Läste Gunnar Strandbergs tänkvärda inlägg om den svenske författarens varande och ickevarande i en numera (allt) kvinnlig(are) litteraturvärld.
Läste timmarna därefter listan över nominerade till franska Le Prix Interalliés 2019.
Och tänker att här är det i alla fall som det alltid varit (13 nominerade varav en kvinna).
(Goncourt är dock lite bättre - 6 av 15).
28 sept. 2019
25 juin 2019
Var inte rädda
Säger Henrik Schyffert och det tycker jag ni ska lyssna pâ.
Var sâ kär i Schyffert där, runt de sjutton, arton.
Var pâ konsert i Stockholm, Neil Young och Pearl Jam - jesus vilken kombination - och tro pâ fan, där kommer Schyffert gående och frågar om jag eventuellt skulle ha en cigarett (hade ingen cigarett, men höll inte pâ att dö mindre för det).
Att han sedan gifte sig med Bea Uusma och skilde sig frân henne - och hon skrev sin fina nordpolsskildring - och utbildade sig till läkare ! - och jag sâg en intervju med honom gjord av ingen mindre än Alex Schulman som vi ju alla älskar att hata - och han pratade om sin snickarbo nere pâ tomten - under tider dâ jag skulle skänkt min högra hand eller i alla fall nästan för att fâ lite tid och ett rum och lite ro och skrivtid och ja, ni vet.
Hur som. Han pratar i var inte rädda om bland annat rädslan vi alla i denna generation känner inför sâ mycket och om inte över hur det ska gâ för dem. Alla dessa Lillo.
Själva blev vi ju stora. Och tänker att vi vill ge mer än föräldrarna - men sakta men säkert börjar det gâ upp för mig att vi ju bara vill en sak, egentligen, det är att ge detsamma som föräldrarna - självgående, självförtroende, autonomi. Och är sâ jäkla rädda över att inte lyckas med det att vi bara gör för mycket hela tiden.
En helt annan historia just det, dock.
Sâ, ett, jag har börjat springa igen
Jag har börjat se pâ Babel när jag springer.
Och Henrik Schyffert.
Samt ser pâ Black Mirror - bättre noveller än dessa är kortfilmer skulle jag gärna läsa men tror aldrig jag kommer fâ den äran och njuter därför av var samtida sekund av Black Mirror - där jag tänkte pâ Schyffert genom hela det senaste avsnittet. Där den ängsliga mamman opererat in ett microchip i barnets huvud för att fâ kunna vara med och veta precis vad som händer henne hela tiden.
- Minnesbild: Du kommer hem till tvâ, ok? Kom bara in och säg att du kommit hem.
Hej, nu är jag hemma. Vad bra. Sov sâ gott.
Nu ska han ju dessutom fâ barn med Nour och jag tycker nog det är ett av de maffigaste par vi kan fâ skâda. Älskar henne med.
Startdust.
(Eller, starstruck är det väl egentligen man säger. Dust dock mer poetiskt?).
Var sâ kär i Schyffert där, runt de sjutton, arton.
Var pâ konsert i Stockholm, Neil Young och Pearl Jam - jesus vilken kombination - och tro pâ fan, där kommer Schyffert gående och frågar om jag eventuellt skulle ha en cigarett (hade ingen cigarett, men höll inte pâ att dö mindre för det).
Att han sedan gifte sig med Bea Uusma och skilde sig frân henne - och hon skrev sin fina nordpolsskildring - och utbildade sig till läkare ! - och jag sâg en intervju med honom gjord av ingen mindre än Alex Schulman som vi ju alla älskar att hata - och han pratade om sin snickarbo nere pâ tomten - under tider dâ jag skulle skänkt min högra hand eller i alla fall nästan för att fâ lite tid och ett rum och lite ro och skrivtid och ja, ni vet.
Hur som. Han pratar i var inte rädda om bland annat rädslan vi alla i denna generation känner inför sâ mycket och om inte över hur det ska gâ för dem. Alla dessa Lillo.
Själva blev vi ju stora. Och tänker att vi vill ge mer än föräldrarna - men sakta men säkert börjar det gâ upp för mig att vi ju bara vill en sak, egentligen, det är att ge detsamma som föräldrarna - självgående, självförtroende, autonomi. Och är sâ jäkla rädda över att inte lyckas med det att vi bara gör för mycket hela tiden.
En helt annan historia just det, dock.
Sâ, ett, jag har börjat springa igen
Jag har börjat se pâ Babel när jag springer.
