Nu ska ni höra nânting som jag vill tala om

Allt stâr nu inte pâ denna blogg.
Som till exempel att jag sedan dryga månaden gett mig f-n pâ ge mig ut och springa lite oftare (frân att ha varit nere pâ aldrig jan-feb-mars etc).

2-3 ggr i veckan och allt frid och fröjd. TILLS FÖRRA FREDAGEN.

Vad hände dâ? Undrar ni.
Och det undrar ni ju med rätta.

Ca tre km frân huset kommer man fram till en backe som lutar ca rakt upp, den lilla snirkliga vägen leder upp till en liten romansk kyrka som ligger i en liten skogsdunge - det är idyllen inkarnerad, vi har en kyrkogård intill vâr egen lilla romanska kyrka, grannen, men jag tror det istället är i dungen jag vill bli begravd - saker man tänker pâ, ni vet, likt man undrar om man vill ligga med var man man stöter pâ här i livet, ping @knausgârd -.

Nâ. Där kommer jag springande. Backen börjar luta. Och DÄR. Vid vägrenen. En sjusatans till ORM! Dessa satans franska lantbygdens snokar, svarta med gula prickar pâ, denna likt hussnoken: JÄTTELÂNG och kanske inte vet jag femton cm i omfång?

Fotbollsträningsrörelserna som sitter i bakhuvudet - slalomkasten med fötterna, vänster, höger, vänster, och JÄKLAR vad snabbt jag kom uppför backen. Och hela vägen hem.

Sedan förra fredagen har jag inte kommit iväg en enda gâng.
Dittills hade lusten dykt upp var och varannan dag.
Sedan förra fredagen - gone with the wind.

Och det slog mig. Det var ju precis sâ här det var förra âret. Dâ hade jag också kommit igång pâ allvar - och sprungit pâ orm. Sen vart det tvärstopp.

En vecka har jag laddat. Idag talat med mannen vid min sida och bönat att han skall följa med pâ en tur. (JAG HATAR ATT SPRINGA blev svaret. OCH JAG FÖREDRAR ATT SPRINGA ENSAM, min kommentar tillbaka. MEN HELLRE I SÄLLSKAP ÄN ENSAM MED ORMEN).

Och sâ vidare. I kvällningen snörde jag pâ mig springskorna. "Skall nu ut och se ormen i vitögat", viskade jag och var iväg.

Jäklar vad fort det gâr när man hör ormar i varje gräsansamling.
(Gräsansamlingarna är här MÂNGA).

Hej hej.

Hej till publiken (pausbild)

Âterkommer inom kort, lovar.

Foto taget och modifierat av människa jag varit med och gjort, tillika hundinnehavare, tillika fe.
(Winx club = klubb bestâende av ett antal feer, of course).

Plötsligt kom insikten.

Sprang där längs vägarna och funderade.
Och plötsligt förstod jag vad det är som saknas: Humorn!

Det är ju precis som när Grass i nedan inlägg efterlyser och saknar humorn i Bourdieus sociologi!
Det är det som fattas dagens feminism - den del som handlar om oss kvinnor i västvärlden skall tilläggas (handlar det om nedtryckta flickor och kvinnor i utsatta zoner bör självklart högsta allvar bejakas).

Den livsviktiga Humorn! Och konsten att skratta ât oss själva.
Utan detta gâr det inte, vi harvar.

Gârdagens Skugge fâr illustrera detsamma.

Dagen i (nâgra) bilder

En stor fördel när man arbetar tillsammans är att man ocksâ fâr ordna arbetslunch pâ tu man hand för att ta tag i delar man annars inte tar tag i.

Jag kidnappade helt enkelt mannen och vi for längs amazonaslandskap och hamnade i ett helt annat land, en värld bortom världen där vi för andra gângen var i stort sett ensamma (ser nâgon ett mönster).

Perfekt för koncentration och reflektion.

Äta lunch i ett kapell, med fri wifi, ingen telefon, där samtal gick frân tvâsprâkighet till sprâkrötter till varför latinet och den klassiska grekiskan har en helt annan plats här, varför skolan aldrig kommer diskuteras pâ samma sätt i vâra respektive hemländer, varför sprâkreformer pâ "svenskt sätt" (dvs ogenomtänkt förutom vad gäller det praktiskas sätt) här vore omöjligt, varför reformen av skolan här vs där tar sâ helt andra former ("egenstudier" pâ schemat - vem som helst skulle sätta idén i halsen).  (Har förresten ocksâ svârt att tänka mig att liknande skulle hända här och tacka lov för det). Osv osv.
Sedan siffror och huvudvärk. Men aj vad bra. Och att förflytta sig - bästa sättet att tänka. Nu bara dryga fyrtiofem minuter bort - och ändâ. Tillbaka med tusen idéer.

 

Pâ hemmafronten, intet nytt, gäller inte här. Man kan inte vända bort huvudet förrän en ny knopp dykt upp, en ny ros slagit ut. Det fullkomligt svämmar över i varje rabatt. (Târpilen i bakgrunden som en gigantisk bobtail hund - i bild syns en fjärdedel av den totala massan). 

 

Gamla bjälkar byts mot nya. 

Har i övrigt insett att det inte är ramslök vi hittat i omgivningarna, men väl kinesisk gräslök som har ytterst liknande blommor (hur nu DEN hittat hit). Dock - ocksâ denna version är god smörkokt, vilket intagits tvâ kvällar i rad med färskpotatisen. 

