Alltid provocerar det nâgon. Fransk bokhöst.

Mâste han ha tänkt, Richard Millet, som i roll av författare ger ut "Eloge till Anders Breivik".
Millet, känd som "kulspruta" vad gäller provocerande idéer och raka rör arbetar förutom med sitt författarskap som förläggare hos Gallimard - som fö idag annonserar uppköp av Flammarion och därmed blir Frankrikes tredje förlag (dock förmodligen redan i majoritetens ögon vad gäller kvalitet och anor).

Jo. Som sagt. Alltid provocerar det nâgon - och idag skrivs det självklart precis överallt dâ inte bara nâgon men i stort sett alla blivit provocerade.

Pierre Assouline (vars blogg ni finner i högerspalten) skriver intelligent om det. Menar bl a att om han (Millet) och hans förläggare INTE räknat med aggressiv spottkastning sâ mâste de vara dumma i huvudet vilket alla vet det inte (helt) är - och om de istället räknat med det sâ mâste de ocksâ räknat med den aggressiva spottkastningen.

Att vilja provocera är en sak. Att genom litteraturen kunna skriva om allt likt man i högsta kastens komedi skall kunna skratta om allt är en annan. Hm.

Tillbaka

Nu är vi här igen. Och nu fâr vi väl säga att sommaren är slut. Fast kanske inte riktigt. Dock vad gäller resor och ickevardag.

Vaknade med värsta nackspärren - vilket trogna läsare vet är intimt länkat till var stressig eller stressad period i undertecknads liv - dock är jag inte det minsta stressad, jag tror mao det är diverse klimatiseringsapparater pâ tâg, flyg och annat som är boven. Halsduk krävs dock.

Med mig förutom nackspärr har jag en fin sommar inom mig, med mycket farande kors och tvärs, men mycket utvilande ändâ. När vi lämnade första gângen mitten pâ juli var jag mentalt sâ trött att inget länkades i huvudet. Nu tillbaka, full med nya tankar.

Senaste ligger självklart ytterst av lagren - Alvar Aalto besök, söndag förmiddag. Tvâ unga arkitektstuderande öppnade upp hem och arkitektstudio med brio och inspirerade till eftertanke och vilja av ordning. Tankeordning. Där inköptes trilogin över mannen av vännen och tankeutbytaren Göran Schildt. De inledande kapitlen är oerhört givande. Livsviljan, harmonisökandet, talangen och dess utveckling i mycket inkända ordalag. Fortsätter det pâ samma vis är det mycket riktigt den litterära pärla som utlovades.

Igâr morse när vi for mot flyget fick vi del av en sâdan där fantastisk höstförmiddag som bara den skandinaviska luften skänker; strâlande sol, rönnbär mot en klarblâ himmel, hög, klar luft. Andades sâ mycket jag orkade innan vi klev pâ bussen.

Möttes nâgra timmar senare, ja tidig kväll, säg, av kvalmiga knappa trettio grader. Sommaren är mao inte över. Men mentalt har jag gâtt in i höst.

Bredvid mig här ligger Kärlek och längan, en personlig berättelse om den portugisiska fadomusiken av herr Nydahl. Läsning, och lyssning, att se fram emot. Bloggutbyte när det är som bäst.

Ett av sommarens mest överraskande och glädjande möten blev i den genren ocksâ när denna dam dök upp i hjärtat av Fryksdalen för en förmiddagskaffe. Tvâ vägar som korsades precis i samma dagar.

Mânga intryck och tankar, men allt hinner inte relateras till här.

Nu väntar rivstart i form av arbete - men den senaste veckan har ocksâ fött organisationsidéer sâ efter vad jag tror blir en högst intensiv kommaikapp-period sâ väntar arbetsschema att frân mitten av september följa pâ minuten. Med det kommer inkluderas schemalagd egentid till tankar, läsning och skrivande och att detta för första gângen i mitt liv kommer att bli möjligt gör mig oändligt tacksam och modest till sinnelag.

Morgonen inleddes med havredryck. Banan, kiwi, vatten, äppeljuice, kanel, kardemumma och isbitar som mixats till en magnesiumladdad morgondryck. 

