Valborg!

En granne pâ landet en gâng för länge sedan hette Valborg. Det är dâ den enda Valborg jag mött.
Valborgsmässoaftnar har jag de senaste femton âren ocksâ mycket sällan mött. Parisâren bjöd pâ nâgra ytterst fâ ute vid universitetshusen vid Cité Universitaire, där det svenska huset ställde till med sâng tillsammans med unga flickor och pojkar i kör, alltid fint. Det är nâgot med den där elden och den där sângen. Och man kan ju undra varför de inte blev fler, med alla dessa chanser.

Men vi fâr klara oss ändâ. Madicken fixade det ju med endast en röd sandal sâ vi skall väl fixa det helt utan? Vintern som rasat - den känns ju trots allt oändligt lângt borta här redan, med en mars mânad i sommarens tecken. Brasorna ocksâ de avklarade sedan veckor tillbaka.

Köttbullar, kanske? Sköna maj, sâ ytterst välkommen!

(är lite avundsjuk pâ norrborna, är ju allt det).

Sâ mânga oskrivna ord.

För sâ är det. Jag fângar ögonblick med telefonens öga (läste nâgonstans: iphone, denna minneslâda, och jag kan bara hâlla med).

Längre än sâ kommer jag inte. Ville skriva om fasanerna som lyfter när valpen kommer springande pâ morgonkvisten. Valpen som för den delen ju är stor: 11 mânader om bara nâgra dagar, den vackraste lilla varelse, vän med alla, svansviftande inför sâväl fasan som jättehäst som katt som bara vill rivas och spotta. En svart klump av levnadsglädje.

Om äggjakten, en fantastisk tidig morgon, som en andra julafton, samma spänning i smâ ögon; chokladägg i sâväl körsbärsträd som vid äppelblomstrens fot. Alla dessa äppelblom, päronblom, vi har det sjusärdeles vackert runt om oss. Det är vad som lyfter oss.

Om grannsämja och dess motsats. Dess motsats har de senaste dagarna skänkt oväntad magont. Inte sâ mycket över meningsskillnad men över personers totala möjlighet att göra om sanningar, upplevelser sâ att det passar dem, för att inte behöva känna vare sig dâligt samvete, ânger, ledsamhet, de kan bara ânga vidare och anse sig själva som de vita och högt eleganta änglar de alls inte är. Tänker mig att det är precis sâ krig inte startas men fortsätter.

Hur det stör mig att just det fâr fem rader här och äggjakten bara tre.

Och om vâr glädje över att ha en liten pojke pâ inte ens tvâ âr och hans mamma runt oss och kring oss. Hur själarnas länkning är sâ självklar. Hur det nästan blir komiskt där vi sitter, hâret i nâgonslags konstig ouppsättning, samma hârfärg, samma namn. Till och med Lillo utropade hur hon höll pâ att ta fel pâ person när hon ville knacka sin mamma pâ ryggen, hur hon börjat tilltala mig med förnamn. Hur min man numer lever med tvâ likadana, fâr tillägga en bokstav för att fâ mig att att närma mig om han vill mig nâgot.

Idag är första dagen pâ tvâ nya lovveckor. Alla dessa lov. Alla dessa dagar. Oh för ja - visst är det dessa som utgör livet!

Länktips 1:
Hillevi Hellbergs underbara Istanbultext, med Nerval, âh Nerval, som nervig röd trâd och översättarkommentarsanledning. En av anledningarna, ocksâ, till att inläggslusten väcktes - den försvinner dessa dagar sâ lätt, men sätts uppenbarligen igâng lika fort (vilket förmodligen ocksâ är ännu ett tecken pâ att jag läser fel saker just nu, sysselsätter mitt huvud med ofruktgivande funderingar: mao skarp uppmaning till mig själv om ändring).

Länktips 2:
Min fina syster som sätter sâ lugna, ja jag finner inte bättre ord, pâ den värsta förlust man kan tänka sig. All denna kärlek! 

Och sist, en helt annan sak: Är det nâgon som vill ha tillsänt sig:
- Liknelseboken av Enquist?
- How to be alone av Sara Maitland?

tvâ av senaste tidens alla felköp och det retar mig att ha nya, fina, nästintill olästa böcker i min ägo: spill, hatar spill. Felköp i bemärkelsen: alla böcker uppskattas mest vid rätt tillfälle i livet och minst vid fel. Skicka ett mail (fransyskanh@orange.fr) eller i kommentarsfält sâ dyker de upp snarast i en brevlâda nära dig.

Idag: utflykt tills imorgon till vänner till vänner (vilka dessutom kommer finnas där!) som av en slump visar sig bo pâ denna sidan landet. Med tre hundar, sju hästar, allt som krävs för att lufta tankarna.

Fin helg till samtliga!

The strange country.

Like in inside a con.

Ibland är helt enkelt det bästa sällskapet för att inleda dagen en whiskeydrickande man sprungen ur Hemingways huvud. Odiskuterbart.

Detta i väntan pâ att i kvällningen hämta upp och hit In the garden of Eden i lägenheten för omläsning.

The Knife - spécial : dédicace Carl Ader, voir même JiPe.

The Knife - Deep cuts: Heartbeats.

The Knife - The Knife: Lasanga.

Den som inte är sâld efter tio repeats har en vaxpropp i höger öra. Jag vill gärna hjälpa till och ta ut den.
Celui qui n'est pas convaincu au bout de 10 repeat a, décidément, un souci d'oreille. Je veux bien être celle qui en trouve la solution - le resolution.

Och sist denna om inte för högstakortfilmsbetyget: Pass this on.
Puis, en dernier: Celui-ci,  ne serait-ce que pour le médaille d'or de court métrage. Pass this on. Deep Cuts. The Knife.

Mândagstankar - länktips.

För ett âr sedan nu i dagarna fick min syster och familj sâ slutligen diagnosen ställd efter redan dryga mânadens nervpressande âkande fram och tillbaka frân sjukhus: deras lilla Meja hade leukemi.

Kursiv stil pâ hade dâ de veckorna innan fâtt beskedet att hon inte hade leukemi, just eftersom den sorten som slagit klorna i henne var av den kluriga art som nästan inte tillâter sig diagnostiseras innan den ofta redan är (alltför) lângt gângen.
Kursiv stil ocksâ dâ detta blev vad som skulle bli hennes död.
Och kursiv stil slutligen dâ detta fortfarande och förmodligen alltid är nâgot som är totalt ofattbart och därför kräver kursivering.

Hennes mamma, min syster, har pâbörjat en skrivande minnesresa här. 

Den tar oss tillbaka till just dagen dâ de fick det slutliga beskedet, dag frân vilken en mamma pâbörjade en dagbok skriven till sin lilla dotter - och som här kompletteras, var dag, med en inledande reflektion frân nuet och det liv livet idag blivit.

Sâ fin läsning. Självklart stundvis mycket sorglig med tanke pâ utgângen, men sâ fri frân patos och sâ fylld av en grundläggande livsbejakande mental position. Och ocksâ en fantastisk eloge till fungerande sjukvârd.

Är sedan dag ett och lângt dessförinnan sâ stolt över Mejas föräldrar - och nu sâ tacksam över att fâ kunna ta del av deras resa, inifrân. Livet är livet är livet.

Säger bara shit.

Reser mig upp frân bordet pâ terassen för att hämta ut lite mer vatten till lunchbordet där vi sitter och äter sedan en halvtimma tillbaka, tre vuxna, tvâ barn, dvs ej oljudliga.

Känner mig nâgra sekunder senare som en seriefigur när jag verkligt hoppar över tröskeln, dâ ögonvrânsvinkeln visade en rörelse alldeles till vänster om dörren*.

Till storyn hör att där inte lâg nâgon när vi sprang in och ut med allt till lunchen.
Till storyn hör ocksâ att precis efter leder en trappa ned till vinkällare etc.
Herrn mâste alltsâ ha ringlat sig upp för trappan och lagt sig tillrätta under vâr lunch.
Alltsâ inte rädd för ett jota.
Ringlade sedermera sina tvâ meter kropp tillbaka nedför trappan och in i vinkällaren.
Dit undertecknad redan tidigare endast motvilligt satte sina steg.

Nu: Vinprovning.

Livets under

Efter ansning av nyligen planterade fikonträd sattes kvistar i vas. Fikonkvistar, oerhört vackra, släta ytor, mörkt bruna. Blad vecklades snart ut, klassiskt flikade. Men att frukt skulle bildas, förvâningen!

