Veckans stoltheter

Tänker som alltid när här är stiltje att bloggen ju åtminstone borde fortsätta att tjäna som minnesanteckningsuppsamlingsplats.

Så. Saker jag denna vecka är stolt över.

Ett.

I fredags fick vi äntligen till det. Efter att ha haft tanken med mig och uttalad i över ett år blev den äntligen verklighet och mellan tio över tolv och tio över ett samlades vi samtliga - för tänk nu är vi nio stycken som sliter dagligen tillsammans - i vår stora sal som sedan strax före jul är i stort sett klar (det vill säga färdigrenoverad - vita väggar - slipat golv - showroom aka uppsamlingsplats - aka vardagsrum - aka fotostudio).
Aktivitet: Pilates.

Jag har sedan några år tillbaka själv gjort detta - efter att haft den fantastiska förmånen att ha ramlat på en otroligt bra kvinna, tidigare balettdansös, sedan tio år tillbaka Pilates-instruktör på grund av dåliga leder på grund av att vara, just, en före detta balettdansös. Inget flum. Mycket gemensamma funderingar om kroppsfunktion. Mycket styrka. Och varje gång kommer man ut från en seans lite rakare, lite lättare. Och med många nya idéer i huvudet.

Detta att, som vi nio, dagligen slita tillsammans, lösa problem, bära lådor, titta på foton, räkna offerter och procentsatser. Och plötsligt befinna sig i gymnastikdräkt - valfri sådan - på en matta och utföra övningar som får kroppen att undra var man hittade just den muskeln - och tillsammans skratta åt hur jobbigt det är. Det kallar jag teambuilding jag står upp för. Tillhörighetskänslan. Att kliva ur vanliga roller och in i en annan. Vår logistik-kille överraskade oss alla med att vara den absolut vigaste av samtliga. Att förenkla allt.

Det finaste av allt - alla var lika entusiastiska som jag själv. Både över min kära C. som lärare som över aktiviteten som sådan. Så nu är det bestämt. Varje fredag skall vi på företagets bekostnad gymnastisera en timme, alla tillsammans. Tänker att åh vad gott det kommer göra allas våra ryggar, nackar och små hjärnor.

(Tänker också Scandinavia design på ännu en nivå -  de skandinaviska länderna ju också här ligger så mycket före, med bidrag för att röra på sig på arbetstid etc - och att man, om man kan, inte borde ha rätt att inte ta med det i en företagsberäkning när man vet hur mycket gott det gör på alla plan. Så nu kör vi skandinavisk design också på fredagslunchen).

Två.

Som vi alla vet drömde Lillo om att lära sig spela harpa.
Som vi alla dessutom vet bor vi ute på landet (dock med stad och dess musikhögskola på en halvtimmes avstånd, men dock).
Som vi alla förmodligen vet men kanske inte funderat över växer vare sig harplärare eller harpor på träd.

MEN. Så tänkte jag att så här kan vi ju inte ha det. Googlade. Fann en harplärare på högsta nivå. Beredd att ta sig an Lillo. Men en dryg halvtimma bort och hur få in det i ett redan fyllt schema med redan det förutan långa skoldagar etc. Då slog det henne att hon ju hade en elev som bor - fem minuters bilväg från oss. Sexton år. Samma förnamn som Lillos katt. Vi träffade henne, en fe i ordets alla bemärkelser, och vi var alla överens om att detta måste provas. Så steg nummer två - harpa?
Det visar sig då att det dryga timmen bort finns ett företag som gör just harpor (!) - världsledande i kategorin. Klart det har en att hyra! bara att komma och hämta. Så nu har vi en keltisk harpa här i huset (ja sedan snart ett år).
Så långt, allt väl. Lektionerna börjar, Lillo är en naturbegåvning. Hittar både fingrar och noter utan minsta ansträngning - så till den grad att jag en vecka - efter att ha förklarat att hon ju måste träna i alla fall något lite - fått mig en åthutning: men ÅH. Jag kan den ju redan! Varpå flickebarnet sätter sig ned och drar stycket som om ingenting hänt.
Fröken V. är en mycket ambitiös flicka som spelar harpa på högskolenivå, sexton år gammal och intelligent som få. Och det blir därmed ganska många lektioner som avbokas, ofta i sista sekund, på grund av läxor, prov, konserter. Regelbundenheten bryts. Och Lillo börjar tappa intresset.
Igår var hon bestämd - lektionen klockan halv tolv blir min sista. Men du får säga det.

Kluvenheten i detta. Att inte vilja vara den som övertygar om att fortsätta om nu intresset verkligen inte finns. Att samtidigt själv veta hur många gånger jag velat sluta med pianot men inte gjort det och sedan varit ytterst tacksam över att jag inte gjorde det. Att känna mig som jordens största klyscha när jag förklarar just det. Men också detta viktiga: ta vara på dina gåvor och talanger. Var människa har inte fyrtiotusen men några få självklara och dom har man faktiskt inte rätt att bara slänga bort - Lillo tittar på sin harpa, lyssnar på stycket V. spelar och kan det nästan redan då. Det vore ju så synd osv. Ge det i alla fall till i sommar? NEJ.

Under lektionen - då det som vanligt plingades felfritt genom dörren - bestämde jag mig för att bjuda in V. i samtalet efteråt. Vi tog diskussionen tillsammans. En rodnande Lillo lyssnade till när jag förklarade för V. att hon ville sluta - inte på grund av V. men på grund av en massa andra ting - och också när jag frågade V. om det hänt henne med att ibland vilja sluta. (Min idé kom under lektionen och jag misstänkte att den var strålande - för det vet ju alla som spelat instrument att vi alla någon gång velat sluta spela vårt instrument). Lillo lyssnade utan ett ord till V. som förklarat hur hon också ibland velat det - hur knepigt det dessutom är med ett instrument då det inte är som med en hel del annat, dvs man ser inte slutresultatet med en gång efter ansträngningen - ibland ser man det först flera år senare - det är klart det är lockande att istället syssla med annat - speciellt då man själv är för ung för att se helheten - men föredrar att vara med sina kompisar, rita, lyssna på musik.
Så, hur gör vi då? avslutade jag och vände mig med frågan till Lillo. Vi fortsätter i alla fall till sommaren, kom det bestämt.

Slut. Och jag var så glad. Inte för min skull. Men för hennes.