Dagens arbetsrum

En stol, ett bord, ett gigantiskt kastanjeträd.

Allting är relativt är inte svenskt - Del 2

I oredigerat skick, varsâgoda. Del 2*:

-->

Bosatt i Frankrike med ett barn i magen är det intressant att följa de debatter som pâgâr i diverse forum. Förutom den sanning som Tove Karlssons inlägg angâende födsel utan smärtgivande belyst – att den svenska Urkvinnan bara ska krysta och hör sen -, sâ vet vi i Svedala sâ mycket annat. Att man ska amma i minst sex mânader. Att kvinnan ska utföra detta, dâ det är det öde som naturen betingat henne. Att allt annat är mediokert. Att lite bajs i samband med födseln bara är bra för barnet. Blod, bajs och svettningar. Vi vet vad som är bäst för alla, vilket gör det väldigt praktiskt vad gäller râdgivning. Dâ vi redan vet sâ mycket alla tillsammans ombeds vi att inte fundera sâ mycket mer än sâ. Ja, om man inte är fin i kanten och vill betala för att ifrâgasätta, förstâs.

Vâra tidningarna är fyllda av Allt Om Barn. Utförliga artiklar beskriver hur ”hon som tar med sig den fyra mânaders babyn till arbetsplatsen är en svikare” och ”han som stannar hemma i sex mânader är en hjälte”.

För barnets skull är det fantastiskt att mamma är hemma och tar hand om det det första âret. Alternativt tar med det pâ kafé, pâ baby-bio eller pâ baby-gympa, där särskilda mattor finns för den lille att ligga pâ medan mamma svettas.

Vâra män sitter tillsammans pâ sandlâdekanten och pratar blöjor i mânader. Den arbetsgivare som inte gâr med pâ det kan fara och flyga.

När jag fâr frâgan hur länge jag tänkt vara hemma och jag svarar man har rätt till tre mânader är kommentaren som följer sâ spontan och fylld av förfäran att jag nästan fâr ângest själv. ”Men det är ju rekommenderat att amma minst sex mânader!”. När jag fâr följdfrâgan hur jag ska göra dâ, vet jag faktiskt inte vad jag ska svara. Det fâr väl gâ ändâ, säg. Som det faktiskt gör i de länder där man inte har rätt till 18 mânaders mammaledighet. Dvs, den stora majoriteten.

När jag fâr frâgan vad jag ska göra med barnet när de tre mânaderna gâtt, och jag svarar att jag inte har sâ mycket annat val än att lämna det pâ dagis eller hitta en privat lösning, uteblir kommentaren. Men jag hör mellan andetagen att ângesten inte är lângt borta. Barn ska ju faktiskt inte ha hela arbetsdagar.

Mitt stackars barn.

När jag däremot berättar om mina mânatliga blodprov och gynekologbesök; att jag har rätt till bâde tre ultraljud och KUB-test; att jag fâr veta könet pâ barnet utan att skamfullt behöva frâga om det – eller skamfullt erkänna att jag bett om att fâ veta, blir det tyst.

Svedala är ett sâdant jämlikhetens land att alla andra kan gâ och dra nâgot gammalt över sig! Högt i topp vad gäller antal kvinnor pâ chefsposter och i diverse styrelser. Linda Skugge beordras ställa sig i skamhörnan för att hon har mage att inte längre vilja kalla sig feminist. Pâ majoriteten av alla arbetsplatser har vi fâtt igenom att männen ska sitta ned och kissa.

L’impossible n’est pas français, brukar det heta i Frankrike. (Omöjligt är inte franskt).

Allting är relativt är inte svenskt, skulle man kunna tillägga. 

*Skrivet 3e juni 2008. Sommartid inspirerar?
 

I väntan på bättre bloggtider kan ni få ta del i ett projekt jag tydligen tyckte var roligt att sysselsätta mig själv med för fem år sedan (en period av nâgon vecka dâ det debatterades kring uttryck som "nere pâ kontinenten" som tydligt inspirerade undertecknad som sedan dess sagt (nästintill) sitt vad gäller svenskt vs franskt, här pâgâr datorrensning). I oredigerat skick: "Allting är relativt är inte svenskt". Del 1.

