Det är ju inte sâ roligt att fâ kritik när det är befogat.

Vilket fenomen, i ordets alla bemärkelser!*
Rebeccka Stella, made by Expressen, alias "glamourtjejen som syns överallt".

"Alltsâ. Om folk kritiserar mitt utseende, tja. Men om det är om nâgot jag verkligen jobbat hârt för och verkligen är stolt över, ja dâ är det ju inte sâ roligt. Dâ är det ju liksom - befogat".

"Hur jag lärt mig att ta dâliga kommentarer?
Ja, det är ju en skola man fâr lära sig".

"I din blogg är det ju mycket utseende. Hur ser du pâ det?"

"När det handlar om poolfester, dâ är ju stilettklackar inte sâ bra, dâ är det bättre med det här (visar platâ skor - programledarna nickar intresserat)".


Frâgor som svar, alla lika finurliga.

Lyckas ej med inbakning, sâ ni fâr klicka här.

Det hela lanserat av Expressen - berättande som berör.


*

*100 000 följare i veckan, blogg som ligger - hos Expressen.
**Skulle kräva att utvecklas. Det är sâ enkelt att endast kritisera. Men ocksâ sâ enkelt att bara skrika: vilket driv. För nu, lât oss se detta som ett talande snapshot frân 2014.
***Och framât: Tack vare liknande överlever dagstidningen?

Denna vecka, ett pussel

Nâgon som nyligen behövt ett kvällsöppet apotek pâ landsbygden, räcker upp en hand?
#räcker upp en hand#

Nâgon som vill dela med sig nâgot av erfarenheten?
#vill dela med sig#.


En gâng i tiden bodde vi i en huvudstad nâgonstans mitt i Europa. Där gick man till närmsta apotek som i fönstret hade information om närmsta nattöppna apotek.

Nu, 2014, tog jag min dator, hittade en sida med telefonnummer att ringa, ringde: tyvärr, här stâr att de inte vill lämna ut det och att man fâr ringa till polisstationen. Vill ni att jag gör det för er? ja tack. (...). Tyvärr, där var det inget svar. Ok... prova orten X istället? (...). Samma här.

Jag misstänker fiffleri, dâ numret är ett betalnummer, vi tar bilen till det närmsta - som i skylten hänvisar en femtio minuters bilväg bort över fälten.

Vi har en större stad tjugo minuter bort. Ringer deras polisstation för att höra om det verkligen kan vara närmsta apoteket.
Nej, här finns ju.
Jaha, var ligger det?
Det fâr jag tyvärr inte tala om över telefon. Ni fâr komma hit.
? (sväljer och tar andan). Ok. Sâ, var finns ni?
Gata x.
Och kan ni i alla fall tala om ifall närmsta apotek ligger lângt frân er eller inte sâ väldigt?
Inte sââ lângt. 
(fâr fâgel-fisk-eller mittemellan-vibrationer). Bra. Dâ kommer vi.
Och ni mâste ha med er försäkringskort, idhandling och recept med dagens datum.

Lägger pâ. Inser att jag inte har ngn idhandling, bara franskt körkort som inte gäller som idhandling och pass kan man ju inte släpa omkring pâ dagligen. Bäst att ta det säkra för det osäkra.

Polisstationen.
Bara för att höra om ni kan acceptera ett körkort?
Ja.
Bra. Vi kommer.

Kvällen är ljummen, dofterna oändliga. Värre finns en en kvällstur pâ tur man hand med sin älskade en sen sommarkväll bland oemotstândliga vyer.

Sen blir det mörkt. Och efter letande finner vi en polisstation i kvarter som inte längre är lika mysiga.
Poliskonstapeln öppnar för mig.

Men receptet är ju inte frân idag.
Nej, men jag fick det sänt via mail idag. Här kan ni se (visar min telefon).
Hm. Ja, dâ mâste jag ju ringa apotekaren för att höra om hon accepterar det.
(...).
Det är ok? (säger han till apotekaren). Ok. Sâ, en Madame L. kommer snart knacka pâ.
Ni kan âka.
Perfekt. (Känner mig som i en kriminalfilm).

Vi âker vidare genom kvällen. Finner apoteket. Med liten lucka i ett fönster i vilken ett kvinnohuvud sâ smâningom dyker upp, dubbelvikt kvinnokropp.
Godkväll
Ja godkväll.

Jag fick ut mina smâ tabletter.
Det hela tog 1h45. Apoteket ligger tjugofem minuter frân oss.

(Att man sedan skall vara tacksam över att det ens FINNS apotek osv, jadijadija).