Och Henrik Schyffert.
Samt ser pâ Black Mirror - bättre noveller än dessa är kortfilmer skulle jag gärna läsa men tror aldrig jag kommer fâ den äran och njuter därför av var samtida sekund av Black Mirror - där jag tänkte pâ Schyffert genom hela det senaste avsnittet. Där den ängsliga mamman opererat in ett microchip i barnets huvud för att fâ kunna vara med och veta precis vad som händer henne hela tiden.
- Minnesbild: Du kommer hem till tvâ, ok? Kom bara in och säg att du kommit hem.
Hej, nu är jag hemma. Vad bra. Sov sâ gott.
Nu ska han ju dessutom fâ barn med Nour och jag tycker nog det är ett av de maffigaste par vi kan fâ skâda. Älskar henne med.
Startdust.
(Eller, starstruck är det väl egentligen man säger. Dust dock mer poetiskt?).
18 juin 2019
Dolor y gloria
Eller Douleur et gloire. Franska titeln pâ Almodovars senaste.
Som jag, lite nervöst, tog med mig mannen vid min sida samt Lillo att se i lördags.
Nervöst? Ja, lite, skall villigt erkännas. Mânga är vi som följt honom, älskat honom i sâ mânga âr.
Som med de senaste filmerna - tappat bort honom (en lättvindig "ja, varför-inte"-film, med homosexuella flyg-stewartar, minns ni den ens? ; följt av en melodramatisk i ordets obehärskade bemärkelse - vilket i sig är väldigt lite Almodovarskt, mästaren i mästerlig melodramatik, Julieta).
Vi tänkte - han har tappat det. Stinget. I depression. I icke-nutidsanda.
Sen hörde jag av en slump Antonio Banderas - mästerligt filmad av just Almodovar i den senares sista bästa, Le Piel que habito frân 2011 - kirurgen! huset! - bli intervjuvad av Augustin Trapenard (och inom parentes skall tilläggas att ni franskspråkiga som suktar efter kultur och bra intervjuer - lyssna pâ AT - France Inter, Boomerang - finns att lyssna pâ i efterhand - en halvtimme om dagen).
Om just Dolor y Gloria. Douleur et gloire. Smärta och ära.
Och fick det bekräftat. Att det varit mycket depression med i leken. De senaste tio âren. Och smärta; fysisk sådan; förminskande sådan, som ju i sig framkallar depression och sâ biter sig râttan i svansen. Och gjort filmandet omöjligt.
Antonio Banderas väldigt lågmäld. Mycket respektfull.
Och likväl. Nervös. Jag. För hur mânga åldrande regissörer har nu inte pâ senare âr misslyckats med det. Likt åldrande författare (Philip Roth älskare, ni måste hâlla med om att -. David Lodge. Marquez Garcia). Och det ville jag inte se.
Istället - tillbaka! Lågmäld, jovisst, men oj sâ vackert illustrerad. Och vi minns âter hans bästa alster, för de fâr âter liv här. Han citerar sig själv och gör det med bravur. (Och har till och med låtit alter egot Banderas leva i sin egen, Almodovars, lägenhet).
Det blir inte melodramatiskt. Men det blir hjärtkramande. Tvâ timmar spansk film och Lillo kom ut och tyckte väl inte den hade känts längre än vanliga filmer (säg).
Själv hade jag tårarna rinnande inom mig och en hel del pâ utsidan de tvâ timmarna igenom.
Kärleken till Almodovar. Lättnaden över att han återtagit kontrollen. Känsligheten är ju vad som gör Mannen, men det är sâ tragiskt när det blir pannkaka. Här tar sig majonäsen, som det franska uttrycket sâ vackert formulerar det. Och inte bara lite.
Och Jesus - Penelope Cruz! Likt i Volver filmar han henne som ingen annan. Han älskar hennes ilska. Hennes bestämda utâtpekande balettsteg. Visar hur vansinnigt vacker hon är.
Antonio Banderas. Som framför Almodovars lins förvandlas till elegansen inkarnerad.
(Att Lillo, nu tio, citerat filmen i flertalet samtal - "jag älskar ju att resa - det är som i filmen du vet; när han säger att det är resorna som lyft honom ovan Madrid". Eller. Som det var förr. "Som i filmen du vet; när barnen ibland lärde vuxna läsa).
Och spanskan. Gud vad det är härligt med spanska.
Som jag, lite nervöst, tog med mig mannen vid min sida samt Lillo att se i lördags.
