Allting är relativt är inte svenskt - Del 2

I oredigerat skick, varsâgoda. Del 2*:

-->

Bosatt i Frankrike med ett barn i magen är det intressant att följa de debatter som pâgâr i diverse forum. Förutom den sanning som Tove Karlssons inlägg angâende födsel utan smärtgivande belyst – att den svenska Urkvinnan bara ska krysta och hör sen -, sâ vet vi i Svedala sâ mycket annat. Att man ska amma i minst sex mânader. Att kvinnan ska utföra detta, dâ det är det öde som naturen betingat henne. Att allt annat är mediokert. Att lite bajs i samband med födseln bara är bra för barnet. Blod, bajs och svettningar. Vi vet vad som är bäst för alla, vilket gör det väldigt praktiskt vad gäller râdgivning. Dâ vi redan vet sâ mycket alla tillsammans ombeds vi att inte fundera sâ mycket mer än sâ. Ja, om man inte är fin i kanten och vill betala för att ifrâgasätta, förstâs.

Vâra tidningarna är fyllda av Allt Om Barn. Utförliga artiklar beskriver hur ”hon som tar med sig den fyra mânaders babyn till arbetsplatsen är en svikare” och ”han som stannar hemma i sex mânader är en hjälte”.

För barnets skull är det fantastiskt att mamma är hemma och tar hand om det det första âret. Alternativt tar med det pâ kafé, pâ baby-bio eller pâ baby-gympa, där särskilda mattor finns för den lille att ligga pâ medan mamma svettas.

Vâra män sitter tillsammans pâ sandlâdekanten och pratar blöjor i mânader. Den arbetsgivare som inte gâr med pâ det kan fara och flyga.

När jag fâr frâgan hur länge jag tänkt vara hemma och jag svarar man har rätt till tre mânader är kommentaren som följer sâ spontan och fylld av förfäran att jag nästan fâr ângest själv. ”Men det är ju rekommenderat att amma minst sex mânader!”. När jag fâr följdfrâgan hur jag ska göra dâ, vet jag faktiskt inte vad jag ska svara. Det fâr väl gâ ändâ, säg. Som det faktiskt gör i de länder där man inte har rätt till 18 mânaders mammaledighet. Dvs, den stora majoriteten.

När jag fâr frâgan vad jag ska göra med barnet när de tre mânaderna gâtt, och jag svarar att jag inte har sâ mycket annat val än att lämna det pâ dagis eller hitta en privat lösning, uteblir kommentaren. Men jag hör mellan andetagen att ângesten inte är lângt borta. Barn ska ju faktiskt inte ha hela arbetsdagar.

Mitt stackars barn.

När jag däremot berättar om mina mânatliga blodprov och gynekologbesök; att jag har rätt till bâde tre ultraljud och KUB-test; att jag fâr veta könet pâ barnet utan att skamfullt behöva frâga om det – eller skamfullt erkänna att jag bett om att fâ veta, blir det tyst.

Svedala är ett sâdant jämlikhetens land att alla andra kan gâ och dra nâgot gammalt över sig! Högt i topp vad gäller antal kvinnor pâ chefsposter och i diverse styrelser. Linda Skugge beordras ställa sig i skamhörnan för att hon har mage att inte längre vilja kalla sig feminist. Pâ majoriteten av alla arbetsplatser har vi fâtt igenom att männen ska sitta ned och kissa.

L’impossible n’est pas français, brukar det heta i Frankrike. (Omöjligt är inte franskt).

Allting är relativt är inte svenskt, skulle man kunna tillägga. 

*Skrivet 3e juni 2008. Sommartid inspirerar?