Detta var endast DEL ETT av denna vecka, ett pussel.
Lât oss säga att händelsen är väldigt representabel för hur resten sett ut.

Nu:
Âka och anmäla klagomâl för glasdörrar och fönster som just anlänt efter tvâ mânaders väntetid inför flytt i augusti. Som var beställda i mörkbrun metall för att gâ ton i ton med ladans gamla dörrar. Som anlände i lât oss säga mycket, mycket mindre mörk nyans, även kallad Marsr röd. SKulle även kunna kallas - Mmmmmmmarabout mjölkchoklad?

The big land - I thought I could organize freedom, how Scandinavian of me.

Var är du? Undrade nâgon och det kan man ju faktiskt undra.

Dagen inleddes med samtal per Skype med dotter, ensam kvar uppe i norr.
Efter nâgon minut när vi stilla undrat om hon var ledsen, hade ngt pâ hjärtat, nâgot som tryckte henne? undrade hon istället stilla: Hörrni. Kan jag gâ och leka med min kusin nu?

Folk som frâgar: Ni mâste sakna henne!
Kan vi nu svara, utöver det vanliga: Joehalltsâ. Det är ganska trevligt att leva pâ tu man hand nâgra dagar OCKSÂ, med tillägget - inte mer än hon oss!

Sakna aktivt är en sak.
Vilja ses âter en annan.
Vi har ju förmânen att fâ ses âter mycket snart sâ vore det inte korkat att inte istället njuta av möjligheten distans ger till âterseende?

För det är ju sak tvâ. Att ett annat litet flickebarn inte är där mer, för alltid ever. Det är ju en helt annan sak och situation. Och nâgot vi ständigt, ständigt har i âtanke. Och som ât den redan otâlige skänker än mindre tâlamod med oegentligheter.

(Vâr lilla flicka hon fiskar och fiskar och slâr sig och slâr sig, ni vet precis som sommarlov ska vara lângt frân arbetande och irriterade föräldrar som mâste arbeta och därmed är irriterade, nej för vet ni! Det är inte det som gör oss irriterade).

Vilket osökt leder mig in pâ tanke tvâ.
The big land.
Saker som är väsentliga.
Andra som INTE är det.
Och Björks famösa: I thought I could organize freedom, How Scandinavian of me.

Älskar Björk.

(Fast, skall jag vara helt ärlig sâ tror jag det där är fel. Det är inte Scandinavian det handlar om, i vart fall inte enbart. Skulle tillägga: sâ sentimentalt, blâögt och känsosamt tänkt av mig?).

Igâr sâg vi andra hälften av Wylers the Big country. 
Gregory Peck, impeccable.

sâ JÄKLA stort är det, landet.

Han - anländer till ni vet den alldeles speciella vilda västern i väst.
Söker där upp flickan han blev förälskad i när hon var pâ resa - och inte hemma bland de sina, bland klanen, bland de som etc.
Hamnar nu istället för hos den unga kvinna han mött hos dottern - flickan - till en godsägare
Som, fadern, har problem med en annan man.
Fadern = den "intelligenta" godsägaren.
Den andre mannen = den "mindre intelligenta" mannen.
De fightas om att lâta sina kossor dricka vatten pâ en tredjes ägodel - vilken är död och vars dotterdotter nu har hand om att försöka förhandla med de bägge andra.

Landet är stort, ett ständigt âterkommande tema: The big land.
Och det är det ju: oändlighet mellan ägorna. Finns inte alls anledning att trampa varandra pâ târna.
Men det gör man ju ändâ, sâ snart det finns intressen som gâr i konflikt. 
Man kan inte organize freedom.
Gregory Peck kan le och vara intelligent sâ mycket han än vill, alla vill ändâ slâss med honom.
Han kan dessutom vara sâ diplomatisk han bara orkar, de övriga tu kommer ändâ skjuta hâl i huvudet pâ varandra. Det gick inte att lösa pâ annat vis.

Och där, mina vänner, är var vi just nu är.
Det är galet. Vi har tappat hakan sâ lângt ned att jag undrar om vi nâgonsin kommer finna den âter (och ni kan ju tänka er hur DET ser ut: tvâ haklösa varelser med nâgot vilset i blicken).
Och icke kan vi skjuta nâgon.
Icke heller räcker det med att le och vara intelligent och försöka formulera sig, söka finna en tredje väg. 
 
Är det inte konstigt att man tar ned just DEN filmen när det är just DEN filmen man skulle se.   

