Bildbloggen

Höst.

 Vinter.

 Vârvinter.

Gloomy Wednesday goes colorful

Nu får det en gâng för alla  vara nog av förkylning.
Gloomy Wednesday goes colorful.

1. Dryck: banan, kiwi, spenat, kâl och rött äpple.
2. Rött läppstift, röda naglar.
3. Biokväll inbokad.

Dagens mening II

Med tiden ter sig troheten mot den utvalde i älskarens ögon som en outhärdlig otrohet. 
A la longue, les amants tiennent la fidélité à leur conjoint respectif pour une infidélité insupportable.

Jojo. Bernard Pivot, han kan han. Bara hans närvaro gör Twitter värt mödan, de dagar dâ han är inspirerad som fâ, alltid kvittrandes runt utvalt ämne. Idag stâr otroheten pâ tapeten (vilket det ju i detta land gör var dag sedan en dryg vecka tillbaka).
@bernardpivot1

Dagens mening

kommer frân kära Gabrielle Björnstrand.

Om jag ska tycka något alls idag, apropå (Belinda) Olssons nämnda serie, så tycker jag att det inte ens är värt en seg råtta att en (intervjuad) mamma inte tillåter sitt barn att ha något kön utan låtsas som ingenting. Inte pojke, inte flicka. Färdigtyckt i femininum-maskulinum-frågan. Blaha blaha, som Malte Lindeman sa. 

Bara för att ni ocksâ skall fâ fnissa lite.

Min käre man, en diskret hjälte.

"Den här Justäää Biböör, vem är det, vet du?".

Innan jag i mitt sinne förstod.
Att vi här talade engelska.
Och "översatte".

Sen kom fnisset.

Dagens

Jomenvisst. Den har ju redan börjat.

1. Fördelen med att bli väckt i ottan av ett hundbarn istället för ett människobarn är att du blir tyst pussad på tills du vaknar. Nackdelen är att du två timmar senare på samma vis som väckt av ett människobarn börjar se i kors.

2. Resolutioner är till för att vara åtminstone januari ut. Fem apelsiner handpressade räcker till tre glas och idag med riven färsk ingefära i, visst måste väl detta göra susen? (Stormförkyld på min födelsedag, igen, för inte vet jag vilket år i räkningen, jag säger ju det, jag börjar inse det: Januari. Något händer med oss flesta i januari).

3. Visst läser ni väl inne hos Stasimon? Det gör jag och är så glad över passion för ord. Insomnia, har så många gånger varit just där, men det gäller att studsa tillbaka, in i sin samtid, hur överdjävligt ytlig den ibland kan tyckas, och se alla möjligheter vi har. Att leva i alla tiderna samtidigt. Vi kan välja bort delarna av vår samtid vi inte tycker om, umgås med dem vi uppskattar, komplettera dem med dåtid. Men jag inser också att det är mycket lättare att tänka så när man sitter ute i det magiska huset med fantastiska omgivningar. Avskärmad, men aktiv. Nutiden känns lätt att leva med då. Man lever i uppblandad dåtid och är egentligen väldigt lite störd av bruset. (TV har vi aldrig haft i vårt redan mycket långa gemensamma liv förutom två försök på någon månad vardera vilket fick oss att spy - fransk tv är än värre i brus än svenskt, när jag ibland slår på tvn i Sverige har jag i jämförelse känsla av kulturkanaler, jomenjaglovar. Italienska lättklädda pompomgirls inte långt borta). Det är också så att man när man är mitt uppe i läsning av skönhet ofta vaknar man upp och är uppriktigt ledsen över att inte finna den skönheten överallt och aktivt kring oss. Men det har den aldrig gjort. Man måste välja, välja, välja och det är ofta svårt att med lätthet välja bort delar av sin samtid för man vill dela mer än vad som är möjligt, det är också en sorg att välja bort, att tacka nej. Men, jag påminner mig själv om det så mycket jag orkar, i  vilken annan tid som helst hade jag varit tvungen att välja bort så mycket, mycket mer för att stå ut. Valfriheten har aldrig varit större. Jag väljer alltså finns jag. Jag väljer (bort) alltså älskar jag min samtid. (Och cirkus en gång i veckan tänker jag vad livet ändrats tack vare internet, här sitter jag och knappar, har kontakt med mitt hemland som ingenting, har tillgång till världens hela kulturarv rätt in i min dator eller varför inte in till min brevlåda nere vid grinden).

