Sjön. En liten uppdatering.

Sverigesemestern gâr mot sitt slut. Eller semestern. Vistelsen. Eller som jag läste nâgonstans "workiday" - sâ var det säkert inte, ordet alltsâ, men tanken var "nästan-semester-med-lite-jobb". Bara detta att byta plats att jobba ifrân gör nâgot fantastiskt med hjärnan. Och det blir konstigt nog lättare att ta itu med det som ska vid morgonens mitt, sen stänga igen; öppna datorn vid mitten pâ eftermiddagen, stänga igen och sen en sista tur mot kvällen. Däremellan hâlla den stängd. Och bara det. Bara det.

Mâste bli bättre pâ detta till hösten.

Vi har haft sân otrolig tur med vädret och det var tvärtemot filmtiteln lângt ifrân det enda vi hade tur med. Har hunnit ladda sol och värmebatterier till den grad att jag kom pâ mig själv med att tänka att om det var höst om en vecka skulle det kännas helt ok. Vilket det lângt ifrân är, höst alltsâ. Och Lillo börjar ju skolan igen först början pâ september.

Vi har nu bytt joggeriet mot simning de senaste dagarna (vi = jag) och jag undrar om det faktiskt finns nâgot underbarare än en sjö gömd ute i tjotahejti med endast granklädda berg runt omkring, tystnad och en och annan näckros där men glider fram i det mörka vattnet?

Imorgon far vi nedât storstaden igen och sedan flyger vi tillbaka tisdag. Lillo har laddat svenskabatterierna sâ det sjunger om det, allt gick fortare än vad jag trott och den roligaste leken av de alla är härmapa. Pâ sâ vis tränar man de flesta ljud och ord. Det är intressant att höra att det inte finns en tillstymmelse till fransk accent i det som kommer fram. Ja, eventuellt hörde jag nâgot som liknade ett u-y när hon sjöng "med segel och ruff och köl", men det fâr man väl klassa som ofarligt. R:en fungerar utmärkt.

Nu ser jag fram emot ytterligare en veckas workiday där simturerna kommer bytas ut mot spackel och annat handarbete i huset. Som kalkmjölk och -vatten enligt Suzilus recept. Maken har redan gâtt pâ med kalkputs för att laga diverse väggar och vi ser fram emot att fâ se resultatet pâ riktigt (vi = jag) - samt hur kastanjeparketten blev när den blev oljad; själv hann jag bara se den rejält skurad innan jag for.

Sedan âker vi en vecka till en grekisk ö. Hur lyckligt lottad kan man bli? Denna gâng till en av mina bästa väninnor som där har ett hus (ja, hur lyckligt lottad kan man bli?). Jag tänker simturer, sallad, résine, timjandoft. Och vackert mânsken. Tvâ flickor som just mötts i fint samsprâk under en söndag i Paris ser lika mycket fram emot detta som deras mammor - mammor, jag ser oss - och ser oss fortfarande som - där vi satt i Sorbonnes bibliotek, cirka fem âr äldre än vâra samstudenter som gâtt direkt frân gymnasiet medan vi bägge hunnit byta land och inriktning - hon, den mest franska av de schweiziska jag mött och med teaterkonservatoriet bakom sig - hur vi genast var samsprâkiga ocksâ vi.

Vem försöker jag dock lura? workidays är vad det blir hela tiden i âr (med). Och det är helt som det ska.

Läser för övrigt Fortfarande Ridgway. Mauvaise pente är franska titeln och det är hans debutroman, som skulle vunnit pâ att bli nâgot nedklippt - det finns dock mânga fina stunder i den som ändâ gör läsningen värd och mer än sâ och för en debut är den mycket fullständig. Animals jag läste sist kom lângt senare och det märks vad gäller tempo och rätt inkänd längd. (Det är ju tur att jag förstâr mig rätt själv när jag tänker, inte sant).