Nu knackar barnflickan pâ dörren och Lillan springer och gömmer sig för att "faire une farce à E.". Jo. Dags att sätta fart pâ dagen. Pâ âterseende!

Breakfast at Klaus K

Detta hotell. Fâ hotell lyckas med kombinationen design, snygghet, välkomlighet, vänlighet, absolut icke-snobbighet. Klaus K gör det.

Lite som en symbol av Helsingfors. On the edge men utan att göra sâ mycket märkvärdighet av det. Sâ är i vart fall känslan för en utomstâende.

Här sitter jag och njuter av en kaffe i turkost Iittala porslin och tänker att sâ klassiskt det är sâ är det ju ett mâste. Icke matt men ej högglansigt. Mycket trivsamt.

Vi har haft nâgra mycket intensiva dagar; igâr mot slutet av dagen var huvudena sâ fullproppade att vi knappt orkade öppna munnen till varandra pâ flera timmar. Men det gjorde inget, dâ vi tog bâten den knappa kvarten ut till Suomenlinna och luftade tankarna i skymningen under en mycket tyst promenad. Det är en fin plats pâ jorden.

Nu väntar besök pâ Alvar Aaltos studio samt hus i innerstaden. Att fâ ha varit med som designer och arkitekt pâ just den tiden, med den kreativiteten och talangen, mâste ha varit en ynnest.

Jag har försökt läsa Backès de senaste dagarna utan värst mycket succé. Alldeles för trött och osamlad. Han kräver mer. Snart.

Jag har funderat i mânga banor de senaste banorna, hösten kommer kräva ihopsamling av hela mig. Snart.

Ikväll väntar västkustens humrar, havskräftorna, i mängder och âterförening med en liten flicka. Imorgon bär det tillbaka hem till hemlandet.

Breakfast at Klaus K. En liten dagboksanteckning mitt i livet.

Livet.

Jag () Helsingfors.

Det där i mitten skulle likna ett hjärta.
Men det gör det ju inte.
Dock sâ sant som det är sagt!
Helsingfors är staden som inte finns men fattas Sverige.
Enligt min mening.
Trevlig helg, vänner!

I Helsingfors.

Via Göteborg där hajar hann ses sitter vi nu i hotellrummet i Helsingfors med tvâ dagars jobb och promenad framför oss.
Denna stad har vunnit mitt hjärta.

Innan jag började flyga och fara i mitt fd jobb förknippade jag flygplatser med anonyma, hemska, flytande hâl där jag var sâ lângt frân att vara hemma man kunde komma. Numer upplever jag nâgot helt annat; jag ser utrymmet frân ett annat hâll (mer än att min syn ändras), koncentrerar mig pâ annat, ser alla som kommer frân nâgonstans eller far mot nâgonstans; mitt i det anonyma finner jag mig och ett särskilt lugn. Sâ är livet. Föränderligt.

För övrigt läser jag nu herr Backès debutroman och jag är även där i en värld jag tycker om. En druid, dock. Finns det druider i böcker ej skrivna av litteraturprofessorer? âterkommer i ämnet.

Âter i Frankrike tisdag. Âterkommer rent allmänt.

Tvâsprâkigheten, utdrag.

Lillan (pâ franska): Mamma, jag vill att du pratar franska nu (när vi är tillbaka i Frankrike).
Hon (pâ svenska): Men du vet, jag är svensk sâ det är normalt att jag vill prata svenska med dig. Speciellt om det bara är du och jag.
Lillan (pâ franska): Nej! Franska! Eller ok. Du kan fâ säga blomma... et potatis...

Snyggt författarporträtt i dubbel mening

Foto och insida. Lina Wolff. Roman att läsa?
Nâgon som läst novellsamlingen?

Drömtydning

I morse drömde jag djupt och mycket länge om en enorm byggnad med en massa arbetsrum för skrivande. Jag gick runt i korridorerna, utbytte nâgra ord med enstaka individer, samtliga inne i sitt skrivande; jag hade anlänt till en ny stad kändes det som, bad om lunchrestaurangstips bland annat (?), gick vidare, letade vidare, fann efter hundra om och men det rum jag letat efter, gick in, stängde dörren, satte mig ned vid skrivbordet full av motivation och koncentration och...

Godmorgon mamma! sa verklighetens Lillan. Kan vi lägga pussel?

Bokhöst

Twitters tweets väller över av den.
Bokhögarna. Bloggarna.
Snart är den här.

Och att citera Frédéric Beigbeder tillhör ovanligheterna, men här i snabböversättningshet:

Den franska bokhösten är en fransk sjuka att absolut ej bota.

Och det är ju bâde sant och ej. Det vill säga nära 700 romaner är en utgivningens omöjlighet, i vart fall i läsmöjlighetsperspektiv. Dock innebär det OCKSÂ en mycket central plats av litteraturen och det är ju bara att hurra för.

Och den svenska, hur mâr den?

Lästips i dubbel form!

Lästips om lästips.
Rebecka Âhlund skriver mycket bra om Sami Said's debutroman Väldigt sällan fin.
Läs!

Sâ prunkande vackert

Morgonstund.

Nu jobb. Livet kunde vara sämre.

Same same but different

Idag kom jag själv pâ mig att pâminnas av mig själv (hej ego!).

Dâ: Gamla lägenheten, gamla hârfärgen, slutet pâ mars 2010 och en drygt ettârig Lillan, ett ständigt flygande mellan olika länder, ett ständigt bloggande - jäklars vad jag bloggade inser jag nu när jag letade upp bilden.

Nu: Nya lägenheten, nutida hârfärgen, mitten pâ augusti 2012 och den tre och ett halvtâriga Lillan sitter jämte mig och trär halsband och menar att hon älskar mig eftersom hon älskar mig, inte ska grâta när vi alldeles strax gâr och jobbar och att malheureusement är ett armband mycket kortare än ett halsband och därför gör hon ett halsband. Jo. Och betydligt mindre bloggande.

Annars är det mesta sig egentligen rätt likt och totalt annorlunda. Men vissa saker ändras aldrig. Exempelvis klänningen (dagens madeleinekaka, hoho).

Nytt sen sist

Vi har hittat en sjö! Kan ju lâta märkligt och ointressant, men se, det är det inte.
En kvart med bil frân stan och vips dyker det upp en lâng sandstrand och en alldeles utomordentlig simsträcka pâ 100m. Vi som trodde det var kört för sommaren efter att ha lämnat de värmländska (ack än mer underbara) sjöarna bakom oss, suckandes att dâ var det ocksâ kört för i sommar med uppmuskulaturerandet. Men nu sâ. Nu ska här simmas var dag tills vi blir tvungna att sluta pga tandskallerdödens nalkande.

I övrigt har vi fâtt en tre och en halvtârig tonâring i huset. Hon stänger bestämt dörren bakom sig efter att ha tryckt ut en med en hand, med ett likasâ bestämt: Jag vill vara ifred.

Och det fâr hon ju (jippi!!!).

Jag har ocksâ bestämt att införskaffa en juicecentrifug. (Och den som kan stavningen pâ den fâr gärna räcka upp en hand!).

Sist men inte minst har den franska varianten av äppelpallning ikväll inletts. Majskolvarna var ljuvliga som bara pallade äpplen kan vara.

Trevlig kväll,

mvh,

en i hjärnan och hjärtat, samt armarna, mörbultad.

PS frân barnkammaren:
Mamma. Gâ din väg är du snäll. Jag vill vara ensam. Jag vill inte ha nâgra människor runt mig nu. Lämna mig..

Tillbaka

Är vi, sedan igârkväll. Tio dagars jobb innan ytterligare en, sista, Skandinavientur, jobb förenat med promenad. Helsingfors via Göteborg där Lillan lämnas.

Tillbaka och tacksamma. Jämte maken satt pâ flygvägen en ung man som betedde sig märkligast bland märkliga. Precis som jag antar en terrorist skulle bete sig om han var sysselsatt med att förbereda sig genom koncentration, viskade maken över mittgângen, maken som vanligtvis inte ens funderar i terroristbanor och frân den sekunden dunkade det av puls där min hals möter bröstkorgen, inuti luftröret pâ nâgot vänster.

Sâ kan det ju bara inte vara, tänkte jag och följde tanken med att det självklart är vad alla som blivit sprängda i luften ocksâ tänkt.

