En dödsnotis

En man har gâtt vidare. Fick veta det idag via kort sms och faktum är att han gjorde det för nu redan tio dagar sedan.

Att jag inte kände det? tänkte jag när jag fick meddelandet. Fast det gjorde jag kanske? Tankarna gick i vart fall dâ, de dagarna, som nu, till min allra äldsta vän som mist sin far.

Minnen som i radband. Brett leende och skratt. Klippor och optimistjolle. Lufsiga ben, som i lufsande steg. Tenniströja och jeans. Handen höjd till hälsning ovan huvudet. Bästa limpbakaren pâ jorden. "Mannens kaka med leverpastej och gurka", en klassiker i köket hos dem, där vi ofta satt, smâ flickor bland hundböcker och framtidsdrömmar.

Behovet av vidd kring sig. Sommarstugan som blev en fristad. En fristad vi nog faktiskt förstod.

Vi. Inser att jag spontant skriver vi om den tiden. För det var ju sâ, bästa vännen och jag. Vi.

Och nu har vi alltsâ mist honom. En del av hennes familj, en stor del av min uppväxt. En morfar till en hel massa barn.

For hem mellan fälten, ensam i bilen. Hur vi mâste anstränga oss att var dag se fälten, om vi sâ âker mellan dem var dag. Varandra.

Vila i frid. A och familjen, vi tänker pâ er.