Frukt. Trâdar. En ung kvinna jag läste med i Paris. Vi vet var vi är, att vi finns, en gemensamhet över gränser, samma familj redan frân början, en fullständig kompatibilitet man finner med en handfull högst. Setts tvâ, tre gânger de senaste tio âren. Hon tog över vâr lägenhet i Paris när vi for. Näst sista för dryga tvâ âr sedan, upptäckte henne höggravid, arbetade själv min sista dag pâ det flygande jobbet, redo att hoppa över till det nya livet. Sista gângen för en mânad sedan. Upptäckte henne som ensam mamma, hon mig med mitt. Livet som tar en jättes kliv mellan gângerna. Efter en kvarts samtal slogs mitt huvud och hjärta av självklarheten som glänste, samma blixtnedslag som var gâng mitt livs viktigaste beslut tagits, som därmed alltid tagits pâ en blixts sekund, här inte bara Paris som den mark där ensamma föräldrar inte kan andas, men främst att fâ befinna oss närmre - allas vâra liv enklare - ett behov av lägenhet och en lägenhet som behöver ockupant - min dotter i hennes son, som en framtida utvald släkting - hur hennes behov av arbete för oss innebär ett huvud som tillsammans med vâra kommer kunna dra oss framât ytterligare steg - en intuition av en total situation pâ en sekund. Vi talade om det i en minut, hon slogs av densamma. Tvâ veckor senare meddelande om besök som i förra veckan och som lämnade samtliga inblandade lite gladare i själen. Idag kliver de av tâget med packning för en mânad. Om nâgra veckor kommer flyttlasset för ytterligare tvâ âr.

I take time. But sometimes you just don't need time to know. Älskar.

Liknelser

Läser Liknelseboken och slâs ständigt av en stark déjà-vu upplevelse.

Âldrande man. Familjeskrönor. Dialekt insprängd lite här och där. Det skrivna ordet bland bönder och vallstugor.

Sâ ser jag plötsligt Minnesboken framför mig och förstâr. Same same but different. En charmigare, bägge ganska pratiga. Kanske fâr en av dem räcka (det otâliga humöret, det otâliga humöret, orättvisans bästa vän...).

Klougart, suite et fin

Var gâng jag slog upp boken slogs jag av att vad ovanligt det är att bli sâ tagen av en text sâ tydligt fokuserad pâ sprâket främst men här sker som en förtrollning. Klougart fâr en att gâ ned i tempo - därav valet av promenad i snömodd, tidigare. Det handlar inte om "sprâk före handling" (vilket, ofta, tycks sluta i oläslig prestationsângest) - det handlar om poem pâ poem, dikt pâ dikt, meningar som ringlar vidare och slukar en, fâr en att lângsamt börja andas mer lângsamt. Annorlunda upplevese. Golvet brinner av solljus, flammande av kornas ben, som fâr skuggor att sträcka sig i panik över stallgolvet. Fâ klarar helt enkelt av det.

Det är kanske mest av allt att vâga lâta bli att vilja berätta berättelser. Fint.

Konkreta vârtecken. Herr Snok och hans vänner.

Imorse sjöng göken.
Igâr hade männen som hjälper oss med murandet och allt inte vad ute sett snoken.
Flera gânger.
F-l-e-r-a gânger.
Först pâ trappstegen upp till bakre terassen.
Sen pâ verktygslâdan pâ nämnda terass.
Sen pâ stentrappan som leder frân terassen ned mot vedhuset.

Herr Snok är enligt hans uppsyn runt tjugo âr gammal.
Tydligen krävs det mer än oss för att han skall lämna det hus han alltid bott i. (Som undertecknad i hemlighet hade hoppats pâ motsatsen, som hon hade hoppats).

Uppsynen, ja. Konkret sett runt 1.80 lâng och 8-10cm diameter.
Det är som ni förstâr ingen liten Herr Snok vi har att göra med.
Förra âret dök han upp runt den tionde april och, det är klart, i âr kom vâren tidigare.
De första dagarna är det främst sâ det gâr till. Helt plötsligt ligger han där.
Uppvaknandet.

Nu börjar det igen, mantrat, det som tränades pâ sâ redan förra âret och som under ide-perioden glömts. Du är inte rädd, du kan se honom i ögonen. Du är inte rädd.