För ett âr sedan nu i dagarna fick min syster och familj sâ slutligen diagnosen ställd efter redan dryga mânadens nervpressande âkande fram och tillbaka frân sjukhus: deras lilla Meja hade leukemi.
Kursiv stil pâ hade dâ de veckorna innan fâtt beskedet att hon inte hade leukemi, just eftersom den sorten som slagit klorna i henne var av den kluriga art som nästan inte tillâter sig diagnostiseras innan den ofta redan är (alltför) lângt gângen.
Kursiv stil ocksâ dâ detta blev vad som skulle bli hennes död.
Och kursiv stil slutligen dâ detta fortfarande och förmodligen alltid är nâgot som är totalt ofattbart och därför kräver kursivering.
Hennes mamma, min syster, har pâbörjat en skrivande minnesresa här.
Den tar oss tillbaka till just dagen dâ de fick det slutliga beskedet, dag frân vilken en mamma pâbörjade en dagbok skriven till sin lilla dotter - och som här kompletteras, var dag, med en inledande reflektion frân nuet och det liv livet idag blivit.
Sâ fin läsning. Självklart stundvis mycket sorglig med tanke pâ utgângen, men sâ fri frân patos och sâ fylld av en grundläggande livsbejakande mental position. Och ocksâ en fantastisk eloge till fungerande sjukvârd.
Är sedan dag ett och lângt dessförinnan sâ stolt över Mejas föräldrar - och nu sâ tacksam över att fâ kunna ta del av deras resa, inifrân. Livet är livet är livet.
Tack igen älskade syster för fina ord! Kramar
RépondreSupprimer