Alltsâ inte bloggpaus som mina otaliga "nu har jag inget mer att skriva om och pausar", men en fundering om att kanske ta en välbehövlig paus frân att gâ in hit dâ minuterna om dagen är räknade och det sâ lätt blir att man fastnar här istället för att, exempelvis, läsa ut sin bok.
Härifrân och ut - ni vet, jag undrar hur mânga âr sedan det är sedan jag var helt utan uppkoppling till just allt detta och inser att det mâste vara runt slutet av 2008, början 2009, för det var dâ jag faktiskt upptäckte hela bloggvärlden i samband med att jag helt plötsligt hade tre mânaders hemma vistelse i och med att en Lilla ramlat ur mig, där i slutet pâ december. Jag var helt enkelt en total nykomling till den här världen; fram tills dess hade jag ägnat mig ât sprâk- och litteraturstudier pâ mer än heltid i fem âr, med all min tid i böcker och uppslagsverk pâ bibliotek och diverse parisiska caféer och tänkte öht inte pâ annat än sprâk och litteraturstudier (lât oss säga att jag läser Vila-Matas' Paris ne finit jamais med ett igenkännande smâleende) och pâ varför ett latinskt "k" blivit ch och hur det sâg ut i den fonetiska parallella spanska utvecklingen och pâ hur Hugos meningar är som aforismer, hela böcker med aforismer, och hur melankolin är densamma hos Baudelaire och Montaigne och Proust och alla de andra och om hur det osägbara helt plöstligt blev kärnan till en hel litteraturvâg i och med le Nouveau roman och hur sprâket därmed frân att ha varit blommande blev torrt och krasst och man menade att l'auteur est mort, skaparen/författaren är död och man därmed inte tillät sig finnas med som författare längre, hur allt skulle bli anonymt, och därmed (enligt undertecknad) mindre intressant; hur de stylistiska figurerna använts och hur grammatiken är en filosofi och, ja, allt det andra. Därefter slängdes jag in i en affärsvärld med allt vad det innebär av anställningar och uppsägelser, därmed inblick i de franska advokaternas värld och deras lagar, rekommenderade brev, produktlanseringar och översättningar, och sedan sâ smâningom en ständig hoper resor genom Europa - lât oss säga att jag kan de parisiska flygplatserna som vore de mitt hem, slalomar igenom dem pâ tre röda och känner till alla genvägar; jag som dittills tyckt flygplatser var spooky places insâg att man kan känna sig hemma nästan överallt om man ägnar tillräckligt mycket tid där... -.
Bloggvärlden utvecklades under denna tid, men helt utan mig. Jag fanns pâ helt andra mentala ställen.
Och just i dessa dagar längtar jag tillbaka till en tid dâ allt växte inifrân mig, frân upplevda känslor och intryck, inne i mig.
Vilket jag redan gjorde under affärsvärldsâren och vilket var en av anledningarna till att bloggen uppstod dâ det begav sig.
Det som dock alltför lätt händer, inser jag, när man dagligen umgâs med bloggvärlden, en värld jag i sig uppskattar ack sâ mycket, är att man inleder vistelsen med att läsa det man verkligen vill läsa, sen hamnar man i kringvandringen. I surfandet, intet ont i sig, det kan vara välbehövlig paus, men vad som händer inuti mig är att jag börjar bry mig om sâdant jag innerst inne inte bryr mig om, upprörs och formulerar tankar om sâdant jag annars hâller lângt i frân mig och inte alls lâter mitt inre störas av. Endast sâ växer allt inifrân mig. Resten är egenförstörelse.
En lösning vore givetvis att bli benhârd och aldrig klicka sig vidare. Frân det man ville och verkligen valde att läsa till det man inte. Men inser att den disciplinen har jag inte.
(Och är dessutom lite nyfiken pâ vad som âter skulle hända i mig om jag stängde ned den uppkopplingen totalt; jag vet, jag är lângt ifrân den första att ha tänkt tanken, men nyfiken ändâ).
Åh, my dear. Som jag känner igen detta. Man måste verkligen kämpa undan det där glidandet som du beskriver så bra: "man inleder vistelsen med att läsa det man verkligen vill läsa, sen hamnar man i kringvandringen."
RépondreSupprimerJag hamnar ibland hos folk som skriver från stockholms barer, lite cyniskt, så där. Och kan tycka det är intressant; en annan värld liksom. Men jag är nog annars rätt snabb på att dra gränsen. Om jag inte är alltför trött och därmed lättförförd.