Nervöst? Ja, lite, skall villigt erkännas. Mânga är vi som följt honom, älskat honom i sâ mânga âr.
Som med de senaste filmerna - tappat bort honom (en lättvindig "ja, varför-inte"-film, med homosexuella flyg-stewartar, minns ni den ens? ; följt av en melodramatisk i ordets obehärskade bemärkelse - vilket i sig är väldigt lite Almodovarskt, mästaren i mästerlig melodramatik, Julieta).
Vi tänkte - han har tappat det. Stinget. I depression. I icke-nutidsanda.
Sen hörde jag av en slump Antonio Banderas - mästerligt filmad av just Almodovar i den senares sista bästa, Le Piel que habito frân 2011 - kirurgen! huset! - bli intervjuvad av Augustin Trapenard (och inom parentes skall tilläggas att ni franskspråkiga som suktar efter kultur och bra intervjuer - lyssna pâ AT - France Inter, Boomerang - finns att lyssna pâ i efterhand - en halvtimme om dagen).
Om just Dolor y Gloria. Douleur et gloire. Smärta och ära.
Och fick det bekräftat. Att det varit mycket depression med i leken. De senaste tio âren. Och smärta; fysisk sådan; förminskande sådan, som ju i sig framkallar depression och sâ biter sig râttan i svansen. Och gjort filmandet omöjligt.
Antonio Banderas väldigt lågmäld. Mycket respektfull.
Och likväl. Nervös. Jag. För hur mânga åldrande regissörer har nu inte pâ senare âr misslyckats med det. Likt åldrande författare (Philip Roth älskare, ni måste hâlla med om att -. David Lodge. Marquez Garcia). Och det ville jag inte se.
Istället - tillbaka! Lågmäld, jovisst, men oj sâ vackert illustrerad. Och vi minns âter hans bästa alster, för de fâr âter liv här. Han citerar sig själv och gör det med bravur. (Och har till och med låtit alter egot Banderas leva i sin egen, Almodovars, lägenhet).
Det blir inte melodramatiskt. Men det blir hjärtkramande. Tvâ timmar spansk film och Lillo kom ut och tyckte väl inte den hade känts längre än vanliga filmer (säg).
Själv hade jag tårarna rinnande inom mig och en hel del pâ utsidan de tvâ timmarna igenom.
Kärleken till Almodovar. Lättnaden över att han återtagit kontrollen. Känsligheten är ju vad som gör Mannen, men det är sâ tragiskt när det blir pannkaka. Här tar sig majonäsen, som det franska uttrycket sâ vackert formulerar det. Och inte bara lite.
Och Jesus - Penelope Cruz! Likt i Volver filmar han henne som ingen annan. Han älskar hennes ilska. Hennes bestämda utâtpekande balettsteg. Visar hur vansinnigt vacker hon är.
Antonio Banderas. Som framför Almodovars lins förvandlas till elegansen inkarnerad.
(Att Lillo, nu tio, citerat filmen i flertalet samtal - "jag älskar ju att resa - det är som i filmen du vet; när han säger att det är resorna som lyft honom ovan Madrid". Eller. Som det var förr. "Som i filmen du vet; när barnen ibland lärde vuxna läsa).
Och spanskan. Gud vad det är härligt med spanska.
18 mai 2019
Bloggkärlek
Det finns bloggare och sen finns det bloggare. Och sen finns Jeanette Öhman.
Mycket inspirerande. Mycket igenkänning. Och jäklar vilket jobb med fredagslänkar.
Hennes senaste inlägg - från igår - med just fredagslänkar - innehåller flertalet guldkorn, varav 2 gör mig sprudlande:
Spaniorers ändrade inställning till barnavlande efter att föräldraledigheten alltmer delas
- något som fick mig att le - har ju själv arbetat mycket med spanjorer och hade en spansk chef som tyckte jag var märklig som bara ville ha ett barn (han har fyra och skulle gärna haft fler). Hade många diskussioner om detta, vilket alltid drogs ned till samma: att varken han eller jag var någonsin hemma pga arbetsresor, men jag hade ingen fru som var ok med det. :-).
Och nummer två : Danielle Steele med sina nu 179 romaner. Herrejävlar!
Mycket inspirerande. Mycket igenkänning. Och jäklar vilket jobb med fredagslänkar.