-->

”Allting är relativt” är inte svenskt!

Svedala är ett sunt land.

I Svedala sportar vi.

I Svedala vet vi vad vi äter.

I Svedala vet vi att lite skit i hörnen INTE är bättre än ett rent helvete.

I Svedala anser vi att de nere på kontinenten som gör, tycker och äter annorlunda än vi är ganska konstiga, obegripliga, ja inte helt seriösa helt enkelt.

Du är vad du äter. Vi vet vad vi äter. Vi äter inte dessert. Inte till vardags.

Då utbölingar påpekar att vi har socker i allt – ketchup till allt, sötad senap, sötat vitt bröd, sockerlag till bas för allt inlagt, gurka, sill som rödbetor - förstår vi inte riktigt vad de talar om.

Dock förundras vi över att Sverige ligger i topp vad gäller antal personer som insjuknar i diabetes.  

Vi vet att det ska vara rent när och där man äter. Bättre hälsoinspektioner än de våra vad gäller restauranger och annat finns inte. Husdjur ut. Duscha minst en gång om dagen och tvätta händerna före under och efter toalettbesök. Samt, givetvis, ordentligt innan du äter.

Om man inte städar en gång i veckan, har en utvald städdag – utan städhjälp, förstås – har man inte förstått hur saker och ting är.

Vi förundras också över att de svenska allergifallen är bland de högsta i världen. Redan i barnaålder.

Alkohol dricker vi inte till vardags.

Men en afterwork en onsdag är trevligt. Gärna med flera öl på raken.

Våra ungdomar är världs(ö-)kända för sitt supande. Men det är ju mest när de är på semester. Och då är det ju faktiskt också semester. Att de sen ligger och spyr i hemstadens gatuhörn så snart det är fredagkväll och klockan närmar sig halv elva, det hör ju lite till. 

Dock förundras vi över att utländska guideböcker över Spanien, Grekland, Alperna, förvarnar för svenska ungdomar som intar turistorterna.

Vi är väldigt jämställda i Sverige och därför mår våra unga flickor väldigt bra.

Våra unga tjejer skär sig, heter det. Fenomenet är ganska ovanligt i resten av Europa. I övriga Europa är det också ganska ovanligt att unga flickor blir lika redlösa som deras jämnåriga pojkar när det är fest.

Vi har en sund inställning till sportande. Unga tjejer går på workout och aerobics fem gånger i veckan. Killarna skäms för att föredra läsning framför ishockey eller innebandy. På arbetsplatserna går arbetskamraterna ihjäl sig på lunchrasten för att stegräknaren ska utropa laget till segrare. Våra pensionärer är världsmästare i stavgång.

I Sverige är vi väldigt öppna av oss. Öppna för andras kulturer. För att lära oss flera språk. Vi är t.o.m. så öppna att vi i EU anser att man inte behöver anse att svenskan är ett språk att ta särskild hänsyn till. Det går ju lika bra med English.

Men med öppenhet menas självklart inte att vi kan tala om för grannen vilket parti vi röstat på. Inte heller att han/hon kan ha mage till att fråga. Ja om det inte är en invandrare förstås. Dom är ju såna.

L’impossible n’est pas français, brukar det heta i Frankrike, (omöjligt är inte franskt).

”Allting är relativt” är inte svenskt skulle man kunna tillägga.

Torsdag.

Unison slutsats frân barnrummet denna sena timma (far och dotter): Mamma - du är asdâlig pâ att färglägga.

Hon: Helt klart. Lite vitt har ingen dött av, hellre fort än noga - astrâkigt = asdâlig. (Men mâla ni, färglägg ni, gör det jättenoga, ju mer noggrannt, ju fler minuters frid för mig).

Har sett del tvâ: De som ville glömma. Tesen om intrigen framför allt - och som bör dras ned - härmed mäkta bekräftad.

Âh. Herr Soprano, död. Sorgligt. Bara femtioett. Och konstigt nog känns det ändâ väntat. Hjärtinfarkt, vad annars?

Kvällsnytt

Här regnar det fortsatt, varmt och skymt till sol var femte dag, resten grâtt.

Helgen bar pâ mycket solsken, fina möten, dock mörkad av en mycket trâkig nyhet frân systerdotterhâllet. det som sett bra ut ser nu mycket sämre ut och det är märkligt hur hjärnan tar itu med liknande - jag inser att i vart fall min aldrig betett mig pâ detta sätt, det hände första gângen när syster inväntade definitivt besked sist, och nu i helgen. Som förlamad, som man säger, men nu bokstavligen. Totalstopp och târarna alldeles innanför ögonlocket. Ingen aktivitet fungerar förutom att ta pâ sig skorna och gâ ut och springa dâ benen ändâ gâr av sig själva. 24h cirka, sedan âtergâr det sakta till det normala. Fascinerande och dâ händer detta mig endast pâ lângt hâll. Närmre antar jag att man lätt närmar sig hjärnblödning.

Läser  vidare i min hög av nyligen inköpt franskt nutida. Har läst halva av en pristagare och det riskerar bli endast en halv läst. Funderar mycket pâ det här med intrig i dessa dagar. Vad som fâr en (oss nästintill alla) att tro att man absolut mâste ha en intrig. I ungefär 19 av 20 romaner vurpar det mot tvâ tredjedelar, eller mot slutet. Och nästan alltid pga en för stor grej. I singular eller plural. Dâ ocksâ i "icke-intrig-romaner", isâfall är grejen en känslochock, typ. En överdriven reaktion, ett händelseförlopp. I just denna roman, Le Poivre skulle det varit en förtjusande roman av kort roman, eller lâng novell, pâ ca 100 sidor om man valt att sätta punkt där. Förtjusande och vänds till försövande. Tror det är vad jag väljer, sluta där, och minnas fina 100 sidor, samt att ta en nutidapaus och istället läsa le Double.

Idag har i övrigt varit en sân där absolut surrealistisk jobbdag, där en indier nyss hemkommen till  London ville ha en fâtölj frân Danmark köpt av oss och levererad imorgon innan tolv dâ han har deadline för att stänga igen containern som âker till New York. Han fâr den innan tolv, sin fâtölj, men slikt kräver sin kvinna (mânga "det gâr inte", "klart det gâr", "det gâr inte", "klart det gâr", innan det är rott i hamn, I can tell you).

Nu tänker jag gâ och klubba en liten säl med önskan att det lyckas.

En flickas förälskelse.

Igâr.

Lillo: Men âââh. (irriterat). NÄR blir jag vuxen?
Han: Ja du vet, det kommer ju ta ett tag till... och vad är det som gör att du vill bli vuxen (denna gâng) dâ?
Lillo: Jag vill ju gifta mig med Axel. Jag är sâââ förälskad i Axel.
Hon: Mhm! Och är han förälskad i dig dâ?
Lillo: Ja-a! Och pâ sâ vis blir jag ju prinsessa.
Hon: Om du gifter dig? Men du vet, du kan ju gifta dig ändâ...
Lillo: Ja, men jag vill ju inte jobba, sâ dâ är det ju bättre att bli prinsessa.
Han: Ah? Och vad hände med idén (frân igâr) att du skulle bli polis dâ?
Lillo: Men, ahhhh. Jag har ju ändrat mig! Och hursomhelst är jag sâ himla förälskad i Axel att jag mâste gifta mig med honom.
Han-Hon: Aha...

(...).

Idag.

Lillo: Idag pussades jag och Axel.
Hon: (...)
Lillo: Pussades pâ munnen.
Hon (intresserad): Jasâ?
Lillo: Mmm. Och dom andra skrattade ât oss och retades lite med oss. Och det är ju inte särskilt roligt. När man retas.
Hon: Nej, det är klart. Vad ler du ât?
Lillo: Jag lyckas inte riktigt sluta tänka pâ när dom retades. Âhh. Jag slutar inte tänka pâ det.
Hon: Och var pussades ni dâ?
Lillo: Bakom det oranga huset. Men dom andra bara kom och störde hela tiden för dom ville titta pâ oss.

