Vilket fick mig att minnas ett halvfärdigt inlägg jag pâbörjade för nâgon vecka sedan.
Lördag morgon. Hög, hög volym pâ stereon.
Men. Det är ju en häxa som sjunger? funderar Lillan.
Nej, det är Joanna Newsom.
Nu, trettio minuter senare, när kommentaren sjunkit in slâr det mig hur rätt hon faktiskt egentligen har. Minns fortfarande hur maken kom in i lägenheten, lyrisk; Joanna hade varit med honom pâ promenad, i hörlurarna. Nâgra mânader senare förstod jag vad han menat. Efter att varit igenom alla hata-och-samtidigt-älska-hennes-röst-faser som väl alla gâr igenom innan man är - fast.
Joanna Newsom slog igenom ungefär samtidigt som Devendra Benhart och andra in nâgon slags folk-vâg för nu, vad, âtta âr sen kanske?
Fortsätter nu, ikväll. För dâ var hon mycket, mycket ung, tjugo (hon är född 1982) - gav ut tvâ skivor pâ eget bevâg och blev sedan inbjuden som gästartist av flertalet. Fick skivkontrakt. Därefter bestämde hon sig för att vilja skriva symfoni pâ sitt eget vis och kontaktade en av de främsta arrangörer nutiden känner, Van Dyke Parks, stämde träff pâ ett hotelrumm, tog med sig sin harpa och pâ den vägen är det - vägen till Ys. 2004. Fem sânger som var och en blir ett sammanhang i en sagobok, men samtidigt är en hel saga för sig, mellan sju och sexton minuter var.
Fyra âr senare, först, därefter. ny skiva. Men inte bara en utan en trippel CD. Och rösten är fortsatt hennes unika, men nu slipad... vore fel ord men utvecklad kanske mer träffande.
Den som inte ännu gjort musikresan Joanna Newsom har mycket framför sig och jag unnar er varje minut och sammandrabbning. Vägen är inte alltid enkel. Man kan om man vill gâ rätt ned till godnattsângen längst ned. California. Och komma tillbaka till det övriga en annan, vacker dag. Men lova att komma tillbaka.
Frân Ys. Emily.
Sâ. Frân de första albumen. Right on. The book of right-on. Man kan inte bli mycket mer right on än denna dam, tvekar inte, men kör, och det är vad jag älskar med henne.
Slutligen, frân senaste trippelalbumet.
Slutligen, en mycket vacker godnattsâng till er alla.
California.
Godnatt.
Eerie. Men nu fick du mig på tråden. Ryser av bebi-stuket. Gillar inte alls. Din dotter har rätt - hon är häxig.
RépondreSupprimerMen den sista sången var fin. Och rätt traditionell i irisk-engelsk tradition - ju. Sen använder hon harpans klang på ett ganska torrt och "gitarriskt" vis. Det är bra.
Kul att hon sa om sitt förhållande till harpan att den är som en "rullstol" för henne. Or so I´ve heard.
Häxig pâ ett förtrollande sätt, Gabrielle!
RépondreSupprimerSista sângen la jag in just för att den är mer lättillgänglig, men âh, som lyssnandet av resten är värt det! Man mâste hitta sin väg in, bakom det som först stöter en (för det gnisslar lite lätt, det gör det) - och nu kan jag inte ens längre höra vad det var som stötte mig, känner mig bara tacksam för hennes existens.