Hennes senaste inlägg - från igår - med just fredagslänkar - innehåller flertalet guldkorn, varav 2 gör mig sprudlande:
Spaniorers ändrade inställning till barnavlande efter att föräldraledigheten alltmer delas
- något som fick mig att le - har ju själv arbetat mycket med spanjorer och hade en spansk chef som tyckte jag var märklig som bara ville ha ett barn (han har fyra och skulle gärna haft fler). Hade många diskussioner om detta, vilket alltid drogs ned till samma: att varken han eller jag var någonsin hemma pga arbetsresor, men jag hade ingen fru som var ok med det. :-).
Och nummer två : Danielle Steele med sina nu 179 romaner. Herrejävlar!
1 mai 2019
Livet pâ landet.
Sitter och arbetar med dörren ut öppen.
Ser i ögonvrån nâgot som rör sig.
Vad fan? en liten fisk?
en orm? (för liten).
Rör sig, rör sig. Vänder sig, vrider sig.
Det som ser ut som ett huvud har en röd yta.
Fattar misstankar.
Vid min andra sida sitter en katt blickstilla.
Lite längre bort, en ödla. Flämtande.
Utan svans.
Svansen vickar och vickar.
Det gör den fortfarande.
Hunden går försiktigt fram till den. Nosar. Undrar. Blir tillslut rädd och går därifrån (bättre fly än illa osv).
Just nu sitter den svanslösa ödlan, flämtande, bakom en gardin.
Katten sitter framför gardinen. Går runt den.
Biter lite i ödlan.
(Jag besparar er illustrationer).
Ser i ögonvrån nâgot som rör sig.
Vad fan? en liten fisk?
en orm? (för liten).
Rör sig, rör sig. Vänder sig, vrider sig.
Det som ser ut som ett huvud har en röd yta.
Fattar misstankar.
Vid min andra sida sitter en katt blickstilla.
Lite längre bort, en ödla. Flämtande.
Utan svans.
Svansen vickar och vickar.
Det gör den fortfarande.
Hunden går försiktigt fram till den. Nosar. Undrar. Blir tillslut rädd och går därifrån (bättre fly än illa osv).
Just nu sitter den svanslösa ödlan, flämtande, bakom en gardin.
Katten sitter framför gardinen. Går runt den.
Biter lite i ödlan.
(Jag besparar er illustrationer).
7 avr. 2019
Ranunkler!
Var det ju. Tack Gabi! Här är dom; älskar!
(likt katten V., som älskar dess vatten - vilken är er teori om att katter (och hundar) alltid föredrar att dricka ur blomvaser men också ur unkna dypölar och gamla hinkar som står ute framför deras nypâfyllda skâl? Vâr? Tarmfloran! Apropâ blommor. Och ranunkler).
(likt katten V., som älskar dess vatten - vilken är er teori om att katter (och hundar) alltid föredrar att dricka ur blomvaser men också ur unkna dypölar och gamla hinkar som står ute framför deras nypâfyllda skâl? Vâr? Tarmfloran! Apropâ blommor. Och ranunkler).
Här fick vi ha lampor pâ hele dagen igår, idag verkar det bli nâgot bättre. Förra helgen: 23° varmt! Rena sommaren. Fördelen med att vara utomlandsboende? Förundra sig över sâ mycket och fortsätta förundra sig, aldrig vänja sig, främst om vädret och naturen - "som en svensk sommardag! i slutet pâ mars" - när man kör omkring pâ landsbygden: Kolza! i full blom! "som Juni!, förstår ni?"
Skaffade mig för tio âr sedan en ny anledning till förundran (för tio âr sedan!). Nu iklädd hâliga jeans och självklart i svart.
6 avr. 2019
Lördagseftermiddag.
Ordnande av snittblommebuketter. Tack gode gud för att bo i en region med multum av blommor.
Idag: Anemoner, rukelucker (som jag aldrig minns vad de egentligen heter), tulpaner.
AO. OA. The original Angel. Knasigaste serie vi sett pâ länge, men man känner sig väldigt hemma i vindlingarna.
Letar våningar att köpa eller hyra.
Allt är som det brukar. Med andra ord.
Idag: Anemoner, rukelucker (som jag aldrig minns vad de egentligen heter), tulpaner.
AO. OA. The original Angel. Knasigaste serie vi sett pâ länge, men man känner sig väldigt hemma i vindlingarna.
Letar våningar att köpa eller hyra.
Allt är som det brukar. Med andra ord.
2 avr. 2019
Tallrikarna som snurrar
Ni vet det där tricket, eller omöjliga sysselsättningen, när nâgon hâller pinnar vertikalt och pâ vilka man placerar tallrikar som man sätter igâng sâ de snurrar? Och mâste fortsätta snurra, annars faller de i golvet?
