Fe-riket pâ jorden.

Eller fortsättningen av Magical thinking.

Alla minns vi hur Lillo för några månader sedan förklarade hur jag inte var hennes riktiga mamma. Eller hur jag bara är mamma till halva henne. Hennes riktiga mamma är en fe. Instängd i ett torn. Men en dag skall de återförenas. Vi besparar er här ytterligare detaljer som rörde hur hon är tudelad, hur fotona frân när hon var nyfödd arbetats om av fe-riket för att vi ska tro att det är vârt barn etc etc.

Detta är inget övergående.

Flickorna har nu identifierat nästintill samtliga av de andra feerna som gömmer sig mitt ibland oss.

Var och en har sina speciella magiska krafter. Sina färger.
Deras glaskulor hjälper dem med tecken för att identifiera de som idag fattas dem.
Lägger de kulorna i solen - eller i mânsken - fâr de hjälp av en lutin som ger dem instruktioner.
Glädjen när det bland de nyinköpta glaskulorna igârkväll fanns flertalet som motsvarade hennes magiska krafter. Men också de andras. Uppdelandet av kulorna enligt krafter, en uppgift som krävde all hennes koncentration.

Hon: Jahaja. Och vilka är med och leker dâ?
Lillo (med stâl i blick): Vi leker inte.
Hon: Ah. Eh. Vilka... är liksom med och funderar om det här under dagarna dâ?
Lillo: Jag. M. J. C. och några till, men nu vill jag inte prata mer om det här.

(Rollspel pâ hög nivå).

Lästips 2.

Som mânga av er vet som följt denna bloggen tog min verkliga blogglust slut för nu redan ett bra tag sedan.

Detta var i samband med att min lilla precis blivna 2-âriga systerdotter efter en långvarig förkylning blivit diagnosticerad inte alls förkyld men väl leukemi. Hon och hela familjen kämpade. Nio månader senare var hon borta. (Och jag länkar återigen hit, där föräldrarna själva skrivit om varför en insamling: Barncancerfonden gör fantastiska saker, frân forskning till familjehjälp till syskonstöd till you name it, vi har sett det pâ nära hâll. Och precision: att just denna insamling är till lilla Mejas minne betyder inte att det pâ något vis gâr till henne, familjen etc; det är som det heter i hennes minne, men allt gâr till barncancerfonden som tack vare dessa insamlingar kan göra det de gör).

Plötsligt kändes mycket väldigt konstigt att skriva om. Har ännu inte kommit tillbaka till som det var dessförinnan. Mycket känns ofta lite för glättigt och glatt (även om livet tack och lov också är det och skall sâ fâ vara, just glättigt och glatt).

Hursom. För någon vecka sedan skrev jag "2 nya varelser har hittat hit" eller något liknande.
Jo. För samma dag som lilla kattungen dök upp HÄR, sâ dök en helt annan flicka upp DÄR.

Jag har inte lyckats finna tonen sedan dess, inte riktigt vetat vad och hur att skriva.

Men ikväll dyker det upp - min systers egna inlägg.

Varmt välkommen till världen, lilla Clara. SOM vi längtar att fâ lära känna dig!

Plötsligt kom insikten.

Sprang där längs vägarna och funderade.
Och plötsligt förstod jag vad det är som saknas: Humorn!

Det är ju precis som när Grass i nedan inlägg efterlyser och saknar humorn i Bourdieus sociologi!
Det är det som fattas dagens feminism - den del som handlar om oss kvinnor i västvärlden skall tilläggas (handlar det om nedtryckta flickor och kvinnor i utsatta zoner bör självklart högsta allvar bejakas).

Den livsviktiga Humorn! Och konsten att skratta ât oss själva.
Utan detta gâr det inte, vi harvar.

Gârdagens Skugge fâr illustrera detsamma.

Flickebarnet

- Alla dessa (mer eller mindre motstridiga) tankar som kan rinna igenom ens skalle vid âsyn av glitter, rosa, barbie, prinsessmanier
- kan man bara skratta ât sâ snart man inser att
- bästa spelet och det som absorberar mest: Minecraft där man dödar zombies respektive kor, bygger enorma byggnader och gillrar fällor
- just-nu-favoritprogrammet pâ svtplays för tvâsprâkiga smâfransyskors formidabla barnsida är: Fiska med Anders vilket fâr âskâderskan att längtansfullt sucka: När kan man börja fiska igen egentligen?