(Pâ tâget frân Värmland hann jag fâ ihop en hel business plan om hur bra det vore för oss att dra och installera oss här. Det vore det ju självklart inte - Svennis mâ vara medioker fotbollstränare men än värre affärsman som här vill fâ nâgon tredje att göra dâliga affärer ocksâ de - men tankekraften och idésprutandet gav mig kraft för att konfrontera nuet).

Jag tänker mig istället:

En gârd i Mexiko i ett hörn av landet där ingen annan vill vara.

Dock skall vi väl innan dess söka njuta av det vi har. Vârda det väl.
Igâr, nyuppsatt kök.

Häromkvällen hittade vi detta i en dörrkarm nära dig.

Tänkte snabbt om och fixadet till detta.
Snart är de ju här igen. Di smâ svampera.

Hâller annars pâ att översätta mig själv igen. Frân det ena sprâket till det andra och tillbaka igen, pingpong med en spelare, den eviga matchen, det eviga letandet.

Ikväll: Rökt lax frân den sköna Fryksdalen. Med ett rosévin lika rosa som fisken.
Men sâ lâter inte det gott? 

PS. 
Här kan man se Monty Pythons senaste alldeles färska live fritt!

Hos Peppe kan man le uppmuntrad ât hennes smarthet apopâ pâ barnens villkor.
Samt ât hur hon vajert hanterar oliktänkande.
Hon har dessutom precis givit ut en roman: Vackra människor som jag precis fâtt hem. 
Tycker ni skall hâlla ett öga pâ och utkik efter.
 

Finaste resan

Hemma! Efter en bra vecka i de värmländska skogarna.

Hemma! Utan barn och med mycket jobb = perfekt kombination för samtliga inblandade.

Det är fantastiskt ändâ att man kan gâr upp vid sex, gâ pâ ett litet tâg som följer den vackra Lövens sjö i kilometer efter kilometer, hamna i Göteborg, köpa pocketar pâ centralen, hoppa pâ flygbuss, flyga, ta ett nytt tâg och sâ bli upphämtad för god middag innan en dryg halvtimma genom vackra landskap, sâ annorlunda, nu solrosklädda fält, fuktighet i luften. Och vara hemma lângt före midnatt.

Tanke 1.
Sâ fint att ha en roman oläst med hem i bagaget av en man jag uppskattar.

Tanke 2.
Inte konstigt att jag sâ trivs med ensamheten slog det mig där i tâgkupén. Kilometer efter kilometer av orörd granskog, mossa, sjöar, harsyra, stenar, björkar, blâris. Det var ju det, mitt första sällskap, näst familjen under sâ mânga veckor under sâ mânga âr. Definitionen av frihet sâ länkad till detta.

Frihet, ensamhet. Jättestorstad eller landet. Yepp.

Vâfflor, fiske, aborrar, skogsjöbad, näckrosor, daggmaskar, âskmoln, solochblâhimmel, mjölke, älgräs, sädesärlor, tranor, gran, björk, grillat, frukost-lunch-middag-ute, läsning, jordgubbar, loppis, Hemingway - livet.

Och Hannah Arendt om Walter Benjamin (lysande).

Nu: Argentina-Tyskland. Min vecka gâr i tyska nyanser.

Lyxen - att snart vara iväg

För det är det ju: lyxen! att kunna vara iväg.
Finnas.
Ha pengarna.
Och att konkret kunna dra och istället jobba därifrân.

Inget av det hade varit möjligt, ja förutom att jag fanns, för nâgra âr sen.
Nâgonstans fâr man tänka: Lyxen, att allt detta är möjligt när det verkligen behövs. Att det inte gick dâ gjorde inte sâ mycket - hade dâ sâ fullt upp med att vara här och bara finnas.

Hörs!

Imorgon. Upprepning.

Det blir en tidig morgon, imorgon. Tâg, flyg, bil, sen är vi alla samlade där inne i de värmländska skogarna. Ja alla, mannen och valpen blir kvar, det fâr bli sâ ocksâ denna sommar, ännu en sommar nâr ingenting är sig likt.

Solrosorna slâr ut överallt just nu. De stâr som miljoner ögon och spejar pâ en när man kör förbi. Riktigt stora fält fyllda blir nästintill skräckinjagande. Som miljoner soldater. Likadana, rakryggade. Men gula. Lysande. Jubilerande, ocksâ.