Sâ beskrev en kollega känslan av hur det är att hâlla ihop ett arbetslag.
Snurra.
Du mâste ge fart och fâ allt att snurra.
Och hur du än snurrar faller alltid en i golvet.
Eller rättare sagt - hur bra du än är pâ att snurra sâ faller ändâ en alltid i golvet, pâ grund av saker du inte kan kontrollera.
Kan vara en graviditet. Eller en lust att byta jobb.
Sâ är det. Och du stâr där och försöker fâ allt att - fortsatt - snurra.
(DOCK. Du vet aldrig hur bra nästa tallrik kommer vara pâ snurrandets skala. Det fina i optimismens krâksâng - och sâ vidare).
I övrigt: Vad alla är entusiastiska över Amanda Svenssons nya roman!
Spännande!
Sâ beskrev en kollega känslan av hur det är att hâlla ihop ett arbetslag.
Snurra.
Du mâste ge fart och fâ allt att snurra.
Och hur du än snurrar faller alltid en i golvet.
Eller rättare sagt - hur bra du än är pâ att snurra sâ faller ändâ en alltid i golvet, pâ grund av saker du inte kan kontrollera.
Kan vara en graviditet. Eller en lust att byta jobb.
Sâ är det. Och du stâr där och försöker fâ allt att - fortsatt - snurra.
(DOCK. Du vet aldrig hur bra nästa tallrik kommer vara pâ snurrandets skala. Det fina i optimismens krâksâng - och sâ vidare).
I övrigt: Vad alla är entusiastiska över Amanda Svenssons nya roman!
Spännande!
1 avr. 2019
En vanlig dag med myran
Älskar att de lär sig utantill.
"Je chantais, ne vous déplaise".
Det är franska det!
La Cigale et la Fourmi
Jean de La Fontaine
La Cigale, ayant chanté
Tout l’été,
Se trouva fort dépourvue
Quand la bise fut venue :
Pas un seul petit morceau
De mouche ou de vermisseau.
Elle alla crier famine
Chez la Fourmi sa voisine,
La priant de lui prêter
Quelque grain pour subsister
Jusqu’à la saison nouvelle.
« Je vous paierai, lui dit-elle,
Avant l’Oût, foi d’animal,
Intérêt et principal. »
La Fourmi n’est pas prêteuse :
C’est là son moindre défaut.
Que faisiez-vous au temps chaud ?
Dit-elle à cette emprunteuse.
– Nuit et jour à tout venant
Je chantais, ne vous déplaise.
– Vous chantiez ? j’en suis fort aise.
Eh bien! dansez maintenant.
Tout l’été,
Se trouva fort dépourvue
Quand la bise fut venue :
Pas un seul petit morceau
De mouche ou de vermisseau.
Elle alla crier famine
Chez la Fourmi sa voisine,
La priant de lui prêter
Quelque grain pour subsister
Jusqu’à la saison nouvelle.
« Je vous paierai, lui dit-elle,
Avant l’Oût, foi d’animal,
Intérêt et principal. »
La Fourmi n’est pas prêteuse :
C’est là son moindre défaut.
Que faisiez-vous au temps chaud ?
Dit-elle à cette emprunteuse.
– Nuit et jour à tout venant
Je chantais, ne vous déplaise.
– Vous chantiez ? j’en suis fort aise.
Eh bien! dansez maintenant.
Jean de La Fontaine
31 mars 2019
Intuitionen - jojo;
Haha. Fortsätter inventeringen.
Den 26 mars året därefter, 2012, hade jag hittat en liten stuga med täppa!
Vi skrev på köpebrev, rev sönder det en dag därefter - och tre veckor senare ramlade vi på Huset.
Tiden - intuitionen - sanningen. Och Vargas Trujillo.
Det finns dagar dâ man har ett stort behov av att komma i kontakt med sig själv. Flum flum skulle någon säga, men ni som läser här vet jag förstår.
Då kan det hända att jag går in och bläddrar i gamla inlägg från samma tid x år tillbaka. Nu var det längesedan jag gjorde det, men denna morgon jo.
För nu åtta âr sedan skrev jag:
"Att vara tvungen en massa saker och tvinga sig själv att därför utföra dem förhindrar all tänkbar poesi i den direkt upplevda tillvaron".
Vilket ibland, som dessa morgnar, gör mig sâ sorgsen att jag vill grâta och göra mycket raska(re) kast i mitt presens.
Nu, inom kort, Paristur tills imorgon.