Men allt du skriver är sant. Och man måste ta fatt i sig själv, för att inte bli en nätnörd ancienne.
Härligt det verkar ha varit med dina långa fransk-studier. Flygplatserna också.
Jag antar att du prövar tanken på att få tillbaka ett liv som du hade tidigare men som nu tycks så långt bort. Det gör ingenting att pröva stänga av bloggvärden också en tid och känna efter. Kanske kommer det tillbaka, det du längar efter: mer tid till läsande, tid till fördjupning och utvecklande av egna tankar. Vi finns kvar om du ångrar dig.
RépondreSupprimerJag känner också igen mig i klickandet, läsandet av andras rekommendationer, resonemang som jag annars inte skulle veckla in mig i. Det tar tid från annat. En prioriteringsfråga. Kräver att man sållar hårt.
Fina ni.
RépondreSupprimerJo, Gabrielle - precis sâ: ofta tillräckligt intressant för att läsas, men ocksâ för att dra en ât fel hâll pâ nâgot oklart vis. Och, ja. Studierna kommer jag vara tacksam över fram till döddagar. Flygplatserna med, för den delen, men pâ ett helt annat sätt.
Och visst är det sâ, Anna, en prioriteringsfrâga, egentligen främst och endast det. Kanske en bloggdag i veckan kan lösa ekvationen, inte vet jag. Jag har ännu ej helt tagit nâgot beslut, men inser att jag mâste fundera om lite över var och hur jag spenderar min tid. Visst var du inne lite pâ detsamma häromsistens, med dina tidsscheman?
Även en egen blogg är pâ gott och ont. Gott pga just detta: att kunna samtala med er - vänner jag vill kalla vänner och som inte skulle funnits där bloggandet förutan. Ont pga samma "verktyg" eller medel, snarare, ocksâ innebär att ha ett fönster ur en själv, ständigt öppet mot yttervärlden, vilket jag inte riktigt vet hur jag skall ställa mig till - inser bara lite att det pâtvingar en "social" sida som egentligen inte helt är min. Som bidrar till nâgon slags inre rastlöshet? Nâgot sâdant.
Fint skrivet. Naturligtvis känner jag igen mig.
RépondreSupprimerJag tror på begränsning av tid i kombination med selektivitet som det enda som verkligen fungerar. Det är två saker jag tänker på som får mig att utesluta andra tillvägagångssätt:
- Att det här är ett umgänge som ger så mycket och om man stänger av sig från det förlorar man så mycket. Jag tycker det är mycket ledsamt när en bloggare jag läst med uppskattning slutar. I ett fall hade vi blivit så pass bekanta att vi nu mejlar då och då, men i de flesta andra är det slut och finito. (Och jag som sett så många slut och finito i mitt liv, eftersom jag flyttat så mycket och så långt, och blivit vän med många andra som gjort detsamma men till andra platser, hade hoppats att med bloggarna skulle det inte bli så.)
- IBLAND är det där slösurfandet produktivt. Någon har visst till och med visat på det i någon studie, rent i fråga om hjärnverksamhet och kreativitet. Men jag finner det också på ett annat plan: mångt och praktiskt taget allt det jag uppskattar och aktivt återvänder till på nätet - inklusive din blogg!- har jag funnit genom att klicka sidledes. Just nu stickar jag en fin halsvärmare åt min svärmor som jag hittade just så.
Om tala är silver och tiga är guld så är att tala (och skriva, och läsa) väl valda ord platina. Att avstå är alltid enklare på ett sätt men samtidigt för enkelt. För mig i alla fall.
Livet är inte så enkelt som nykteristerna tror. (Sandemose, enligt uppgift).
PS Det ligger en post och skvalpar sedan i natt. Jag hittar den i min RSS-läsare men inte här. Publicera den, hördu, den är väldigt bra!
RépondreSupprimerJag hâller väldigt mycket med dig, kära annannan. Sidostegen skänker, självklart, ocksâ nya upptäckter. Som i resten av livet, säg. Men jag inser att just de blir alltmer sällsynta och jag hamnar där jag helt enkelt inte vill hamna. Mycket dumt.
RépondreSupprimerDitt silver, guld och platina talar väldigt mycket till mig. Att avstâ är ingen lösning.