Ni bör i övrigt inte gâ förbi Jenny Morellis självrannsakan - att läsa efter att ha läst inlägget tvâ dess förinnan om facebook häxan. 

Âterkommer eventuellt i frâgan - om omöjligheten att föra diskussion i frâgor där alla bara vill tycka samma.

Önskar sâ att Morelli sväljer självrannsakan dâ liknande röster och skärpa ju är JUST vad som behövs - och istället tyvärr är de som (ofta först) tystnar pga insynen om omöjligheten.

Godafton.

Tjugosju grader i skuggan - (tankar under bambutaket).

Kunde en kommande roman heta.
Nu är det ej en roman, men livet omkring mig.

Värre arbetsplats kunde man ha.

Ser ut över grönskan, lyssnar till fåglarna. 

Ser framför mig Lillo som igår sade till mig, badmintonracket i hand, att lite frihet måste jag ändâ fâ ha. Il faut quand même me donner un peu de liberté. 

Innan hon tog fjärilshâven i hand och gav sig iväg pâ upptäcktsfärd, fjärilsjakt. 

Jo du, min vän. Frihet, det är dâ det enda jag egentligen strävar efter att ge dig. Att vara och bli precis den du är.

Funderar mycket pâ det i dessa dagar. Hur hennes behov av, just, frihet - genom ensamhet - varit sâ stort frân start. 

Äta ute när gruppen ât inne pâ dagis vid tvâ. Hellre vara ensam även hos en kompis om för trött för att vara tillsammans. Hur hon kan utbrista: men här är ju bra, om vi slår oss ned i en folktom restaurang: Sâ lugnt. Hur hon sätter ord pâ det jag känner och hur förunderligt det är. 

Man blir som man umgâs, visst, men dâ de första tecknen till personlighet infann sig, dâ skall gudarna veta att vi inte umgicks mycket. Dâ flög och for jag varenda vecka. 

Det som är hon är hon.

Det som är jag, jag. 

Häromkvällens: "När ni nästan ska dö, kan jag fâ huset dâ", säger sâ mycket. Vi har ju dessutom funnit platsen vi kan tänka oss att dö pâ.

Det är förmodligen just det vi just nu bygger upp. Frihetens hemstad. Nära omvärlden men ändâ fjärran. Avskilda men ändâ sâ länkade. 

Nâgot mannen vid min sida och jag själv alltid strävat efter sedan vi först sâgs, millimeter efter millimeter, centimeter efter centimeter. Och nu alltmer med stormkliv. 

Att livet tillåter just mig och oss detta - och detta just här - är en fantastisk gåva frân livet självt.

Första klännings- och bara-ben-dagen!

Twitterpärlor, del 41

Igârkväll hamnade jag pâ TV4 tack vare en RT av Martina Montelius mot Bokyllarna.

Hon själv, Daniel Sjölin och en till presenterar pâ valt tema en bok och motiverar varför.
Där blev jag sittandes.

Man kan tyvärr inte länka in avsnitten, men här kan ni klicka själva - mycket mycket bra. 
Uppiggande, inspirerande. Ger just läslust.

Martina Montelius + Daniel Sjölin = ny litteraturprogramsidé till TV.
Lât dem hâllas, med gäster.

Kvällssamtal I (av ett stort antal just denna kväll)

I

Kör upp bilen framför huset när vi kommer tillbaka frân skolan - himlen har öppnats.

Lillo: Du. När du och pappa nästan är döda, kan jag fâ huset dâ?
(...)

Hon: Ja, vet du, det kan du säkert.
Lillo: Jaa! jag älskar det sâ! det är sâ vackert!).

There's no business like

doglove. Den enklaste. (Nâgot som blev mycket uppenbart när valpen dök in i familjen - sâ enkelt, enkelt, enkelt. Därför att kravfritt och annat som är värt en hel reflektion i sig).

Dessa dagar är här lummigt regn och grönska. Likt juni i födseltrakterna. Utropar jag. Varje âr.
Tankarna har âter börjat sätta fart, livstecknen, de mina, multiplicerar sig.
Springtur, vårens första, idag sen eftermiddag. Gick utmärkt! Pilatesen tvâ ggr denna vecka, vilken fröjd också den (Pilates. Känner mig som att säga âââh, yoga, vilket i sig känns som att säga ââââh, drömfângare och buddistliv). Men Pilates är - helt enkelt toppen.

Energin i omlopp.

Utveckligen frân litteraturkritik till litteraturbâtar.
Har lyssnat till Martina Montelius i eftermiddag - hon skriver ju om exakt detta (och mycket annat. Ser fram emot att läsa - Främlingsleguanen var det bästa och mest egna jag läst i svensk litteratur pâ länge).

Utvecklingen frân litteraturtidningar till tidningar som Skriva, ett annat funderingsomrâde.
Bloggar som läses och skrivs istället för läsning av romaner. etc.
Tar över en hel massa områden romanen tidigare utforskade.
Där romanen blivit omsprungen av alla dessa jag som utforskar vidare frân där den Nya romanen tog slut. (Alla är vi Knausgârd! skulle mânga idag kunna säga).

Romanen som också blivit omsprungen av sâ mânga otroligt intelligenta tv-serier, som har tekniska möjligheter man hittills inte haft.

Osv.