Godmorgon.

Lyckligt lottad.

Känner jag mig.

Blir detta mitt nya âr som förra âret, nu dessutom förgyllt med de äldsta Woody-Allen-filmerna att se (den som inte sett dokumentären om WA rekommenderas göra det, vilken vitaminkick, och man fâr dessutom lust att med nya ögon se de äldsta, nâgot som lyhörda öron fângat upp i lagom till dagen), och de tvâ senaste Devendra Banhart skivorna att lyssna till, jamen dâ blir det nog oslagbart.

Avslutningen.

Under julhelgen avlades flertalet besök hos äldreboendet där min mormor ligger inlagd.
Mânga tankar bekräftades, andra föddes.

Det där om att fortsätta mâna om sin frihet. Det där om att ända ut se till att ha en befintlig plan B, ha den klar innan man inte längre kan styra.

Det här verkar som en mycket fin avslutning. Vila i frid, Emiel Pauwels.

Omtänksamheten.

Hon (tänker högt): GUD vad det är trâkigt att skriva in korrekturskommentarer man själv gjort.
Lillo (medlidande): Men mamma, du mâste inte.
Hon: Nej. Det har du ju visserligen helt rätt i. Det mâste jag inte.
Lillo: Du mâste ju fâ vila dig lite ocksâ, vet du.

Den där tiden pâ âret.

"Det är den där tiden pâ âret dâ jag försöker med allt för att hâlla mig nâgot sâ när frisk", skrev Krickelin i fredags och jag tänkte att just sâ är det ju, januari - man har samtidigt hur mycket ny kraft som helst och samtidigt.

Tvâ dagar senare, sjuk. Eller lât oss i vart fall kalla det skröplig. Nu bättre, dock ej helt bra och den där nackspärren den har legat pâ lur i dagar.

Det slog mig, förr trodde jag alltid det var den där kongressen jag alltid höll i, alldeles i början pâ januari, ja länge lâg den verkligen första veckan i januari vilket förstörde flertalet julhelger. Innan dess var det studier, där terminsexamina alltid lâg i mitten pâ januari och ställde till bâde med ohälsa och inget lugn.

Nu är det bara till att inse. Det är januari. Eller snarare, alltid är det nâgot, aldrig är det samma, men svagheten finns där bakom hörnet och bara väntar.

Dock. Nya idéer. Nya planer. Koltrasten som sjunger över en blöt gräsmatta som vore det mars.
Allt som skall in, allt som skall finna sin plats i tidskombinationerna. Vill sâ mycket och samtidigt.

Läser fortsatt Glaskupan av Plath och är fortsatt förundrad.

Läser fransk media och är förundrad ocksâ där. Inget förhöjer presidentpopularitet mer än en älskarinna. Är det inte som tidigare en toppmodell finner man en skâdespelerska. Herr Normal och en av de vackrare av generationen precis passerat fyrtioârsstrecket, som dessutom verkar intelligent. Jojo. Men litet snaskigt blir det.

Kan i övrigt tipsa om, för den om sâ digitalprenumerant av DN, att man tack vare abonnemang fâr ladda ned Richard Ford's Kanada gratis. Själv fick jag den i pappersupplaga i julklapp men har nu dubblat den i digitalt format. Ett nattläggningsprojekt (det borde vara ett av de Absolut Bästa Vinklar att saluföra e-book-formatet pâ: läs i lugnans ro samtidigt som liten somnar. Har hittills ej testat men skall nu efter att liten själv i förrgâr kväll kläckt att det var för ljust om jag hade lampan tänd - men att jag gärna fick titta i telefonen. Eh. Dator, än bättre).

