Kort bokenkät - Pedro Paramo

Titel: Pedro Paramo (och här ska egentligen vara en accent pâ första a:et i Paramo)
Författare: Juan Rulfo 
Just nu pâ sidan: 102 av 184
Tre meningar om boken - men kanske mer om min läsning:

Juan Rulfo sägs vara den egentliga fadern till den latinamerikanska magikorealismen, den man i vulgära ordalag tillägnar Gabriel Garcia Marquez, vidaretagen av exempelvis Isabelle Allende. Om Juan Rulfo som författare och som man kort och gott finns mycket att säga, en passionerad humanist som skrev Pedro Paramo strax efter fyrtio, snabbt sedd som klassiker (klassiker? ordets svenska användning/betydelse gör mig ständigt förbryllad...) av hela den latinamerikanska världen, och sedan lämnade litteraturen, arbetade med film och television, och ägnade slutet av livet för att kämpa för Mexikos ursprungsbefolkning. Han säger sig själv ha varit starkt inspirerad av bâde Selma Lagerlöf och Knut Hamsun. Att Rulfo ocksâ skrev nâgra filmmanus förvânar inte när man träder in i den skuggvärld Pedro Paramo erbjuder, där övergivna gator, mumlande röster, skenande hästar skapar en atmosfär som kunde gett en mycket annorlunda Western, där alla har sitt samband med Pedro Paramo, i sin tur symbolen för det mexikanska folket enligt Rulfo själv; är säker pâ att François Leterrier, samme man som lyckades filmatisera En kung utan underhâllning tillsammans med författaren skulle kunnat fâ ihop en ytterst originell film även av den här, en film jag mycket gärna skulle velat se. Fâ romaner jag tagit i min hand har inneburit en liknande poetisk upplevelse - en av de fâ andra skulle kunna vara Antonio Tabucchis Lissabonskildring Requiem, där de dödas och de levandes världar blandas pâ ett, ibland, liknande sätt. Krävande, givande och högst intressant läsning. 
Betyg frân 1-5: 5.


En entrevista med Rulfo pâ spanska. En artikel om PP pâ engelska frân the Nation.
(Och för anekdotens skull mâste jag berätta att det var en svensk man jag ramlade pâ under mycket oväntade omständigheter, bosatt och gift i Mexico sen tjugo âr tillbaka, som först talade med mig om romanen - efter att ha lämnat varandra, han for tillbaka till sitt älskade Mexiko, och efter snabb googling och bekräftelse av en av de främsta anledningarna, för mig, till att ha valt att leva i detta land, sprang jag ut i stadens bokhandlar och kunde välja mellan tvâ översättningar till franska och en originalsprâket. Entusiasmerande). 

Day 19 – Favorite book turned into a movie

Hoppande bland dagarna utlovades, hoppande kommer här. Dag 19. Favoritbok som filmats. "Tror jag att jag redan talat om här pâ bloggen", tänkte jag skriva, och mycket riktigt det hade jag. Här.

Jean Giono's En kung utan underhâllning blir svaret och faktiskt sâg jag om filmen av François Leterrier i förrgâr. Det är ett ufo, som man säger pâ franska, en film helt i sin egen art. Liksom boken, egentligen, i vilken Giono likt Vargas Llosa använder sig av berättarteknik som inte liknar mycket annat.

Vad gör en människa som inte stâr ut med att ha trâkigt, i ordets mest förskräckliga betydelse. Kungen utan underhâllning. Melankolins bittra och svarta baksida. Det sorgligt lugna. Det lugnt sorgliga.
Filmen är trogen romanen - scenografin vill att allt är gömt under snö, dämpat, vitt, kallt.
Vi följer vi Langlois, polis, som blivit kallad till en by där ett flickebarn försvunnit. Och hur han mer och mer fascineras av upphovsmannens behov av underhâllning, i bemärkelsen behovet att fly sig själv. Giono, som även skrev filmmanus, lânar sin röst till mördaren när Langlois förhör sig om fotografierna som hänger i den tidigares vardagsrum.
- Är detta er fru?
- Ja, min fru.
- Och detta ert barn?
- Ja, mitt barn.
- En fin familj. Och det är inte tillräckligt för er?
- Skulle det vara tillräckligt för er?

"Cet assassin n'est pas un monstre; c'est quelqu'un comme vous ou moi".
Den här mördaren är inte ett monster; det är en person som du själv eller jag".

Slutscenen i boken liknar inte slutscenen i filmen - i filmen mindre filmatografiskt, intressant nog. Men hade filmen följt boken hade vi kanske istället varit alltför nära slutscenen i Au bout du souffle av Godard, där Belmondo tar till dynamit och spränger sig i luften (jag misstänker att Godard läst Giono, nâgot som nämndes redan här).