Och jag tänker - kanske ingen slump att jag går in och bläddrar just nu. Våren. Tidsomställningen. Vem vore vi om inte också vi blev influenserade av detta. Behovet av nytt. Av omställning.
(I tidigare liv fick det mig att börja leta efter hus med täppor - idag bor vi i Huset och jag letar efter andra möjligheter till tidsskifte).
Dagar senare förtydligade jag mig själv - som så ofta - och kommenterade min egen tanke;
Allt kräver mâsten, men alla mâsten tar inte bort tillvarons poesi.
Sâ: nyansering. Det jag kallar saker man är tvungen att göra och som tar bort poesin är, exempelvis, att programmera, hâlla i, följa upp extremt opoetiska möten, nâgot jag i dessa dagar tvingas göra i multum. Och jag är in i Norden trött pâ det. Är trött pâ att använda den âdran, endast för att, jo, jag är bra pâ det. Är bra pâ att sonda, programmera möten, lyssna, lâta var och en ge sin version av en arbetssituation, en organisation, är bra pâ att analysera det var och en sagt och sedan sätta bâten i rörelse pâ ett annorlunda, oftast snabbare och kanske ocksâ finurligare, sätt. Det har jag mânga gânger ocksâ tyckt varit väldigt roligt och stimulerande, skall tilläggas.
Men i dessa dagar: nej. Jag kan det utantill. Jag vet att identifiera precis där personen framför mig inte talar den yttersta sanningen. Anar mig till där han eller hon breder pâ lite extra, undanhâller nâgot annat. Nästa persons version bekräftar ack sâ ofta min intuition.
Intuition. Jag har en mycket stark intuition. I Vargas Llosa's Bockfesten som jag just nu läser stâr nâgot som att "Trujillo endast väljer sina medarbetare pâ intuition, ofta räcker det att han studerar dem i nâgra ögonblick, diskuterar i nâgra till för att bekräfta vad han anat" och han har en innerligt lojal och effektiv stab kring sig.
Jag med. Och dâ vill jag utöver just det draget inte likna Trujillo, diktatorn, en sekund. Men jag har ett enormt förtroende för den, intuitionen. Precis sâ har ocksâ jag valt dem jag anställt under âren. Sâ har jag ocksâ valt bort. Sâ har jag, i svaga ögonblick, gâtt med pâ att ändâ anställa mot min intuition och varje gâng i efterhand när det gâtt ât pipsvängen tänkt - det där visste jag ju, vilket slöseri med tid.
Men är just nu mycket trött pâ att sitta i dessa samtal och känna in. För det är ju till det yttersta vad det handlar om.
Och jag tänker - flera saker.
Ett - intuitionen. Det är vad jag använt mest, som tagit mig längst.
"Trujillo väljer sina medarbetare på intuition". Vad skulle man annars välja dem på? Och idag har vi hunnit bli tretton personer som arbetar tillsammans här alldeles intill och jäklar i mig vad vi håller stenhårt på det. Att allt måste fungera. Att alla måste fungera tillsammans. Var gång man tömmar på det faller allt. Just nu - efter månader av knaster och sprickor - sitter den igen. Organisationen. Som fick växt värk.
Och just då. När den åter sitter igen - och för att ha fått den att sitta där har det krävts oändliga mängder av inkännande - finns det plats till annat. Och jag behöver (plötsligt) luftombyte.
En av de första tankar min man sa när vi precis träffats var hur det viktigaste alltid var att fortsatt lära sig. Att det egentligen inte spelar någon roll vad man sysselsätter sig med, så länge man lär sig blir nästan allt intressant.
(Detta var nu en evighet sedan).
Minns precis hur jag kände det, då, 2011, allt som ligger bakom meningen "Men i dessa dagar: nej. Jag kan det utantill".
Poesin som finnes i lärandet. Som kvävs i rutinen. Som tur är har mitt liv formats så att jag själv kan styra över nästan alla rutiner. Kan rycka upp det mesta om jag så vill. Det mesta. Men ibland krävs fundering över vad. Som nu.
Poesin i vardagen. Det fina i kråksången är att just dessa dagar slår magnoliorna ut. Likt körsbärsträden. Det blir bra mycket enklare då, vänner, att finna poesin som sipprar in vare sig du bestämt det eller ej.
Gud vad jag gillade Bockfesten av Vargas Llosa. När läste jag därefter något som gav mig så mycket?
Då kan det hända att jag går in och bläddrar i gamla inlägg från samma tid x år tillbaka. Nu var det längesedan jag gjorde det, men denna morgon jo.
