Mission (almost) impossible II

Ett inlägg pâ temat självutlämnande dagboksanteckningar.
(av just den sort som oftast nâgon minut, timme, dag senare försvinner frân detta ställe; den som väntar fâr se), skrev jag för en halvtimme sedan. Det försvann ej, men redigerades. 

Summa summarum:

Alltsâ. Det finns dagar dâ man konkret inser att man kommit nâgon vägen, tänkte jag den stund pâ dagen dâ jag fann mig att känna mig i en situation som mycket liknande det annannans inlägg hamnar om här.

Det vill säga. Idag just idag satt jag och använde allt detta jag samlat pâ mig de senaste tio, femton âren.
Jag satt där, och bara utförde sak efter sak och befann mig pâ en mental plats där jag trivs.

(skillanden frân annannnans "dâ" var att mina planer var ack sâ mer vaga. Men jag ser nu att de oformulerat liknade nâgot som ser ut ungefär som min nutid - mânga hade vägarna kunnat vara, mânga formerna, DET var vad jag inte visste när jag slalomande, sick-sackande tog mig fram igenom livet och fortsatt ofta gör, och det är nâgot jag hoppas sâ smâningom kunna formulera bättre - att det jag behövde var en salig blandning av autonomi, ständigt nya mâl, att ständigt lära mig nâgot som i sig var lika viktigt som vad exakt jag lärde mig, mycket sprâk, mycket böcker, kultur i allmänhet, mânga utmaningar som höll pâ att ta kâl pâ mig och just därför var bâda behövliga som oumbärliga - ni vet vägen som är viktigare än mâlet, som Montaigne skrev om redan pâ hans tid, men jag skulle vilja tillägga nâgot till detta för att fâ det mer precist).

Förutom pâ detta, funderar jag just nu mycket pâ vad för slags blommor vi skall sâ för att fâ den del av trädgârden vi inte tänker gräsklippa att likna nâgot ât det här hâllet - nâgot som kanske senare kan fâ utvidgas till den dryga hektar där det idag gâr kor och betar. Igâr köpte vi en Husqvarna gräsklippare, modell större. (Arbetar man med skandinavisk design sâ gör man, som den franske och mycket till märkesvalet insisterande maken sa). Samt om vi skall ha ett eller tvâ loft i det stora rummet som är jättestort. Planerna är högtflygande och de är ju sâ drömmar ska vara; vi är dock mycket bra pâ att ta ned dem till (läs ekonomiskt sett) genomförbara idéer. Livet, mina vänner, livet.

Det är för att utvidga digressionen ytterligare ett mycket intressant moment i dessa vâra livs dagars tillvaro, det där vi för första gângen tar med nâgon till huset och dess ägendom och nejder, om det sâ är bekanta eller hantverkare. Nâgonstans där delas mänskligheten in i tvâ. De som ser spindelväven och allt som kommer behövas göras. De som drömmer sig in i hur det kommer vara sen, och gör abstraktion av det som är och, hrm, kommer behövas göras.

Jag tillhör tack och lov den senare kategorin. Jag vet ju precis hur bra det här kommer att bli, resten är bara vägen dit vilket för oss tillbaka till Montaigne (och jag tackar min stjärna för just den sortens abstraktionsförmâga - utan den hade jag kanske oftare insett hur lâng och krokig vägen skulle bli, vilket hade stoppat ocksâ de första och de andra stegen).

Trevlig kväll.

maj

maj

september