Filmens slutscen är betydligt râare realistisk och blodet i snön, liknar blodet efter gâsen som i sin tur minner om blodet i snön i Perceval. Giono kunde sin litteraturhistoria och var en sjutusan till estet.

Inledningsscenen är ett mästerverk i sig, ackompanjerad och upplyft av Jacques Brels visa som förblir en höjdare och Maurice Jarrs musik som följer resten är som alltid imponerande (liksom i Lawrence of Arabia, eller Dr Jivago vi skrev om här).

Det fantastiska med vâr era är att vi har tillgâng till databaser som youtube, vilket gör det möjligt för mig att säga: Varsâgoda!



(Och om nâgon skulle vilja köpa filmen sâ finns den pâ amazone.fr. Boken rekommenderas varmt).

Tiden, februaritrâk och en spännande värld.

För ett âr och tre dagar sedan lät det sâhär stillsamt farväligt pâ bloggen. Jag var i skrivandets stund i Cordoba (och fick alltsâ se staden innan jag dog, i Frankrike är det se Carcassonne och dö, för det säger Brassens och det vet ju alla att den mannen var klok). Prick pâ ârsdagen, alltsâ tre dagar senare, var vi i Grenada, vilket var en väldigt ljus upplevelse och jag kan verkligen längta tillbaka dit. De snöklädda bergstopparna. Terasserna. Alhambra.

Dessa dagar kämpar jag med att inte upprepa mig.

Förra âret höll farvälet i sig en dryg mânad, sen kom vâren. Jag antar mao att det nu bara är att hâlla ut i en mânad och en dag, sen är den här.

Rastlösheten. Tâlamodsbristen. Februari?

Men i âr är den stora skillnaden att det händer stora saker, runt omkring oss. Libyen nästa. Fantastiska nyheter. Och inom kort kommer saker hända även närmre mig. Det är bara att hâlla ut.


Brassens, med den sällsynta förmâgan att vid minsta glimt av honom fâ en att ögonblickligen relativisera sin existens.

Länktips - Hotet att vara mer.

Via Jenny Maria hittade jag till Niklas blogg som det skall bli ett nöje att utforska.
Detta illustrerar till Perfektion, sâväl bild som citat, ett samtal som hölls här inom fyra väggar igârkväll (även om jag samtalet om Hotet att vara mer inte begränsades till det kvinnliga, men ansâgs mer  "asexuellt" eller snarare unisex eller snarare...). Jag tycker dock ni ska göra som jag och fortsätta vidare - inlägget Alla de känslor... etc fortsätter exempelvis pâ samma tema.

Ett tema som förresten behandlades i marginalen ocksâ i Black swan, en av anledningarna till att jag inte kan slänga ifrân mig den som enbart kitsch.

Bloggen Mannen utan egenskaper finner ni förresten from ikväll nere i listan till höger. Ja, för sâ är det. Vissa kvalar in pâ en sekund.

Minnesanteckning

Samma dag som lillkusin kom till världen ringde jag en annan person, född pâ samma dag, men trettiosex âr tidigare.
"Lillan mâste ju prata en hel massa nu".
"Nja... inte riktigt. Men du vet, de tvâ sprâken etc".

Âtta dagar senare, nytt konstaterande.
Sablars sâ hon pratar en hel massa nu!

Favoritord: Peur. Rädd. Eh?
Allt är Babars fel. Lât mig förklara mig. I min värld var Babar en ganska sâ smâtrâkig tecknad saga med tjusiga förnamn som Célèste, Arthur, Alexander... Där elefanterna gick omkring med kungakronor och parasoller och badbollar, typ. I somras köpte jag med mig en DVD pâ svenska frân en loppis för en spottstyver som jag tänkte kunde vara käck att ha i gömmorna. Babar. Eller som det skulle visa sig: Hur Babar blev Babar.

Kapitel 1. Babar föds. Hans mamma dör. Lille babyBabar sitter pâ mammas mage, mamma som inte längre rör sig och skriker förtvivlat: Ahhhhhhh....
Kapitel 2. Pappa försvinner. Ahhhhhh....
Kapitel 3. Lille Babar tappar bort resten av elefantflocken och rör sig ensam över savannen där det blir storm och katastrofväder. Ahhhhh.....
Kapitel 4. Han ramlar nerför ett vattenfall. Ahhhhh...

