Nej nu!

Sâ här kan vi ju inte ha det här inne. Tiden springer iväg och gör vi inte nâgot ât det här sâ bara den försvinner ju. (Har just först i världen insett hur en blogg är ens alldeles egna minnesanteckning och hur det numer ser ut som om jag lever en dag i mânaden ungefär. SÂ ÄR ICKE FALLET).

Alltsâ. Förbättring med omedelbar verkan - kapitel 1. 

Vad börjar vi med? VAR börjar vi?

Träningsfunderingar inspirerade av det här? (hos Suziluz?).
och av fortsättningstankar om det samma här? (hos Annannan).

Om var vi varit söndag, mândag, efter att med ett jäkla pusslande lyckats fâ hundvakt tjugo minuter bort ât ett hâll och lillovakt tjugo minuter bort ât andra hâllet?

Jobbrelaterat, men har man arbetat fram ett roligt arbete ât sig sâ har man. Det finns kanske inget bättre för min hjärna än att tvingas sitta instängd pâ diverse möten och föreläsningar för att fâ idéerna att fusa. Fusa. Klart man inte säger, säger ni, och det har ni ju rätt i - men det är ett bra verb, det är det. Direktimporterat frân franskans fuser som en fusée, raketa som en raket, om ni sâ föredrar. Att lyssna till en som säger gör sâ här fâr mig att argumentera fram nej vi gör istället sâ här. Nu har vi arbetsplanens stora linjer klara för resten av âret efter intensivt knappande de fem timmarnas tâgresa hem.

 

 

(Underrubrik: Varför vi älskar Artek? Varför vi blir sâ in i hjärtans stolta och glada över tanken att Aalto och kompani hädanefter finns att ses sâ mycket bredare?).
Underrubrik förresten? Pyttsan! Artek kräver sin egen rubrik.

Om att fâ en alldeles extra kväll i Paris pâ tu man hand pâ vägen dit? Och vad man gör dâ?

Anställningsrelaterat? Om hur man ibland hittar en pärla bland ostronen och tänker YES!
(Om hur man ibland hittar ett ostron bland pärlorna och trodde det var en pärla?).
Om hur man ser världen annorlunda när man en gâng blivit pâtvingad chefsarbete med budget och personalansvar? Och än mer annorlunda när man senare tvingar pâ sig själv detsamma igen, som man ju gör sâ snart man har företag som har växtvärk?

Om hur jag knäpper mina händer och skriker inom mig att TÄNK om han är lika bra som jag har fâtt för mig per telefon, han, vars röst fick mig att förstâ att det vore precis rätt att utvidga teamet med liknande. Pâ grund av ett tvâ minuters samtal. Det ni. (Har än sâ länge liiite svârt att argumentera för det till ägare nummer tvâ, dâ tjänsten dök upp först när jag hörde rösten, men ja-ag bara vet som hon sjöng, Lisa Ekdahl, för redan länge sen).

Om hur man ibland blir häpen över sin egen samling foton i en gömd dossier i datorn?
Och om hur man aldrig kan uppmana sig och andra tillräckligt att TA FILM istället för FOTON?

 (Som väl var var ovan en serie inkluderandes ocksâ en film - tre âr sen, vänner, för de som var med dâ. Tre âr sen!).

Om varför jag tycker Erikakanberika-Erika och andra gör sâ rätt i att tacka ja till medlemskap i portal och fâ betalt för det (istället för att annars sâ smâningom sakta men säkert inte hitta tiden och allt annat - ja, jag ser bla pâ dig, Charlie Truck, dig Niklas-mannen utan egenskaper och mig - ni var ju bland de som fick mig att börja blogga!).

Om varför twitter är en bloggfördärvare? Dock en mycket trevlig sâdan?

För att inte tala om varför denna glada trio* söker att illustrera det brâdskande behovet av innehâll här, samt varför tavelväggen tillhör det jag just tycker bäst om här i livet?

 

 

Om det och annat, kapitel 2, 3, 4, 5 (...).

Och hörrni, ja om det nu fortsatt finns nâgon som orkar kommentera - finns det nâgot jag glömmer?
Finns det nâgon ordning bland kapitlen ni helst skulle se?

Nej nu! Tror ni vi kommer lyckas? Nej jag inte tror jag kan, jag bara vet. Sa hon. Ekdahl.

*trion. Me myself and i. 
Tyvärr är tanken och titeln sedan länge tagen. Men annars.