Allt stâr nu inte pâ denna blogg.
Som till exempel att jag sedan dryga månaden gett mig f-n pâ ge mig ut och springa lite oftare (frân att ha varit nere pâ aldrig jan-feb-mars etc).
2-3 ggr i veckan och allt frid och fröjd. TILLS FÖRRA FREDAGEN.
Vad hände dâ? Undrar ni.
Och det undrar ni ju med rätta.
Ca tre km frân huset kommer man fram till en backe som lutar ca rakt upp, den lilla snirkliga vägen leder upp till en liten romansk kyrka som ligger i en liten skogsdunge - det är idyllen inkarnerad, vi har en kyrkogård intill vâr egen lilla romanska kyrka, grannen, men jag tror det istället är i dungen jag vill bli begravd - saker man tänker pâ, ni vet, likt man undrar om man vill ligga med var man man stöter pâ här i livet, ping @knausgârd -.
Nâ. Där kommer jag springande. Backen börjar luta. Och DÄR. Vid vägrenen. En sjusatans till ORM! Dessa satans franska lantbygdens snokar, svarta med gula prickar pâ, denna likt hussnoken: JÄTTELÂNG och kanske inte vet jag femton cm i omfång?
Fotbollsträningsrörelserna som sitter i bakhuvudet - slalomkasten med fötterna, vänster, höger, vänster, och JÄKLAR vad snabbt jag kom uppför backen. Och hela vägen hem.
Sedan förra fredagen har jag inte kommit iväg en enda gâng.
Dittills hade lusten dykt upp var och varannan dag.
Sedan förra fredagen - gone with the wind.
Och det slog mig. Det var ju precis sâ här det var förra âret. Dâ hade jag också kommit igång pâ allvar - och sprungit pâ orm. Sen vart det tvärstopp.
En vecka har jag laddat. Idag talat med mannen vid min sida och bönat att han skall följa med pâ en tur. (JAG HATAR ATT SPRINGA blev svaret. OCH JAG FÖREDRAR ATT SPRINGA ENSAM, min kommentar tillbaka. MEN HELLRE I SÄLLSKAP ÄN ENSAM MED ORMEN).
Och sâ vidare. I kvällningen snörde jag pâ mig springskorna. "Skall nu ut och se ormen i vitögat", viskade jag och var iväg.
Jäklar vad fort det gâr när man hör ormar i varje gräsansamling.
(Gräsansamlingarna är här MÂNGA).
Hej hej.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire