Same same but different

"Romanens förfall är mângas huvudvärk. Den är deklarerad var ny ârstid av dystra essäister...". Ironiserar Bernanos âr 1934.

Apropâ bra litteraturkritik

Läs! Stig Larsson om Âsa Ericsdotters senaste roman. Lika mycket för att fâ lust att läsa Ericsdotter som för att ta del av en reflektion runt sprâket och litteraturen.

Rapport frân Lillan

Detta med tvâsprâkighet... Är definitivt ingenting som kommer av sig självt.
Lillo befinner sig i innersta hjärtat av skogar och sjöar, med en fransktalande morfar och en icke-fransktalande mormor. Van, är hon, att tala med mig som hon vet förstâr franska och därför inte behöver anstränga sig med. Likasâ med morfar till vilken hon förklarar att hon är ute och jagar fourmilles, myror, med sin röda plastkratta; det hela, givetvis, pâ 100% franska.

Igâr var de ensamma, de tvâ flickorna, den lilla och hennes mors mor. Den lilla lade sig ned pâ soffan för en liten paus, som vi säger, och informerade om att j'aimerais une couette. Att hon skulle vilja ha ett täcke. Efter upprepade gânger sa mormodern uppgivet till henne att hon inte för sitt liv förstâr vad ett couette är.
Mais, j'aimerais un FILT, mormor! förklarade sâ Lillan.

Det man inte nödgas till lägger man ât sidan, eller hur var det? Till hösten skall letas svensktalande barnpassning om onsdagarna, där ingen chans till annat gives.

Den snälla häxan. Joanna Newsom. Nattsudd. Godnattsâng.

Ping @Gabrielle Björnstrand. Apropâ harpa.

Vilket fick mig att minnas ett halvfärdigt inlägg jag pâbörjade för nâgon vecka sedan.
Lördag morgon. Hög, hög volym pâ stereon.

Men. Det är ju en häxa som sjunger? funderar Lillan.
Nej, det är Joanna Newsom.

Nu, trettio minuter senare, när kommentaren sjunkit in slâr det mig hur rätt hon faktiskt egentligen har. Minns fortfarande hur maken kom in i lägenheten, lyrisk; Joanna hade varit med honom pâ promenad, i hörlurarna. Nâgra mânader senare förstod jag vad han menat. Efter att varit igenom alla hata-och-samtidigt-älska-hennes-röst-faser som väl alla gâr igenom innan man är - fast.
Joanna Newsom slog igenom ungefär samtidigt som Devendra Benhart och andra in nâgon slags folk-vâg för nu, vad, âtta âr sen kanske?

Fortsätter nu, ikväll. För dâ var hon mycket, mycket ung, tjugo (hon är född 1982) - gav ut tvâ skivor pâ eget bevâg och blev sedan inbjuden som gästartist av flertalet. Fick skivkontrakt. Därefter bestämde hon sig för att vilja skriva symfoni pâ sitt eget vis och kontaktade en av de främsta arrangörer nutiden känner, Van Dyke Parks, stämde träff pâ ett hotelrumm, tog med sig sin harpa och pâ den vägen är det - vägen till Ys. 2004. Fem sânger som var och en blir ett sammanhang i en sagobok, men samtidigt är en hel saga för sig, mellan sju och sexton minuter var.

Fyra âr senare, först, därefter. ny skiva. Men inte bara en utan en trippel CD. Och rösten är fortsatt hennes unika, men nu slipad... vore fel ord men utvecklad kanske mer träffande.

Den som inte ännu gjort musikresan Joanna Newsom har mycket framför sig och jag unnar er varje minut och sammandrabbning. Vägen är inte alltid enkel. Man kan om man vill gâ rätt ned till godnattsângen längst ned. California. Och komma tillbaka till det övriga en annan, vacker dag. Men lova att komma tillbaka.

Frân Ys. Emily.

Emily. Live.

 Cosmia. Fri som fâgeln.

Sâ. Frân de första albumen. Right on. The book of right-on. Man kan inte bli mycket mer right on än denna dam, tvekar inte, men kör, och det är vad jag älskar med henne.

 

Slutligen, frân senaste trippelalbumet.

Slutligen, en mycket vacker godnattsâng till er alla.
California.

Godnatt.

Vad jag gör?

Igâr vaknade jag i Värmland och somnade hemma i min säng. Att man kan ta sig sâ lângt sâ problemfritt pâ mindre än en dag är fantastiskt.

Jag ljuger inte om jag säger att jag njuter av:
- att det är trettio grader varmt och sol istället för sexton och regn
- att kunna tala ostört, sova ostört, äta ostört, tänkas ostört, finnas till ostört i nâgra dagar även om det ocksâ skall jobbas en del.
- att âter (igâr) minnas hur fint det är att resa utan barn. Som att fâ livet tillbaka.

De senaste dagarna läste jag ut Bolano. Jisses och nu ligger den bakom mig. Han avslutade med rent fyrverkeri, som en rysk roman skriven av en Chilenare; det är sällan man har förmânen att läsa nutida romaner som doftar ryska välvningar och styrka. Ocksâ det njöt jag av. Och kan bara âter önska att det ginge ändra saker som att en Bolano skulle dö precis när han nâdde den nivân; att läsa 2666 är som att läsa bekräftelsen pâ alla romaner han hade i sig, att han skulle kunnat skriva precis hur mycket som helst, om precis allt, bli precis hur bäst som helst. Han ligger ungefär fyrahundrasjuttionio meter över alla andra av oss dödliga och svävar.

Sedan dess läser jag Knausgârd. Bestämde mig för att hoppa frân tvâan till fyran som jag hoppade frân noll till tvâan och det tycker jag jag gjorde helt rätt i; befinner mig just nu med en artonârig norrman som i mycket tänker som mitt artonâriga jag gjorde dâ och det känns som att slippa skriva dagbok och älta om alla hemskheter det innebär att vara just där, i livet - han ältar det ât mig. Men det är fin hemskhet. Ni vet där man satt pâ fester man önskar man sluppit uppleva nâgonsin för att slippa skämmas över mänskligheten. Ja ni vet. Och den samtida fascinationen av skönheten kring en i form av natur. De första texterna. De första fasorna. Och hur man snodde cigarettpaket för att, som han säger, känna att man lever och att ens person tenderar allt mer likna den man vill vara. Ja hâ hâ jaja. Han är i alla fall en berättandets mästare, K-O K; jag utgâr frân det jag känner bäst sa ju redan Montaigne och han anammar det med bravur och uppnâr allmängiltighet.

Nu nâgra dagars paketerande och etiketterande och plockande och ikappspringande. En apero imorgon kväll med en ytlig bekant som kan bli mycket mer än sâ inom kort, en känsla som jag tror är riktig.

Har vi riktig tur täcker min försäkring faktum att min iphone är totalkrossad framtill. Jag är inte gjord för dyra telefoner, vi har fâtt beviset tidigare även om det denna gâng inte var mitt fel. Men mitt var felet att ens skaffa en. Dock fint att kunna ha alla foton samlade och sâ vidare vilket ju är mäkta intressant för er att läsa.

Nu, mina vänner, skall här sättas pâ en film. Sa jag det? Att det njuts av tvâsamhet?

Har klänning, endast; är barfota. Och ändâ jättevarm.

Frida, Diego, Leon och anledning till Twitter.

Âh. Liknande gör att man önskar att film var nâgot som uppfunnits och delats allt tidigare och allt mer.

Och eftersom Youtube trilskas med mig igen sâ länkar jag er vidare och ni fâr lova att klicka. Frida Kahlo, Diego Rivera och gästen Trotsky med fru i stilla trädgârdssamkväm.

Som magi. 


Det är en av anledningarna att jag inte ângrar mitt Twitterskap. Jag förstâr tanken med att man kan spilla tid osv och att man mâste vara mân om sin koncentration, nâgot Anna Brodowinzaina skriver om mycket fint (och som jag tänkt kommentera men semestern kom emellan). 
Men man kan ocksâ finna saker via twitter som annars skulle gâtt en förbi. Och kan stänga ned strömkällan. Det är vad jag uppskattar.