Och sâ vidare. Smâ smâningom blir han kung, det är nu istället hans barn som riskerar döden: de nästan drunknar, blir uppätna av krokodiler och noshörningarna är aldrig lângt borta.
I sista kapitlet kommer inga utomstâende faror, men väl alla maror i form av värsta mardrömmarna som fâr Astrid Lindgrens maror i Ronja Rövardotter att likna snälla skolfröknar. Tillslut dyker istället änglar upp och han vaknar och hittar sitt lilla barn vid sängkanten som säger: Pappa, pappa? Vakna pappa?

Utifrân detta, non stop i huset:
Ahhhhh.... Ahhhh som Babar! Lillan Peur. Babar peur. Lillan peur Babar. Lillan peur os. (rinoceros, noshörningarna).

Som tur är springer hon ocksâ. Hon court. Vite. Fort. Lillan court vite. Lillan och Leonore courent vite. Vaff vaff court vite. Vaff vaff beau. Lillan gillar vaff vaff.

Och sâ vidare. Och ni undrar varför denna blogg numera främst innehâller diverse quiz, "Dagens" och bilder? Man blir som man umgâs?

Irina Werning - tiden som gâr.

Tiden som gâr, alltid lika fascinerande.
Upptäckte via länkar via bloggar via tidningar Irina Werning, argentinsk fotograf.
Kolla in hennes projekt: Back to the future.

Kan inte se mig mätt!

Foto: Irina Werning. FLO, MARIA & DOLORES IN 1979 & 2010.

Tidsbrist förhindrar besök hos Xingjian denna gâng.

Imorgon bär det in till Paris igen och tänk, tänk, tänk om jag haft lite tid över, dâ hade jag sett till att komma iväg och se det här. Tyvärr hinns det ej och utställningen gâr mot sitt slut.

Gao Xingjians tusch- och bläckteckningar. Nobelpristagaren i litteratur 2000. Mannen bakom tegelstenarna, som behärskar mycket mer än prosan.

Ângesten.

Blicken.

Världens slut.

En rolig bok

Nu vet jag en som fick mig att skratta, ofta. Jonathan Coe - What a carve up! Eller Testament à l'anglaise, som är dess franska titel. Huggsexa, pâ svenska.

Scenen med kalven är en av de oslagbara (och apropâ att riktigt bra böcker i allmänhet gör en glad sâ är ovan nämnda en dubbel vinnare - bättre nutida samhällssatir fâr man leta efter, här den engelska efter-Thatcher-perioden, med staten som abdikerar vad gäller i stort sett allt och denna abdikations konsekvenser - samtidigt som det är rena Agatha Christie atmosfären i ett gammalt slott...).

Till minne

Ibland fâr man ett mail med information som bränner. Idag detta.
Till minne av Sanna Zetterlund.

Förr var jag randiga knästrumpor och rött läppstift.
Darrig på handen när jag tände en cigarett. Sökande,
letande, klyschigt tonårsförvirrad.
Förr var jag smygande på tå förbi mammas sovrum.
Skrikande, tvärförbannad på en oförstående värld.
Förr var jag skrattandes på knubbiga barnsben, naken med
solhatt och plaskandes i iskallt vatten. Lyft av pappa mot
en himmel utan slut, utan slut på möjligheter som jag
struntade fullständigt i.
 Nu är jag inbillat vuxen, men fast i gråzonen mellan
den unga flickans oskuld och den mogna kvinnans val.
Skrattande och kisande bakom det glittrande ölglaset.

Ur Evighets sekund
Sanna Zetterberg

Brev till Rotary Clubs medlemmen

Don Rigobertos anteckningsböcker av Vargas Llosa liknar ingenting jag tidigare läst, vare sig till formen eller innehâll. Med sâ otroligt fritt skulle kunna sammanfatta samtliga upptäckter.

Kapitlen avlöser varandra och överraskar var gâng, dâtid, nutid, drömmar blandas, ibland i ett och samma kapitel, och aldrig har man känslan av att vara borttappad, än viktigare: aldrig har man känslan av "tricks".

Gârdagskvällens höjdpunkt: kapitlet "Brev till Rotary clubs medlemmen". Oj oj. Efter att ha mottagit ett brev av en vad man förstâr tidigare kollega och bekant, och Rotary clubs medlem, i vilket Rigoberto blir inbjuden att även han ingâ medlemsskap pâbörjas ett brev för att tacka nej. Vilket utvecklas till varför han tackar nej, vilket utvecklas till en tio sidors jubilerande hymn till individen, en lika jubilerande kritik till klubbar i alla former, och, ja, det är faktiskt bland det mest lysande och briljanta jag läst.