Om precis sex dagar blir Lillan fyra och ett halvt. Det mâste ju vara det.

Kvällstankar - gemenskap, frivillig isolation.

Alltsâ.

Sitter här och pimplar rosé vin i min ensamhet och tänker att mâ livet alltid fâ vara sâ här.

Tänker sekunden därpâ pâ Grekland, att public TV och radio där nu - stängts?! och detta pga internationella skulder. Till - oss? Skäms nâgot otroligt.

Tänker sâ pâ att städer som Versailles och St Cloud, grannar till Paris, multikulturstaden, frihetens, öppenhetens, censurerat den affisch jag tänkte om under en timmas solitärt strosande i just Paris för knappa veckan sedan: Den borde vinna pris i skönhet. En oljemâlning. Tvâ män hâller om varandra. Skäms âter sâ jag ryser.

Det finns mycket att skämmas för här i världen, mina vänner. Vilken tur för oss alla att naturen är generösare än människan. För sâväl greker, mina vänner de homosexuella, och, ja precis, jag själv.

Motsättningar - säg, finns det nâgot finare?

Glöm allt jag tidigare mâ ha sagt om Mano Diao. Jag hade dâ ännu ej kommit till sista dubbelspâret - som gör precis allt det andra värt existensen för att bära fram till det här. Sätt pâ. Högt.

PS. Det är ju i liknande stunder tusan ocksâ att huset inte skall ha fler döttrar, annars hade samtliga damer i huset varit rörande överens om hennes förnamn. Rörande. DS.

För övrigt har vi ju sedan sist satt flädersaft och plockat av mângfalden körsbär (som äter morgon-middag-kväll och i alla dess former). Ganska titaneskt ocksâ det.

Lördag morgon.

Dagarna gâr och är överfyllda. Liten uppdatering:

Vi har sett tvâ samtida mycket sevärda filmer:

La Grande Belleza - en sorts Dolce Vita 2013 med inte bara en Fellini referens, men ocksâ sâ mycket annat. Det mondäna livets Rom, skarpa repliker, nattliv som kanske aldrig filmats sâ bra - ambition utöver det vanliga: Livet eller Litteraturen? Storstadens charm och distraktion. epp Gamberdella gav ut en succéroman som tjugo och nâgot och blev därmed upphöjd till skyarna - och intagen i Roms alla inre kretsar. Hur stâ emot? Varför stâ emot? Och som sagt, sâ mycket mer. En längd, en lângsamhet, som är sällsynta. Paolo Sorrentino, regisörren, tar sig den tid det tar att visa det han vill visa och det ger - la Grande Belleza. Den stora skönheten.

Del 1 av 2 av Shokuzai - celles qui voulaient se souvenir - vilket jag antar blir de som ville glömma som svensk titel? Kyoshi Kurosawas mastodont i tvâ delar - en liten flicka blir mördad, runt henne fanns fyra stycken kompisar, skolflickor. Tvâ hanterar livet därefter genom att vilja minnas (del 1), tvâ  fâr vi tro genom att vilja glömma (del 2). Intressant.

En vecka med allergi i ögat.

En natt i Paris där alla sinnesstämningar slogs med varandra om plats.

Inhandlande av böcker, läst Jean-Marc Roberts ultima text, Deux vies valent mieux qu'une; mannen bakom Editions Stock som lämnade världen under vâren satt inne med en av nutidens kanske mest eleganta pennor. Sâ säger man ju absolut inte, men ni förstâr säkert ändâ. (Den stora romanen blev aldrig till, livet kom emellan ocksâ här, säg).

Funderingar kring livet i stort och smâtt. En natt i Paris pâ egen hand skall hädanefter bli min mânatliga glädje. Ibland föds självklara beslut pâ en sekund.

Ja, samt sâ mycket mer. Endast en blogg är inte livet och livet inte endast en blogg.

Trevlig helg!