För nu åtta âr sedan skrev jag:
"Att vara tvungen en massa saker och tvinga sig själv att därför utföra dem förhindrar all tänkbar poesi i den direkt upplevda tillvaron".
Vilket ibland, som dessa morgnar, gör mig sâ sorgsen att jag vill grâta och göra mycket raska(re) kast i mitt presens.
Nu, inom kort, Paristur tills imorgon.
Och jag tänker - kanske ingen slump att jag går in och bläddrar just nu. Våren. Tidsomställningen. Vem vore vi om inte också vi blev influenserade av detta. Behovet av nytt. Av omställning.
(I tidigare liv fick det mig att börja leta efter hus med täppor - idag bor vi i Huset och jag letar efter andra möjligheter till tidsskifte).
Dagar senare förtydligade jag mig själv - som så ofta - och kommenterade min egen tanke;
Allt kräver mâsten, men alla mâsten tar inte bort tillvarons poesi.
Sâ: nyansering. Det jag kallar saker man är tvungen att göra och som tar bort poesin är, exempelvis, att programmera, hâlla i, följa upp extremt opoetiska möten, nâgot jag i dessa dagar tvingas göra i multum. Och jag är in i Norden trött pâ det. Är trött pâ att använda den âdran, endast för att, jo, jag är bra pâ det. Är bra pâ att sonda, programmera möten, lyssna, lâta var och en ge sin version av en arbetssituation, en organisation, är bra pâ att analysera det var och en sagt och sedan sätta bâten i rörelse pâ ett annorlunda, oftast snabbare och kanske ocksâ finurligare, sätt. Det har jag mânga gânger ocksâ tyckt varit väldigt roligt och stimulerande, skall tilläggas.
Men i dessa dagar: nej. Jag kan det utantill. Jag vet att identifiera precis där personen framför mig inte talar den yttersta sanningen. Anar mig till där han eller hon breder pâ lite extra, undanhâller nâgot annat. Nästa persons version bekräftar ack sâ ofta min intuition.
Intuition. Jag har en mycket stark intuition. I Vargas Llosa's Bockfesten som jag just nu läser stâr nâgot som att "Trujillo endast väljer sina medarbetare pâ intuition, ofta räcker det att han studerar dem i nâgra ögonblick, diskuterar i nâgra till för att bekräfta vad han anat" och han har en innerligt lojal och effektiv stab kring sig.
Jag med. Och dâ vill jag utöver just det draget inte likna Trujillo, diktatorn, en sekund. Men jag har ett enormt förtroende för den, intuitionen. Precis sâ har ocksâ jag valt dem jag anställt under âren. Sâ har jag ocksâ valt bort. Sâ har jag, i svaga ögonblick, gâtt med pâ att ändâ anställa mot min intuition och varje gâng i efterhand när det gâtt ât pipsvängen tänkt - det där visste jag ju, vilket slöseri med tid.
Men är just nu mycket trött pâ att sitta i dessa samtal och känna in. För det är ju till det yttersta vad det handlar om.
Och jag tänker - flera saker.
Ett - intuitionen. Det är vad jag använt mest, som tagit mig längst.
"Trujillo väljer sina medarbetare på intuition". Vad skulle man annars välja dem på? Och idag har vi hunnit bli tretton personer som arbetar tillsammans här alldeles intill och jäklar i mig vad vi håller stenhårt på det. Att allt måste fungera. Att alla måste fungera tillsammans. Var gång man tömmar på det faller allt. Just nu - efter månader av knaster och sprickor - sitter den igen. Organisationen. Som fick växt värk.
Och just då. När den åter sitter igen - och för att ha fått den att sitta där har det krävts oändliga mängder av inkännande - finns det plats till annat. Och jag behöver (plötsligt) luftombyte.
En av de första tankar min man sa när vi precis träffats var hur det viktigaste alltid var att fortsatt lära sig. Att det egentligen inte spelar någon roll vad man sysselsätter sig med, så länge man lär sig blir nästan allt intressant.
(Detta var nu en evighet sedan).
Minns precis hur jag kände det, då, 2011, allt som ligger bakom meningen "Men i dessa dagar: nej. Jag kan det utantill".
Poesin som finnes i lärandet. Som kvävs i rutinen. Som tur är har mitt liv formats så att jag själv kan styra över nästan alla rutiner. Kan rycka upp det mesta om jag så vill. Det mesta. Men ibland krävs fundering över vad. Som nu.