Mindre kaffe, mer te och apelsiner, lusten för bytet kommer alldeles spontant och av sig självt, jo vi sa ju det. Januari.

Eller ocksâ bara sâ att det nya âret för mig verkligen infaller om alldeles snart. Det är ju fan dâ att man till slut skall dö. Därav nackspärr?

Det är den där tiden på året då jag försöker med allt för att hålla mig något sånär frisk. - See more at: http://www.lovelylife.se/blogs/krickelin/tang-och-salta-bad-langt#sthash.yyDYVOCo.dpuf

Den som lovar hâller eller hur var det?

2 dl dinkelmjöl, fullkorn (eller annat mjöl som säkert gâr lika bra)1 dl sesamfrön
1 dl solroskärnor
1/2 dl pumpkärnor
1/2 dl linfrön
1 tsk salt

blanda i en bunke och häll pâ:
1/2 dl rapsolja (har själv kört solrosolja dâ det var vad som i huset finnes)
2 dl kokande vatten.

Blanda till smet: Bred ut pâ bakplâtspapper: Tips: lägg ett bakplâtspapper uppepâ och tryck ut det sâ det blir tunt. Tag bort det övre pappret och skär med kniv till bitar. Ställ in i mitten av ugnen.

150°, 45-50 min.

âterkomsten

Ljuvligt. Ja, att vara hemma alltsâ. Vi gâr och fixar, putsar, grejar.
För vi kom ju hem, med ârhundradets upptäckt i bagaget med hem: Gent! Staden! Hur kommer det sig att vi inte varit där tidigare? Hade vi flyttat tillbaka klockan till tiden dâ vi letade alternativ till Paris som levnadsstad (och haft nâgra färre saker att ta med i beräkningen) sâ hade jag LÄTT kunnat flyttat dit och bytt land. För den fransktalande är det dessutom guld - man bor âter utomlands (och kan stänga öronen för vad som sägs runt en, en situation jag älskar), men alla (nästan) talar franska. Caféer, restauranger, vackra byggnader, litteratur och kultur i alla dess former precis överallt, studenter, närhet till Bryssel, jamenva? Vi tänker oss att detta kan bli vârt lilla andningshâl när vi ibland behöver fly vardagen och âka iväg pâ tu man hand: sex timmars bilresa och hopp sâ är du i en värld där allt du ser är bra. Lâter väl fint?

Kom ocksâ hem med vissheten att tre dagars bilresa med valp och liten gâr utmärkt. En hel liten expedition i grupp, spänning för alla inblandade.

Vi fick dessutom med oss alla didärsakerna som samlats ihop och ställts ned i mina föräldrars den senaste tiden. Som möbler och tavlor. Nu har vi diverse tavlor pâ diverse väggar och det är mucho trevligt. Verkligen. Det känns som om vi precis just nu flyttar in pâ allvar.

Ljuset! Ljuset!
(mer behöver ej tilläggas efter skymning vid cirkus tre i nästan tre veckor).

Lillo fortsätter. "Mamma! Jag har vunnit! Nu är jag pâ nivâ treeeee! Underbart!".
Precis sâ. Treeee, tänk Stockholm sâ är ni där. "Lilla vännen" till sin hârige lillebror, dygnet runt.

Mycket jobb med ens, helt klart. Som det alltid är vid "säsongsbyte" i detta (dekorations-, möbel- och klädes-) omrâde, men vet ni att det är det värt för att kunna leva detta livet. Detta hus, detta hus.

