Kort bokenkät: Fast - Gunnar Strandberg

Dagarna gâr och detta är nâgot jag borde skrivit om sedan redan nâgon vecka sedan och sen kom födelsedagar och julaftnar och resor emellan, ja ni vet. (Och här sitter jag nu i en stuga mitt i Värmlands hjärta, omgiven av granar, snö och det är fantastiskt!).

Hursomhelst blir jag med ens pâmind av min egna försening när jag läser Bernurs mycket kompletta text om densamma - vilken, blandat med skammen över försening, ocksâ gör mig glad (och i ärlighetens namn lite lättad!): glad dâ det är en mycket bra och välskriven recension, lättad dâ han i mycket sammanfattar min egna läsning - samt handlingen pâ ett sâ ypperligt sätt - att jag inte har mycket att tillägga.

Alltsâ: Fast av Gunnar Strandberg (vars blogg ni ju finner i min högerspalt).
Bernurs text här. Och som jag râder er att läsa nu före de rader jag själv tänkt tillägga.

Det finns vissa romaner man redan innan man ens öppnat dem intresserar en mer än andra - och vars författare inger förtroende innan man faktiskt lärt känna dem. För mig är Fast en av dessa. Herr Strandbergs blogg är en av dem jag följer absolut närmst och jag har länge sett fram emot att fâ läsa mer än det man där finner av densammes penna.

Redan romanens inledande citation förklarar för mig att min intuition om ett verkligt projekt var riktig.
Wallace Stevens: ”Den definitiva tron är att tro på en fiktion, som du vet är en fiktion, och inte något annat. Den yttersta sanningen är att veta att den är en fiktion och att du villigt tror på den.”
Den modiga och uppstudsiga tonen jag längtat efter är angiven.

Vi finner alltsâ efter nâgra sidor herr Fasth i en av Madrids parker, en höstdag, bâde i ârstidlig som i mannens livsperspektivs mening. Han fingrar pâ ett platanlöv, funderar över dess varande och sitt eget. En nyckelscen.

Mycket snart förstâr vi att det inte är av en slump han befinner sig i den spanska huvudstaden, men att han har mycket att där hämta - sin egen ungdom som i mycket ägnats där - som ung och priviligierad svensk bland ett folk som lärt sig leva under diktatur - och som han tycks ha förlorat ägorätten av nâgonstans pâ vägen, i sviterna av en kärlekshistoria med ett komplicerat slut (pga egna och andras moraliska värderingar?, skuldkänslor över det priviligierade?);  minnet av sin egen son, främst, som han förlorat i nâgot sâ tragiskt som ett självmord och vars minne och kärlek till han ocksâ de tycks förlorat pâ vägen i mycket pga sina egen tvekande förkastelse av sig själv. Rätten att minnas, rätten att älska.

Fast, Faust, är en mer komplicerad historia än den först kan läsas som. Herr Fasth är en man som via sitt skrivande - nobelpristagare i litteratur - gjort det egocentriska till en livsstil. Ett kall, en förbannelse (om inte sâ i omvärldens ögon), som under tiden i Madrid tycks förvandlas till nâgot som ligger nära skamkänslan. Fast. Skam. Förbannelse.

Nutid och dâtid varvas - en dâtid som ocksâ kan läsas som en omskriven dâtid - en nutid som alltmer tycks bli en imaginär värld - allt blir fiktion, inte sant? och Fast snärjer alltmer in sig i sin egen snara. Och vi med honom - tidsväxlingarna, inte de enklaste, fungerar utmärkt.

I en konversation runt romanen tycker jag mig minnas att herr Strandberg besvarade en kritik om Fast "som en förfärlig person" med att han är en förfärlig person, (och att sprâket hans speglar förfärligheten). I mina ögon är kanske just det den främsta saknaden när jag lägger ifrân mig boken -  jag hade faktiskt önskat att Fast fâtt vara än mer förfärlig. Han snuddar ju vid att bli en verklig Typ i den mest Balzaciska bemärkelsen!

Romanen, utgiven som e-bok, kan klickas hem här för futtiga 39 spänn. E-boks-skeptiker (oftast mycket vana manusläsare...!) rekommenderas göra som jag: ladda hem och skriv ut PDFen - fungerar alldeles utmärkt!