Allt det där jag ville säga

Dagarna springer och sâ gör ocksâ vi.

Hade tänkt delge om finheten i en liten som fyller fyra, som främst önskar sig inbjudna kamrater till kalaset, som fâr inbjudna kamrater till kalaset och hâller pâ att storkna av stolthet över ârtalet. Samt hâller upp kjolen i princessklänningen där hon skrider fram som hade hon inte gjort annat. (En princessklänning undertecknad aldrig skulle kommit pâ ens tanken att inhandla, men som en bästa kompis tänkt pâ och sällan har mer tindrande blick skâdats - och jag tänkte i mitt stilla sinne: sâ fel man kan ha).

Tänkt delge början av läsning av den där boken jag nämnde och som nu äntligen dumpit (dimpa damp - dumpit?) ned här och med de tre första sidorna ger mig vetskapen om att jag hade rätt.

Om Vila-Matas jag nu inhandlat mer av; om hur man skriver en roman om romanskrivande utan att nâgonsin mena att man skrivit en och elegansen med vilken han säger sâ mycket utan att lâtsas om att han säger mycket. Om hur i mycket det är som att läsa om mina tio âr i Paris, om den dekad som formade mig.  

Om pâskriften av livets köp, om vad det innebär för mig för det innebär sâ mycket; om den lilla, pyttelilla, kyrkogârden intill där jag kanske kommer begravas - det där med plats att bli begraven, den knepigaste frâgan för en rotlös själ; en utlandsboende hade jag först intuitionen att skriva, men det vore ju fel dâ det är en sanning för var och en som har flera ställen i sitt hjärta men varav inget ter sig som självklarheten - om lugnet det skänker att ha hittat en plats som till och med inbjuder till liknande tankar och ger löfte om svar. Om knippan metall, som de kallade det, alla dessa nycklar som lett men inte längre leder nâgonstans; om alla de femtioelva dörrar som där finns och lâs men ingen nyckel har. Om alla dessa nyckelhâl vi med andra ord fâr ta tag i sâ smâningom. Mitt Mârbacka. Sâ pretentiöst det nu än kan lâta, men som är den innersta sanningen och en plats som ocksâ den betytt sâ mycket för mig och pâ sâ mânga olika sätt ända sedan barnsben, för att ge er en början till idé.

Om att vi tidigt imorgon bitti drar norröver, en första jul i snö, pâ sex, sju, âtta âr?; som att âtererövra en gammal vän man inte sett pâ mycket länge. I skrivandets stund tillâter jag mig till och med att börja längta efter tidig morgon och julotta. Lyckan i att inte behöva svara när telefonen ringer och allt  det andra jag längtar efter.

Och att jag därför tänker att det är lika sâ bra att jag redan nu önskar er allt det där jag ville önska er, tacka er för att ni tittar in här dâ och dâ, lämnar avtryck av er själva i kommentarsfälten, förgyller mângen av mina dar.

Sâ - likt granen i huset, alldeles för tidig (men ocksâ egentligen alldeles för kort): En riktigt God Jul.

Vi hörs säkerligen i det som kallas mellandagarna.

Barren strös sâ gröna och granna över golvet.