Nu är det annars galette-des-rois-tid. Ni kan leken: Man äter en kaka (som är helt i min smak, smördeg, mandelmassa, frasigt) i vilken en liten porslinsfigur är gömd och - krack - den som vinner och förhoppningsvis därmed ej brutit av en tand fâr - om av manligt kön - som kung välja sin drottning - om av kvinnligt kön - som drottning välja sin kung och ge sin utvalde en krona och sätta pâ sig en själv. Lillo hade rejält svârt att sova när hon insâg att 1. hon lärt sig i skolan det var den tiden; 2. "vi ju kan ha fest" - för vi mâste ju i sâfall bjuda in "des gars" (killar) - för annars finns det ju bara en "gars" i huset och när man äter galette och blir drottning sâ ska man ju välja ut sin kille och finns det bara en sâ väljer man ju inte (ju!!), 3. hon ju kunde GÖRA kronor idag (och tränar sig nu pâ att klippa, klistra och dekorera kronor för att vara beredd).

Koltrasten sjunger tidig morgon. Vi har vârkänslor.

Och för övrigt vill jag dela med mig nâgot jag ocksâ upptäckt under Sverige-vistelsen, eller förresten tvâ saker:

1. kex. Tack syster och mamma för att vara sâ mycket fixigare än vad jag själv är och därmed finna allt jag inte själv upptäcker. Diverse kärnor och frön rörs ihop i en bunke med lite olja och kokande vatten och breds ut pâ bakplâtpapperstäckt plât, plattas ut under ett andra bakplâtspapper och in i ugnen. Urenkelt och jag har nu funnit den frukost jag letat efter sedan födseln. Samt mellanmâlssnack att intagas dygnet runt. Samt lunch lata dagar. Receptet är i min telefon som jag glömt i butiken och hämtar upp under morgondagen. Âterkommer.

2. grönkâlschips. Grönkâl lär ju vara ungefär det nyttigaste man kan stoppa i sig (fungerar fö utmärkt i râsaftscentrifug kan undertecknad informera om efter att ha provat i morse) - och far min som alltid har ett öga öppet för fixifixgrejer hade sett recept pâ ovan nämnda godsak, ny trend i NY för övrigt, och sâ urenkelt och jättegott att det är löjligt - dela grönkâlsbladen i smâ munsbitar (typ sex cm lânga/breda), häll pâ lite olivolja och blanda kring sâ det kommer lite överallt, in i ugnen i X minuter pâ Y värme (och här fâr jag be att fâ âterkomma dâ liknande ej registrerats i mitt huvud).

Nedan fâr illustrera tavel- och koncentrationstrivsel.

För övrigt läser jag som av en händelse Sylvia Plaths Glaskupan och den är hittills allt jag inte trodde det skulle vara.

Skall tilläggas att vi vid nio igârkväll (nio! ja! hon sover!) tog ut hunden och sen installerade oss framför projektionsväggen och sâg Woody Allen-dokumentären som legat och väntat pâ oss i en evighet. Denne man. Jag gillar mycket. Och jisses vilken arbetsmyra, att han blivit det, det visste jag ju som vi alla, att han var det frân sina femton, sexton, det visste jag inte. Fin film. Fin man. Hoppas nästa blir i bättre sinnesstämning än den senare som kändes som ja, jag vet inte vad. (Blue Jasmin).

Skall ocksâ tilläggas att vi alla fyra nu vaknat upp i samma säng, äh, tre, en vid sänggaveln (jo! han har  under resan vunnit sig tillâtelsen att sova pâ övervâningen, detta praktexemplar till hund, och är fö som hans lillmatte en riktigt pot-de-colle sen hemkomsten, plâster, eller vad säger man?) , sen vi kom hem, lite lätt utmattade av alla drömmar som tycks koka i vâra huvuden om nätterna. Drömmar smittar likt löss frân huvud till huvud, ja?

Början av januari, min mânad, nystart, alltid mer energi.

God fortsättning!