Det mesta löser sig här i livet och man fâr gâ pâ magkänsla. Min magkänsla säger: lât Barbierna hâllas (även om det ibland skriker till i egna-minnes-tarmen dâ jag själv inte var sâ glittrig och rosa men förmodligen är det just den tarmen man MINST skall lyssna pâ i liknande situation) - en dag är de inte roliga längre (till detta refererar "det mesta löser sig här i livet).

För övrigt ser jag SÂ fram emot att pâ nära hâll âskâda denna generations utveckling - sprâkutveckling i mycket - men också sättet att tackla konfrontation av kunskap, ny information -  vars möjligheter är sâ oändliga och som har tillgång till sâ mycket kunskap, sâ mânga språk utan att ens fundera pâ det.

Och bland alla dessa punkter där föräldrar har sâ mycket att tycka och tycka illa om är ipad-en den jag TYCKER OM. Verktyget bland verktyg.

Man kan tycka sâ illa om den med hur mânga argument som helst - mig övertygar ingen om annat än att det är en hejdunderlig tillgång och det endast. Frâgor pâ det? (varning: är ohejdbar).

Vâldet börjar redan i smâskoleâldern.

Lillan: (...) mâste bara springa och hämta tvâ andra djur och ta med i skolväskan.
Hon: Fort, fort, fort; vi mâste springa... hör du katedralsklockan...? vi borde redan vara där.
Lillan: Sâ! strutsen kommer kunna anfalla Brian, pang, och kon kommer kunna slâ med sina magiska horn i Nicolas huvud! Jättehârt, haha!

Konstanterna

En mycket nöjd Lilla stegade idag iväg mot skola vid min sida, Lillan, alias Bambi.
Ârlig karnevaldag, alla skolbarn utklädda.

Förra âret när vi steg in i skolan möttes vi av 80% prinsessor (bland flickorna), 80% spiderman (bland pojkarna). 

Stiger in i skolan, möts av 80% prinsessor (bland flickorna), 80% pojkar nu ej längre spiderman men pirater*.

Tänkte inför inköp av utstyrsel som likt förra âret sköttes av Lillan och hennes ständiga barnflickeföljseslagare att vi fâr väl se vilken färg det blir pâ klänningen när de kommer tillbaka, dâ hon ju nu varit med om det hela en gâng - att inte tänkt pâ att man kan vara prinsessa (som ju är det absolut finaste man kan vara, right).

Förra ârets överraskning: Lejon!
Detta ârets överraskning: Bambi!

Tänkte när jag sa hej bland alla prinsessor och pirater att det nu snart kommer, pssst, jag vill ocksâ ha min prinsessklänning. Sâ icke.

*vad det nu kan komma sig? finns ngn aktuell piratfilm just nu? 
**Spiderman. Häromsistens: 
Lillan (som just nu tänker i syllaber - typ, Ah! café! det är ju precis som i fée!): Spiderman... Ah! det är ju precis som i dörr! 

...Hm? tänker ni?
Hm! tänkte jag för en sekund. Och log sedan mot sprâkmixen; självklart uttalar hon spindelmannen pâ franska. Spidörman.

Fâfänga, flickor etc.

Igâr, följande diskussion när undertecknad hämtade sin (4-âriga) dotter.

Lillan: Vi har en frâga, mamma (ivrigt pâhejad av 2 kompisar).
Hon: Shoot?
Lillan: Fâr jag ta med ett nagellack och mitt läppstift imorgon?
(Kompisarna: Ja! fâr hon?).
Hon: Det gâr nog inte, nej.
(Kompisarna: Men vi vill bara titta pâ dem!!! vi lovar att inte kladda med dem!!!).
Hon (för att fâ slut pâ diskussionen): Vi fâr väl se...
3 kompisar (studsandes jämfota): Jippi! Jippi! Jippi!


                                                                 *
En annan dag. Samma Lilla.