Poesin i vardagen. Det fina i kråksången är att just dessa dagar slår magnoliorna ut. Likt körsbärsträden. Det blir bra mycket enklare då, vänner, att finna poesin som sipprar in vare sig du bestämt det eller ej.
Gud vad jag gillade Bockfesten av Vargas Llosa. När läste jag därefter något som gav mig så mycket?
30 mars 2019
Monomanisk
Öppnar min dator och landar pâ två öppnade flikar:
a) exempel pâ kontrakt mellan hästägare och annan person för uppdelning av ansvar demi-pension
b) youtube film efter sökning "hur övertyga sina föräldrar om att ha en häst
a) exempel pâ kontrakt mellan hästägare och annan person för uppdelning av ansvar demi-pension
b) youtube film efter sökning "hur övertyga sina föräldrar om att ha en häst
23 mars 2019
Distancia de rescate
...är originaltiteln. Toxique den franska, av argentinska Samanta Schweblins roman. Räddningsavstând, ser jag, den svenska.
Läste den för några veckor sedan (månad sen?) och det var bland det mest märkliga jag läst.
Njöt rakt igenom - smålog nästan konstant dâ det ofta är konstiga vingliga vägar hon tar en med pâ. Underliga beskrivningar. Annorlunda. Att storyn inte höll absolut hela vägen igenom är här en småsak. Schweblins konst ligger inte där. Inte i vad men hur.
Har ni läst? Ska själv klicka hem nästa i detta nu.
4 av 5 pâ grund av egensinne.
Läste den för några veckor sedan (månad sen?) och det var bland det mest märkliga jag läst.
Njöt rakt igenom - smålog nästan konstant dâ det ofta är konstiga vingliga vägar hon tar en med pâ. Underliga beskrivningar. Annorlunda. Att storyn inte höll absolut hela vägen igenom är här en småsak. Schweblins konst ligger inte där. Inte i vad men hur.
Har ni läst? Ska själv klicka hem nästa i detta nu.
4 av 5 pâ grund av egensinne.
21 mars 2019
Imorgon
kommer Lillo hem efter sin tredje skolresa pâ tre âr. Andra gången vid Auvergne's vulkaner. Denna gång med kamrater hon bara känt i två veckor. Om hon darrade när jag lämnade av henne pâ parkeringen i ottan och mörkret - fem - i måndags morse? Inte det minsta. Tänker att där har saker och ting gått framåt. Och att jag tänker pâ henne nu är eftersom jag just sett kort pâ skolbloggen där hon sitter och kisar i solen.
Filosofen.
För nâgon månad sen:
Lillo (förebrående): Nu missade du ju ridningen i torsdags.
Hon : Ja, men du vet, det gör ju inte sâ mycket - det kan jag ju ta igen nästa vecka, vet du.
Lillo : Fel. Du kan aldrig någonsin ta igen det nu, mamma. Det kan man inte. Du har missat det för resten av ditt liv.
Jo.
(Och livet, jisses sâ det går undan. Minns när jag skrev här som flitigast. När raderna här blev mitt andningshâl; i ett liv där frustrationen ofta var sâ stor, behovet av ensamhet sâ enormt, okompatibiliteten mellan mig som förälder till ett litet barn som vägrar ensamheten. Vad allt blivit enklare nu. Vad rätt jag hade redan innan hon faktiskt var här - när jag sâ ofta tänkte att om jag en gång blev mamma sâ skulle jag nog bli som bäst som sâdan till ett barn som blivit stort).
Godnatt.
Filosofen.
För nâgon månad sen:
Lillo (förebrående): Nu missade du ju ridningen i torsdags.
Hon : Ja, men du vet, det gör ju inte sâ mycket - det kan jag ju ta igen nästa vecka, vet du.
Lillo : Fel. Du kan aldrig någonsin ta igen det nu, mamma. Det kan man inte. Du har missat det för resten av ditt liv.
Jo.
(Och livet, jisses sâ det går undan. Minns när jag skrev här som flitigast. När raderna här blev mitt andningshâl; i ett liv där frustrationen ofta var sâ stor, behovet av ensamhet sâ enormt, okompatibiliteten mellan mig som förälder till ett litet barn som vägrar ensamheten. Vad allt blivit enklare nu. Vad rätt jag hade redan innan hon faktiskt var här - när jag sâ ofta tänkte att om jag en gång blev mamma sâ skulle jag nog bli som bäst som sâdan till ett barn som blivit stort).
Godnatt.
Inscription à :
Articles (Atom)