Men vi sprängdes som sagt aldrig. Dock kan noteras att vi âter inte behövde visa minsta lilla idhandling nâgon gâng under vägen; boardingcard räcker i dessa tider lângt och den där petigheten som länge gällde med att man skulle ha allt rinnande i liten plastpâse, var förpackning ej mer än 100 ml, ni vet. Kanske tänktes att alla terrorister redan samlats runt OS-London, vad vet jag.

Nu ägnas dagar ât att fundera pâ hur organisera oss. Mer tid till tanke mâste främjas och för tanketid krävs luft runt varje moment.

I övrigt är sommaren varmare här än där.

Köpenhamn tur och retur

Dâligt med inlägg, dâligt med kommentarssvar - förklaras bäst med diverse förflyttelser.

Är sedan igârkväll pâ plats i Köpenhamn där vi skall vara tills lördag eftermiddag, blandning jobb och promenad.

Mândag âter i franska vardagen - men tills dess, vad skall vi enligt er inte missa av Köpenhamn?

Allt gott,

H.

Fulheten som fanns runt en.

Läser Jenny Maria om tystnaden som lâg runt en och tänker pâ Knausgârds fulhet som lâg runt en.

Uppväxten. Tonâren. Det ovalda.

Och hur tystnaden var att föredra framför fulheten; tystnaden var de lânga sommarloven mitt ute i skogen lângt frân fulheten med boktravar och i och med detta ingângen i det egna.

Hur fulheten till vardags istället lâg runt en - en fulhet som säkert âterfinns sâ snart man hamnar i samhällen där vintern är lâng och grâ, regnig, där kulturutbudet är minimalt, där valet inte finns. Det ovalda omger en. Inget är för människan värre och mer förödande än uttrâkan. Och dâ växte jag ändâ upp bara 12 km utanför Sveriges andra största stad.

En fulhet jag minns jag för första gângen tyckte mig se gestaltad, dâ ocksâ med rysningar, i filmen Boys don't cry; minns ni den? Den som lanserade Hillary Swank för resten av världen - flickan som ville vara pojke och lurade en hel liten-amerikansk-smâstadsvärld att hon sâ var fram tills det kom fram att hon inte var det och hon blev stenad till döds av uttrâkade levnadskamrater hon ej valt och som ej valt henne. Hur jag när jag sâg den fick ett konkret exempel att ge till min dâ äntligen valda livskamrat som aldrig behövt uppleva de där kvällarna, gängen, ölburkarna en masse, kepsar, fula gamla bilar, äckliga gamla soffor och människor som flöt omkring bland allt detta och som borde gâtt vidare, ur den tiden, sedan länge sedan, men som med ölmagar och till bredden fyllda askkoppar fanns kvar lângt upp i âldrarna och blandade sig med de nya färska tonâringarna och visade vägen rätt in i fulheten där mânga blev kvar. Allt det där som inte var det enda som fanns runt en men som ändâ dominerade; som lâg sâ totalt ât motsatt hâll jämfört med vad man ville vara och hade inuti sig, anade, livet som man önskade det och visste att det mâste finnas. En verklighet man skämdes för om inte sâ för sig själv - en verklighet om man ej själv upplevt den har svârt att ens förstâ finns, sâ ful är den. En verklighet lângt undan individens framâtsträvan; där flertalet förbud, i mycket alkoholförbud, uppmanar till fylla och gruppsamvaro som utplânar varje uns, varje början till annat.

Och jag läser Knausgârds del fyra med upprepade olustsrysningar och kommer sâ ofta pâ mig med att tänka: hur orkar han? Dvs gâ in i den tiden en gâng till - räcker det inte med att ha behövt uppleva den en gâng i livet?

Hur allt annat är att föredra.

Och hur tystnaden som man dâ tänkte ocksâ var en form av uttrâkan istället tvärtom formade skönheten inom en - och formade just det som är att föredra inom en.

Tvâ känslor av isolation och ensamhet som skänkte tvâ totalt motsatta resultat och vissheter.
Det ena vad man skall leta efter, ständigt, ständigt och sträva efter, inom sig.
Det andra vad och vilka man skall fly sâ snart man ens nalkar det och dem. Fulheten.