Diptyk i Jérôme Bel. Skiss.

Om man sâ kan säga. I tisdags, The show must go on. Ikväll, Cédric Andrieux.
Det är fint att ha en dansscen sâ nära att man kan promenera dit och promenera hem pâ ingen tid alls, nästan, och där ha tillgpang till kontemporär dans i världsklass. Lättillgänglig världsklass. Mycket uppskattat.

Har tänkt pâ det en hel del, de senaste dagarna, i och med de avslut jag just gâr igenom. Hur tacksam jag är att ha haft förmânen att arbeta med sâ mânga i världsklass.
Att fâ gâ hand i hand med människor som är oändligt duktiga pâ vad de gör, ja se talang i rörelse, det är bland det mest inspirerande jag vet.
 
Det fick vi idag med. Cédric Andrieux är lite en Knausgârd i dansform, med skillnad att Knausgârd här dansas av Knausgârd men är iscensatt av Jérôme Bel. Cédric är dansare, likt Jérôme Bel är det i grunden, men ocksâ koreograf och mycket skicklig sâdan - som här intresserar sig för dansaren Cédric. Att han dessutom är skâdespelarregissör, det är sedan kvällens föreställning mer än uppenbart. Som en one-man-show i dansform. Vilket ju ocksâ är Knausgârd. Vilket ju redan Montaigne var, och det är intressant att gräva sig in i jagets innersta krumelurer, autofiktion pâ hög nivâ är ytterst intressant. Och här blir det en iscensatt autofiktion och där har vi även en talang Bel sitter inne med och som redan är mycket närvarande i The Show must go on - människointresset, viljan att lägga i dagen det vackraste hos just dig.

Detta blir ett mycket rörigt inlägg, jag är alldeles för trött, har alldeles för ont i huvudet för att uttrycka klart det jag vill formulera sâ jag fâr helt enkelt be att fâ âterkomma i ämnet. Endera dagen, i endera formen.

Utdrag. Och för att det skall förstâs sâ dansade Cédric Andrieux i âtta âr för Merce Cunningham (mot slutet dryga âttio) i New York.

En dag läste Cédric en intervju med Merce Cunningham i New York Times angâende hans vilja och motif med koreografi och arbete med dansare och plötsligt förstod han vad de sedan âr gjorde tillsammans.
It's when movement becomes to be akward that it becomes interesting.


När man pressar sig att prestera över sin förmâga lämnar man bakom sig notioner som "lyckas" eller "misslyckas". Det är när rörelsen blir obekväm, klumpig, som det intressanta börjar. 
Även det bland det mest inspirerande.