Âldrande man. Familjeskrönor. Dialekt insprängd lite här och där. Det skrivna ordet bland bönder och vallstugor.
Sâ ser jag plötsligt Minnesboken framför mig och förstâr. Same same but different. En charmigare, bägge ganska pratiga. Kanske fâr en av dem räcka (det otâliga humöret, det otâliga humöret, orättvisans bästa vän...).
Älskar P-O. Älskade, lite oväntat, Minnen av Lindgren. Men Liknelseboke...nja. Jag tyckte mest att den var tjatig.
RépondreSupprimerVi delar mao tanken - en betydligt charmigare (Lindgren) en pratigare (Enquist). Kanske är det främst förvâning, hade inte alls väntat mig detta som bok.
RépondreSupprimerExakt. Jag förstår faktiskt inte varför han skrev den...så. Det är ju mästaren av berättelser och så kommer all denna pratighet.
RépondreSupprimer