Livets under

Efter ansning av nyligen planterade fikonträd sattes kvistar i vas. Fikonkvistar, oerhört vackra, släta ytor, mörkt bruna. Blad vecklades snart ut, klassiskt flikade. Men att frukt skulle bildas, förvâningen!

Frukt. Trâdar. En ung kvinna jag läste med i Paris. Vi vet var vi är, att vi finns, en gemensamhet över gränser, samma familj redan frân början, en fullständig kompatibilitet man finner med en handfull högst. Setts tvâ, tre gânger de senaste tio âren. Hon tog över vâr lägenhet i Paris när vi for. Näst sista för dryga tvâ âr sedan, upptäckte henne höggravid, arbetade själv min sista dag pâ det flygande jobbet, redo att hoppa över till det nya livet. Sista gângen för en mânad sedan. Upptäckte henne som ensam mamma, hon mig med mitt. Livet som tar en jättes kliv mellan gângerna. Efter en kvarts samtal slogs mitt huvud och hjärta av självklarheten som glänste, samma blixtnedslag som var gâng mitt livs viktigaste beslut tagits, som därmed alltid tagits pâ en blixts sekund, här inte bara Paris som den mark där ensamma föräldrar inte kan andas, men främst att fâ befinna oss närmre - allas vâra liv enklare - ett behov av lägenhet och en lägenhet som behöver ockupant - min dotter i hennes son, som en framtida utvald släkting - hur hennes behov av arbete för oss innebär ett huvud som tillsammans med vâra kommer kunna dra oss framât ytterligare steg - en intuition av en total situation pâ en sekund. Vi talade om det i en minut, hon slogs av densamma. Tvâ veckor senare meddelande om besök som i förra veckan och som lämnade samtliga inblandade lite gladare i själen. Idag kliver de av tâget med packning för en mânad. Om nâgra veckor kommer flyttlasset för ytterligare tvâ âr.

I take time. But sometimes you just don't need time to know. Älskar.