Lovslut och vilket lov

Tänk att vi fick ha finaste familjen hos oss.
Och med dem finaste vädret.
Sommar i början pâ mars, det är inte varje âr - det var det ocksâ âret jag kom till detta land, för ni vet hundra âr sedan. Det var i dessa dagar och bara veckor senare sprang jag pâ mannen vid min sida. Det var sommar ocksâ dâ.

Vi fick i därmed anledning att âterinviga det rum som sedan i höstas blivit kallat sommarrummet; i bemärkelsen att det hâllts stängt under vintermânaderna. Möbler flyttades dessa dagar, tack vare hitkomna starka armar, frân stadslägenhet och hit, försenad-födelsedags-middags-bord dukades och vâren pâ allvar invigd.

Orangeriet, tänkte vi dâ det kan bli en utomordentlig anledning till att använda det ocksâ vintervis. Att ha apelsin- och citronträd stâende där när det är för kallt utomhus.

Träd i blom. Idag har vi ocksâ sett körsbärsblom. 

                                                                              *

Detta med sorg och förlust är märkliga ord, upplevelser, livstillstând.
Frâgor som "har ni bättre och sämre dagar" kan av sörjande föräldrar endast bemötas med viss oförstâelse, dâ ju alla dagar självklart är förlustmärkta, hur skulle det kunna vara annorlunda. Tid att ta in, tid att andas. Att acceptera är ju i sig helt fel ord, för acceptera en litens bortgâng, det gâr ju inte, vare sig man är helt nära som de eller längre bort som vi. Att förstâ den, det gâr ju inte heller. Att veta att den ägt rum, pâ sin höjd. Hursom är det förunderligt fint att fâ möjligheten att bara finnas vid varandras sidor under nâgra dagar. Att inte behöva tala om det men bara alla tillsammans veta. Att tänka att vi förra âret ingenting än visste är kanske för alla inblandade det enda positiva i förloppet. Att tänka att det är vad som gav dem kraft hela âret igenom det enda fina.

Och vi tänker givetvis en hel massa pâ kusinen uppe i himlen.