liv jag har nu, ja dâ har vi ju uppnâtt om inte Nangijala sâ det optimala.

4. Vilket givetvis är länkat till följande: Ibland behöver man främst formulera en fundering för att komma vidare. Tro inte sjutton att jag blivit bättre pâ klicketeriet de senaste dagarna? Vilket, självklart, âter pâminner mig om hur mycket rikare mitt liv är med blogg än utan, med bloggvänner att läsa, än utan, med icke bloggvänner men annat att läsa, än utan. Hâhâ. Problematiken kvarstâr, dock, och fr.o.m. nu skall här bli hârdare tag mot den inre klicketeridamen i mig. (Som med allt annat vanebringande, inte sant? Jo, faktiskt, ungefär samma - lagom dos förgyller, högre skänker förfall).

5. Vilket ocksâ är direkt länkat till hur man upplever resten. Igâr, pariserhjul, inhandling av prinsessballong som utlovar nästintill lika stor succé som förförra helgens gran.

Nu hör jag ett skorrande "Du vaRRRg, du vaRRRg kom inte hit, ongen min fâR du alRig". (Favoritsângen). Frân samma flickebarn som de senaste dagarna öppnat munnen och försiktigt försökt sig pâ saker som "hâll i dig ordentligt, herr Nilsson" under leken, eller "jag är en fattig..." arrête de me regarder !!

Vargen sover. Det innebär: Dags att inleda dagen.

Jé! (Eller road ögonbrynshöjning).

Nyss hemkomna frân middag pâ tu man hand som var utsökt och ytterst nödvändig för de tu, och som i mycket behandlat ämnet hur överleva som individer trots att vi numera har barn (1, antal ett), läser just det här, där jag - som i förbifarten skrivet, och dessutom uppsluppet - , läser "femte" (femte...), (5e) - (F-e-m-t-e!) !

Och jag tänker. Herremin jé - varav inläggets rubrik - vad vi alla är olika!

Sällan har

- ...snedare gran skâdats
- ...tidigare gran skâdats

- ...gladare barn skâdats, pga ovan nämnda sneda och tidiga gran.

Jag är verkligen glad över att vi köpte en gran.
Jag är verkligen glad över att vi gör guirlandes (som allt kallas) som kan hängas upp i granen.
Den är verkligen förtjusande, granen, och les guirlandes. Adorables.

Det var verkligen snällt att vi köpte granen.
Tack sâ väldigt mycket för att vi gör guirlandes.
Och för att ni lyfte upp mig sâ att jag kunde hänga upp mina guirlandes högst upp i granen.

Och sâ vidare. Non stop sen i söndags (dâ det dagliga guirlande-görandet dessutom upptogs).

20.30 igârkväll inleddes skolans julkonsert. Lillan, snart fyra, var blek. Och trots att hon älskar att stämma upp i alla dessa julsânger de övat ihjäl sig pâ att vara klara med i lagom tid till nämnda julkonsert förstod hon nog knappt vad hon var med om, där hon stod, snövit, i sin luva, framât 22-snâret och skulle sjunga franska versionen av Jinglebells. (Vive les temps, vive les temps, vive les temps d'hiveeeer). Ögonen, stora, som de bara är pâ riktigt trötta barn.

Sâ det är ju bra att barnet är glatt över granen. Hon har ikväll somnat in i tomteluvan som ficks tagas med frân konserten och som from ikväll ocksâ är nattmössa.

Godnatt mina vänner. Ni ser, härifrân kan jag inte hâlla mig borta. Vissa vanor sitter som berget, eller granen, sneda.

Tipp, tipp, tapp.

Blogg"paus"? Morgonfundering.

Alltsâ inte bloggpaus som mina otaliga "nu har jag inget mer att skriva om och pausar", men en fundering om att kanske ta en välbehövlig paus frân att gâ in hit dâ minuterna om dagen är räknade och det sâ lätt blir att man fastnar här istället för att, exempelvis, läsa ut sin bok.

Härifrân och ut - ni vet, jag undrar hur mânga âr sedan det är sedan jag var helt utan uppkoppling till just allt detta och inser att det mâste vara runt slutet av 2008, början 2009, för det var dâ jag faktiskt upptäckte hela bloggvärlden i samband med att jag helt plötsligt hade tre mânaders hemma vistelse i och med att en Lilla ramlat ur mig, där i slutet pâ december. Jag var helt enkelt en total nykomling till den här världen; fram tills dess hade jag ägnat mig ât sprâk- och litteraturstudier pâ mer än heltid i fem âr, med all min tid i böcker och uppslagsverk pâ bibliotek och diverse parisiska caféer och tänkte öht inte pâ annat än sprâk och litteraturstudier (lât oss säga att jag läser  Vila-Matas' Paris ne finit jamais med ett igenkännande smâleende) och pâ varför ett latinskt "k" blivit ch och hur det sâg ut i den fonetiska parallella spanska utvecklingen och pâ hur Hugos meningar är som aforismer, hela böcker med aforismer, och hur melankolin är densamma hos Baudelaire och Montaigne och Proust och alla de andra och om hur det osägbara helt plöstligt blev kärnan till en hel litteraturvâg i och med le Nouveau roman och hur sprâket därmed frân att ha varit blommande blev torrt och krasst och man menade att l'auteur est mort, skaparen/författaren är död och man därmed inte tillät sig finnas med som författare längre, hur allt skulle bli anonymt, och därmed (enligt undertecknad) mindre intressant; hur de stylistiska figurerna använts och hur grammatiken är en filosofi och, ja, allt det andra. Därefter slängdes jag in i en affärsvärld med allt vad det innebär av anställningar och uppsägelser, därmed inblick i de franska advokaternas värld och deras lagar, rekommenderade brev, produktlanseringar och översättningar, och sedan sâ smâningom en ständig hoper resor genom Europa - lât oss säga att jag kan de parisiska flygplatserna som vore de mitt hem, slalomar igenom dem pâ tre röda och känner till alla genvägar; jag som dittills tyckt flygplatser var spooky places insâg att man kan känna sig hemma nästan överallt om man ägnar tillräckligt mycket tid där... -.

Bloggvärlden utvecklades under denna tid, men helt utan mig. Jag fanns pâ helt andra mentala ställen.

Och just i dessa dagar längtar jag tillbaka till en tid dâ allt växte inifrân mig, frân upplevda känslor och intryck, inne i mig.

Vilket jag redan gjorde under affärsvärldsâren och vilket var en av anledningarna till att bloggen uppstod dâ det begav sig.

Det som dock alltför lätt händer, inser jag, när man dagligen umgâs med bloggvärlden, en värld jag i sig uppskattar ack sâ mycket, är att man inleder vistelsen med att läsa det man verkligen vill läsa, sen hamnar man i kringvandringen. I surfandet, intet ont i sig, det kan vara välbehövlig paus, men vad som händer inuti mig är att jag börjar bry mig om sâdant jag innerst inne inte bryr mig om, upprörs och formulerar tankar om sâdant jag annars hâller lângt i frân mig och inte alls lâter mitt inre störas av. Endast sâ växer allt inifrân mig. Resten är egenförstörelse.

En lösning vore givetvis att bli benhârd och aldrig klicka sig vidare. Frân det man ville och verkligen valde att läsa till det man inte. Men inser att den disciplinen har jag inte.

(Och är dessutom lite nyfiken pâ vad som âter skulle hända i mig om jag stängde ned den uppkopplingen totalt; jag vet, jag är lângt ifrân den första att ha tänkt tanken, men nyfiken ändâ).