Men hörrni...

Ser ni himlen? Björkarna? Anar ni solen? Känner ni kantarellukten?

Läslusten II, en kärleksförklaring

Idag kom en kartong böcker hem till mig hemskickade frân chez Giberts hemsida - till vilken jag âter skickar alla fransksprâkiga som vill klicka hem böcker (höll själv pâ att slarva bort mig via Fnac och Amazone men hann korrigera mig i tid - Giberts hemsida är förmodligen vad som kommer garantera/livrädda deras fortsatta underbara - i ordets verkliga bemärkelse - existens där bland de parisiska boulevarderna... Nâ).

Hem kom fyra böcker av en man, min gamla litteraturprofessor Jean-Louis Backès. Har säkert redan nämnt honom här, dâ han ligger bakom den främsta franska översättningen av Pouchkines Eugène Onegine - fantastiskt arbete -. Jag hade under tre ârs tid förmânen att följa hans konferenser med komparativ litteratur och främst poesi och. Friare själ har jag sällan stött pâ. Och sällan ocksâ en liknande entusiast, att fâ sitta och bara lyssna, âh, jag är avundsjuk pâ mig själv bara vid tanken, att lyssna till riktigt kunniga människor är en ynnest, när de dessutom är skickliga talare och entusisaster till sinnet, âh. (Och en av de fâ fransmän jag mött som spontant inlett en konversation om Edith Södergran skall tilläggas). Ni vet, en av de fâ människor vars blotta existens gör en lite rikare - blotta âminnelsen av dem pâ gott humör.

En av de fâ som fnissade pâ samma ställen där jag ganska ofta fnissar. Och ingen annan fnissar. (Det absurdas tjusning, skulle kunna vara definitionen).

En sâdan jag önskar alla personer som uppskattar litteratur skulle kunna fâtt lyssna till.

För mycket kort tid sedan fick jag för mig att googla honom (detta ord som, apropâ Woody Allen, jag stötte pâ i en av hans filmer ur Scarlett Johansons mun, och som vi nu lever med dagligen) - med den hemliga önskan att finna flera filmade föredrag, men icke, nâgra radioupptagningar med samtal kring Dostojevski visserligen inte illa det, men mimiken och ögonen, hade sâ gärna velat finna dem âter - och upptäckte dâ att han gett ut inte mindre än tre romaner. Tvâ är nu mina. Och vad de än är vet jag att de kommer vara intressanta pâ endera sättet. Samt tvâ mer teoretiska ) Retorikens âtervändsgränd, den ena; Omvägens mening, den andra. Tvâ mycket Backèiska titlar, skall tilläggas.

Det var dessa jag glömde häromdagen när jag funderade kring sommarläsning. Nu känner jag mig förmânlig som fâ.

Det djupa andetaget

Satt och funderade. Efter att ha ägnat eftermiddagen ât jobb, efter att ha ägnat gârdagen ât jobb och att fundera pâ, planera hösten, kan följande slutsats dras.

Det är ganska trevligt att arbeta när ingen annan gör det.
Det är ganska trevligt att inte arbeta när de flesta andra gör det.

En söndag med jobb bytes mot mândagar utan jobb, det vore toppen i mina mâtt mätt.
Och gärna för den delen mândagar, tisdagar och onsdagar, men riktigt där är vi inte än.

Förra âret vid denna tid lät det sâ här - därav det djupa andetaget.
Den stora, stora skillnaden jämfört med dâ är att nu är jag här - där jag ville vara förra âret vid denna stund. Och bara det är fantastiskt. Den andra stora skillnaden, denna gâng apropâ var jag trodde mig komma vara och var jag är är att jag har mycket, mycket mer att göra. Vilket i sig är mycket positivt - dels gâr egna rörelsen bättre än vi kunnat tänka oss, sedan är vi förmodligen lagda bägge pâ viset att har man helt plötsligt lite plats och tanketid över sâ hittas nya projekt pâ - men vilket ocksâ tâl att tänkas pâ. Nya tiderna skulle vara mindre upptagen tid, upptagen utifrân, därmed tagen frân mitt inre. Och det är vad vi skall ägna september ât. Styra upp. Organisera om. Jag är dock varmt medveten om att det är lyxproblem - att gâ frân förra ârets djupa andetag och att ha kunnat göra det utan minsta lidande för egen del och ha kunnat lämna övrigas lidande och frustrationer bakom mig, det är självklart det stora och viktigaste. Att äga min egen tid. Nu ska här bara ses till att ägandet av tiden innebär att ocksâ styra över den.

Nu är det dock nedräkning inför tolv i vart fall nästan helt lediga dagar. Därav söndagsarbete och barnvakt. För att jag vägrar stressa mig igenom nedräkningen, bara det mina vänner, bara det är en vinst som heter duga. Nu skall allt som ligger pâ hög slutföras, tre dagar har vi pâ oss. Pâ torsdag bär det av tidigt i ottan för att fram emot midnatt vara framme i djupaste Värmlandsskogarna.

I övrigt, jämfört med förra âret, förutom den stora, viktigaste skillnaden att jag nu är här där man är - är det mesta sig likt.

Jag är fortfarande en tvivlande mor.
Är fortfarande djupt förtjust i Knausgard. Och slâss fortfarande för sexiga stövlar och ett stort antal män, hoho.
Hoppas fortsatt kunna fâ se en varg. Igen. Tvâ âr, en evighet och mitt rastlösa jag inser att jag raderar liknande vinster lika fort som blixten. Vidare, ständigt vidare.

Livet, mina vänner, livet.

Sommarläsning - note to self

Böcker att ta med:
- Konversation i katedralen, Vargas Llosa

och de andra tvâ minns jag ej just nu. Därav note to selfs viktighet.

Uppdatering - nu minns jag en till tack vare J.  Knausgârds 1a - som för information till intresserade utkommer i september pâ franska.

Woody Woody.

Livet vore lite bättre om man var vecka hade en liten bit till film inspelad av Woody Allen.
Tänkte det ikväll, när vi sâg hans senaste, där Rom spelar huvudperson och mannen (alltsâ regissören) byggt en hel film för att fâ in en scen (eller flera) med en sjungande man i dusch.

Tänkte ocksâ att det inte finns nâgon som kan ta hans plats. Och fâ som kan fâ en pâ mer uppiggat humör, i ordets verkliga bemärkelse. Han har nâtt dit där kritik inte längre har sin plats; där berättelsen är tillräcklig för att bli berättad, han skulle förmodligen kunna fortsätta i om inte timtal sâ âra- sâdana.

Det rör sig. Det lever. Han är alla âldrar samtidigt, med samma sinne för humor, med samma empati, samma ömhet, samma förmâga att tindra med ögonen.

Förmodligen den finaste nivâ man kan önska sig som människa. Och det är bara att vara tacksam för var ytterligare centimeter man kan fâ se.

Sâ vet man att man behöver andas och gâ i vila (dvala)

När man letar fram en dammig DVDbox med säsong 6 av Desperate Housewives man hittills inte hittat lusten och orken att se och nu inser att det är det enda man har orken att se.

När man ser avsnitt pâ avsnitt tills sent frampâ natten.

När man nästan grâter av blotta tanken pâ scenen när Lynette, ofrivilligt gravid med nummer 5 och 6, andra paret tvillingar, pâ mödravârdscentralen radar upp allt som inte kommer bli som den gravida försföderskan framför henne just nu, uppfylld av tro, hopp och kärlek och all den där fromhet och nästan helighet man skall tycka sig uppfylld av, tror att allt i framtiden kommer bli.

"...och dessutom förutom allt detta. Du kommer ofta känna dig ensam. Men det värsta är just...
...ATT DU ALDRIG MER KOMMER FÂ VARA DET!!!!".