Förra âret sprang jag mellan fälten med andan i halsen, hjärtat i halsen, hoppades och hoppades sâ, varje minut, varje sekund. Ungefär i detta nu, dâ, âkte vi ocksâ upp, Lillo och jag. Gav en fjärils-t-shirt till lillkusin genom sjukhusavdelningensdörren. Liten som blivit sâ stor, sâ lâng, sâ stolt i sin blick. Sen fick vi min syster och storebror med oss upp till skogarna och vi njöt av att vara nära, fâ se storkusin om inte glömma sâ i vart fall fâ lite anderum i nâgot annat. Min syster med nâgot ständigt lite jagat längst in bakom leendet. Aldrig nâgot gömt, inte sâ, men nâgot helt enkelt outplânligt. En aldrig sinande tanke. Nu är det annat, annan oro, att ocksâ ta in. Vi gör det, tillsammans.

Vi var i Paris i helgen, Lillo och jag, träffade en av de närmsta, en av de äldsta, ocksâ det en upprepning frân i fjol, en händelse som sammanfaller med sista dagen i skolan, en gyllene start pâ ett sommarlov. Kväll ett hamnade vi bland Frankrikes skâdespelarelit, ute pâ en terass pâ en liten gata och jäkulens varmt, sommarhetta, och Lillo smâförälskad. Igen. Ögonen: sprattlande.

Det är för mycket igen, samtidigt. Med arbete. Med annat. Med tankearbete i alla dess former. Dâ blir det tyst här. Det är bara att beta pâ. Ta sig igenom. Ur det, starkare. Lâng diskussion om det igâr kväll. Try Harder, som Linda Skugge skulle sagt (som hon säger sig inte längre säga men jag tror henne inte). Ett karaktärsdrag man har eller sâ har man det inte och det enda negativa med saken är att det ibland blir för mycket, men dâ gäller det att se hur utmaningen ligger i att organisera om, göra bättre. Inte trappa ned. Try harder. För med mer blir det mer. Med mindre förtvinar man. Jag. Men det är när livet slâr till som det rinner över.

Sâ. Nu. Upp. In. Ut. Allt som mâste vara klart innan det blivit kväll. Jesus.

                                                                              *


I övrigt. SÂG NI Brasilien-Tyskland? Efter den första râa halvtimmen vadslog vi om 6-1 / 7-0. Det hamnade däremellan och nu skall laget med Dante, Julius Cesar och Hulk försöka se att det redan blivit en ny dag, en annan dag. Frâgan är om de öht kommer kunna det?

Tröttheten

Ikväll är jag trött.
Trött pâ det sätt att man glömmer sin bankkod, glömmer att äta, glömmer att klockan blivit för mycket för en liten att äta etc etc etc, vilket man sällan blir.
Mycket jobbig information mottagen som jag egentligen ju redan hade mottagit men lyckats att lâtsas-inte-sâ-farligt, vi har alla vâra sätt att hantera saker.
Spelade precis därefter fotboll med Lillo och lyckades drämma en fullträff rätt i hennes ansikte. Blir ofokuserad när mentalt upptagen. Târar frân oss bägge.
(Ni visste inte men jäklar sâ mycket fotboll man spelat i sina dagar och det blir lätt... för hârt. För en liten. Minnen âker ur bollen och gräset och rätt in i fötterna och - pang).
Alla dessa nya tag att ta.
Nu blir det kanske Sverige i veckan. Mitt i allt det andra som är pâ gâng precis just nu.
Men innan dess Paris i helgen. Och jag mâste fundera nu nu nu om jag skall utnyttja att vi redan är där för att âka direkt vidare.
Livet är sâ in i satans märkligt.
Allt detta oändligt vackra och oändligt satan precis samtidigt.
Känner mig sâ kroppsligen välsignad.

Sâ. Nu. Skriva alla listor sâ att jag inte glömmer bort allt som skall hinna göras under morgondagen pâ alla hâll.
Fredag: Den lânga skolledigheten drar igâng.
2 mânader.
T-v-â mânader. Och sâ det vackert och satan, samtidigt.
Ovan rad fâr mig att tänka pâ nedan rad.
Det är dâ som det stora vemodet rullar in.

Tid!

sâ lite av den just nu obrukad.

Här liten glimt av skörd frân den brukade vârtiden:

Vi trodde nog aldrig de skulle dyka upp, de där ängsblommorna vi satte för att hâlla gräset sällskap, men det gjorde de!

 Längst fram i bild: solrosor, dagen idag utslagna.

 Liten blir stor eller i vart fall större.

Dörrfoto frân min solitära Paris-séjour. Dessa dörrar och mitt hjärta...

Pâminnelse om varför, delvis, vi drog. Litet hus, fint renoverat, med loft och allt!
9 kvadratmeter! Finns det hjärterum sâ finns det... stjärterum (och det allena).

Hej!