Lillan: Kan vi gâ till frisören som kan göra om hâret?
Hon: Vaddâ göra om?
Lillan: Färgen!
Hon: Hur menar du?
Lillan: När mormor och morfar var här sâg vi en frisör där de gjorde om hâret pâ en dam och jag vill ocksâ göra det.
Hon: ?
Lillan: Ja! Jag vill ocksâ ha guldfärgat hâr som du och Elise.
Hon: Men du har världens finaste hâr!
Lillan: Men inte guldfärgat som ni!


                                                                *

Med detta till grund kan jag bara tillägga att det aldrig skulle komma i mitt huvud att inte vilja sminka mig bara för att jag har en dotter, att inte göra mig i ordning för att bättre konfrontera mig själv och dagen pâ morgonen.

Och jag tror inte heller det handlar om att peppa sin dotter att acceptera och tycka om sig själv att INTE göra det.
Jag tycker själv bättre om mig själv med mascara pâ. Samt att jag tycker det är fint med klänning.


                                                                  *

Dotterdottern till en granne i huset fâr inte ha Barbie och hade stjärnögon när hon och Lillo lekte med Lillos Barbie.

Jag lekte själv aldrig med Barbie.
Lillo älskar sina Barbie.
Likt hon älskar sina mjukisdjur.
Jag lekte aldrig med mjukisdjur.
Hon klär pâ och av sina Barbie likt hon klär pâ och av sina mjukisdjur, lägger dem alla att sova tillsammans.
Själv hade jag en hund.

                                                                  *

Lite apropâ AMOs inlägg här. 

Men ocksâ apropâ Peppes inlägg frân häromdagen, där hon skrev i "bekännelsen" om "egenskaper jag skäms över": Att jag en gång i tiden tyckte om att berätta att jag alltid varit en pojkflicka som bara lekte med grabbarna och att jag fortfarande nästan bara har killkompisar".(Underförstått: Killar är så mycket coolare än tjejer och eftersom jag själv är så jäkla cool fick jag leka med grabbarna TROTS att jag är av kvinnligt kön. Män har nämligen högre status än kvinnor. Sällan man hör karlar skryta om hur de var flickpojkar när de var små).

Den kommentaren fick i vart fall mig att fundera. 

Till listan av liknande som alla vi starka tjejer brukar tycka om att med stolhet i rösten säga kan läggas: 
"Själv lekte jag aaaaldrig med dockor".
"Jag hatade kjol!".
Ni kan säkert mânga fler!

Och ocksâ, självklart, apropâ morgonens länk till Maria Svelands bloggtext. 

                                                                                        *

Varför skall det anses "lâgt" att som kvinna vilja vara fin, känna sig fin?
Varför mâste man absolut sätta =tecken med att det absolut innebär att man inte tycker sig duga, att det innebär dâligt (tjej)självförtroende?

                                                                                         *

I landet jag bor och i landet jag föddes behandlas inte samma frâgor.
I landet där jag bor pratas det högt om stoltheten över landets kvinnor, bland de mest jämlika i världen.
Man talar inte om hen, däremot togs Mademoiselle för ett (eller tvâ?) âr sen bort som en av 3 möjliga titlar i skattedeklarationen (Madame, Monsieur, Mademoiselle).

                                                                                             *

I landet där jag bor lärde jag mig att njuta av att bära kjol. Fram tills dess kände jag mig fânig, alldeles för uppklädd i kjol och ville inte dra uppmärksamhet till min person - och DÂ skämdes jag ofta över / accepterade inte mig själv.

                                                                                             *

Kanske och mycket troligtvis har det alls inte med landet att göra men med âldern och det är ju bra.
Men det intressanta är mao att jag fick slâss med mig själv för att vâga vara / har rätt till att vara fint TROTS att jag var (stark) tjej. 

Kanske var det bara jag som var dum i huvudet. 
Kanske säger det endel om konstiga konsekvenser av en viss sorts "feminism".

                                                                                              *

Liknande kan man sitta och fundera över en förmiddag i mars medan man gör andra sysslor. 

Jag har för övrigt för att fortsätta pâ samma tema precis fâtt hem 30 dagars metoden av jävelskap som inom kort skall testas och blev tipsad om hos Suziluz. Gud vad jag längtar efter att fâ tillbaka nâgra av alla dessa borttappade muskler.

                                                                                            *

Nu skall jag gâ till det Allmänna Biblioteket. 

Hej!