När livet liksom bara blir för mycket.
När man sitter i bilen och kampar med tararna att det är sâ vackert när Lisa Ekdahl sjunger besinna, för att besinna dessutom är ett sâ vackert ord, för att meningen "för att kunna lära mâste du känna, annars blir din kunskap platt och grund" ocksâ är det, för att det är sâ fint att kunna leva i ett sprâk, jag menar ha det som sin hemstad, sista hemfrist, nar man förklarar hur Brassens lyckas fâ en att leva i franskan pâ samma vis, hur just visorna har nâgot sâ förjordat skönt över sig, skönt i bemärkelsen vackert men jag kan ju inte upprepa vackert femtiotre gânger här, hur musik plus text blir som en dynamitpoesi, hur rörd jag blir när en liten röst sjunger liljor och akvileja, hur jag fâr önska en del av henne fâr fristad i humla, liljekonvalj, besinna, förneka, och alla de där andra orden, solen som stod högt pâ himlen, över âkrarna, vattnet, sandbankarna, parketterna pâ slottet som knarrade och trädgârden som minde om Luxemburgträdgârden, mitt tredje hem likt sâ mânga andras, hur breda gräsmattor ocksâ är en fristad, likt lindarna och sâ ljuvligt de doftar just nu.
Liknande dagar. Det bara väller över, rinner ut.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire