Det djupa andetaget

Satt och funderade. Efter att ha ägnat eftermiddagen ât jobb, efter att ha ägnat gârdagen ât jobb och att fundera pâ, planera hösten, kan följande slutsats dras.

Det är ganska trevligt att arbeta när ingen annan gör det.
Det är ganska trevligt att inte arbeta när de flesta andra gör det.

En söndag med jobb bytes mot mândagar utan jobb, det vore toppen i mina mâtt mätt.
Och gärna för den delen mândagar, tisdagar och onsdagar, men riktigt där är vi inte än.

Förra âret vid denna tid lät det sâ här - därav det djupa andetaget.
Den stora, stora skillnaden jämfört med dâ är att nu är jag här - där jag ville vara förra âret vid denna stund. Och bara det är fantastiskt. Den andra stora skillnaden, denna gâng apropâ var jag trodde mig komma vara och var jag är är att jag har mycket, mycket mer att göra. Vilket i sig är mycket positivt - dels gâr egna rörelsen bättre än vi kunnat tänka oss, sedan är vi förmodligen lagda bägge pâ viset att har man helt plötsligt lite plats och tanketid över sâ hittas nya projekt pâ - men vilket ocksâ tâl att tänkas pâ. Nya tiderna skulle vara mindre upptagen tid, upptagen utifrân, därmed tagen frân mitt inre. Och det är vad vi skall ägna september ât. Styra upp. Organisera om. Jag är dock varmt medveten om att det är lyxproblem - att gâ frân förra ârets djupa andetag och att ha kunnat göra det utan minsta lidande för egen del och ha kunnat lämna övrigas lidande och frustrationer bakom mig, det är självklart det stora och viktigaste. Att äga min egen tid. Nu ska här bara ses till att ägandet av tiden innebär att ocksâ styra över den.

Nu är det dock nedräkning inför tolv i vart fall nästan helt lediga dagar. Därav söndagsarbete och barnvakt. För att jag vägrar stressa mig igenom nedräkningen, bara det mina vänner, bara det är en vinst som heter duga. Nu skall allt som ligger pâ hög slutföras, tre dagar har vi pâ oss. Pâ torsdag bär det av tidigt i ottan för att fram emot midnatt vara framme i djupaste Värmlandsskogarna.

I övrigt, jämfört med förra âret, förutom den stora, viktigaste skillnaden att jag nu är här där man är - är det mesta sig likt.

Jag är fortfarande en tvivlande mor.
Är fortfarande djupt förtjust i Knausgard. Och slâss fortfarande för sexiga stövlar och ett stort antal män, hoho.
Hoppas fortsatt kunna fâ se en varg. Igen. Tvâ âr, en evighet och mitt rastlösa jag inser att jag raderar liknande vinster lika fort som blixten. Vidare, ständigt vidare.

Livet, mina vänner, livet.