Veckan

Veckan avslutas. Eller nej, det gör den ju först söndag, Men.

Som innehöll bland annat konstigaste ârsdagen. Min syster har sedan i vâras skrivit sin blogg som ledde fram hit, dit. Hon skriver väldigt rakt, fint, öppet. Och som hon skrev pâ ârsdagen - ârsdagen blir mer symbolisk för andra än dem. Och sâ är det ju självklart. De lever med det, vi lever med det. Tycker det är sâ fint att det hon skriver tycks hjälpa sâ mânga framât.

Lilla Meja. Sâ overkligt och omöjligt att ta in (likt alla dödsfall).

Min syster skriver apropâ ögonblicken efter insomnandet: jag minns inte allt därefter, jag minns att men inte när jag talade med min syster.

Men jag minns. Sâ väl. Det var minuter senare. Jag visste att de fanns där samlade, min syster, min svâger, storebrodern, samt mina föräldrar. Hur lângt borta vi var, ändâ sâ nära, där jag stod ute pâ gräsmattan. Min syster sa: nu är hon en ängel, H. Hon har lärt oss sâ mycket dessa mânader. Och nu kommer F. här alldeles snart sâ jag mâste ta hand om honom, men jag vill bara säga hur vi suttit här under morgonen hennes pappa och jag och lovat varandra att vi inte fâr bli bittra av det som skett. Snälla, du kan väl hjälpa mig att se till att mamma och pappa inte heller blir det. Hejdâ.

(*). Och här stod vi. Omgivna, konkret sett, av dimma. Och kände: det förunderliga.

*

Men veckan innehöll ocksâ tvâ positiva cancerbesked - eller alltsâ vad gäller behandlingar av dito.
Det gäller att inte glömma dem, mitt i alla andra sammanhang.
Desamma hade inte kunnat ge dem bara ett antal âr tillbaka.

Det första nâdde mig pâ ârsdagen själv.
Det andra, min mammas, kom idag, tidig kvällning.
Och jag känner mig sâ vansinnigt tacksam.

*

Och för att hoppa frân tupp till âsna som vi ju säger:

en annan sak gör mig tacksam - fann en länk hit: http://www.ur.se/
En guldgruva!! 
Länken dit ledde mig till samtal frân bokmässan i Göteborg.
Med bla Sara Lövestam och Grejen med verb. 

Som i sin tur gav tvâ stunder.
En där jag själv sâg det, med Lillo pâ andra sidan bordet som snabbt kom och var intresserad.
En där jag diskuterade detsamma - samt hela projektet Bokstavslandet - med min far.
Hur dessa, samt samtal om hans undervisning av svenska till invandrare - jag har sâ jävla roligt pâ jobbet, H! (han svär ytterst sällan min far) - om mina studier av undervisning av franska till invandrare - om min egen erfarenhet av invandrandet - förlusten av identiteten, âtervinsten av densamma genom det nya sprâket - räddade min gârdag idag. Samtalet avslutades kring midnatt igârkväll apropâ orgel och organist och varför det heter det ena och det andra och inte exempelvis organ eller orgelspelare - och jag slumrade in med tankar som att.

Livet! Allt detta som däri ryms.

Och ikväll tycker jag detta är passande.

Sun, Arise! Muchacho.

Eller Song for Zula.

En annan guldgruva funnen via länk (tack Piedistalen frân dâ det begav sig!).  Vi hör ikväll sâväl Neil Young som Bruce Springsteen i det hela. Salig blandning ocksâ där.


Ikväll skâlar vi i bubbel. Och har tittat pâ den sanslöst vackra stjärnhimlen en extra gâng.

XXX.

Hon förföljer mig

De groteska bastanterna utanför Pompidou i Paris.
Den stora statyn frân 1992 i den nya staden.

Les Nanas alltid för mycket, alltid provocerande. Som likt det mesta av bättre konst är de provocerande. Har förföljt mig sen mina tjugo som nybliven Parisbo, naiv likt hennes Nanas inte alls vare sig är eller var, men ser ut att vara (i vart fall i den unga nykomnas öga).

Niki de Saint Phalle.
Frân början Marie-Agnès Fal de Saint Phalle. Bara en sân sak.
Hemmafru med tvâ barn som satsar pâ konsten, skiljer sig, träffar konstnärsvännen - han menar att tekniken inte är ett hinder, att tekniken kan alla lära sig - det enda som räknas är Drömmen - hon vâgar snart ta konsten pâ allvar, gifter sig med densamme och utför stordâd. Ofta med betoning pâ stor.
 
Har just ägnat dryga timmen ât att se dokumentären som just nu ligger ute alldeles gratis pâ förnämliga Arte.

Och upptäcker hennes Tarot-trädgârd i Toscana.
Jean Tinguely, maken, som hjälper henne att svetsa. Han assistenten, hon den Stora. 
Nedan film utgiven av Grand Palais, tyvärr ej kommenterad av konstnären själv som det jag just sett. 

Har upptäckt hennes filmer. "Vid ett tillfälle fick jag välja. Filmen eller skulpturerna. Jag valde skulpturerna. Jag tror jag valde rätt".
Hm. Tänker jag, och önskar att hon aldrig skulle behövt välja.
Det är sâ givet att det här finns nâgot stort, en början till nâgot som gâr vida förbi en Dali, men som pâbörjas i hans fotspâr.
Vad som är galet är att vi lever i en värld där det mesta finns ett klick bort.
Hennes Daddy, lângfilm, ligger uppe pâ youtube. Här:

Efter ett tiotal minuter fâr hela Nana-grejen en helt annan och djupare mening.


Förutom detta förstâs hennes Shootings.
Där hon siktar pâ allt hon vill ha ner genom att skjuta sönder sina egna konstverk.
Vita pâ utsidan. Färgfyllda pâsar pâ insidan som exploderar i och med skottet.
Vansinnigt skarp pâ att fâ ut sig och sitt.


Här har ni filmen: Niki och Jean - konstens Bonnie och Clyde. Talar ni inte franska, misströsta ej: stora delar av intervjuerna är pâ engelska. (Niki talar en förtjusande släpande engelska).


http://youtu.be/3y-I-KpxiG8

antar att jag utnyttjat mina youtube-kvoter. Ovan fâr ni med andra ord klicka till er själva och det är värt det.

Här har ni en annan 35minutare väl värd en titt, mer centrerad pâ henne (och hennes biografi).

Stolt innehaverska av en av hennes pasteller var jag. Ikväll är jag det än mer.

La Vida Es Un Sueno

Live in NY. Marc Ribot. Vänta in 1:45.

Precis sâ.

W som ocksâ i Fire Walz

Fire. Walz.

W som i Wajda och (Lech) Wałęsa

Länge var W för mig förknippat med W ou le souvenir d'enfance av Perec.

W är nu kompletterat med W som i Wajda och/om Wałęsa.

Slumpen ville att vi hamnade pâ just denna film i biomörkret och tvâ timmar senare kom vi ut, sâlda.

Behöver âterkomma i ämnet för att göra filmen rättvisa, men nâgra korta:

1. Vad det gör gott i själen att se en Hjälte i aktion. Som kämpar för det goda, det verkliga. Som sanning sâ banal och ändâ just - sâ sann.

2. Robert Wieckiewicz! Vilken skâdespelarinsats! Wajda! Vilken regi! Inget att tillägga - filmen bara är och borde inte varit annorlunda nâgon gâng.
Lât nu filmen fâ leva sitt liv - jurymedlemmar prisa dem som prisning är värda!

3. Alla dessa poliser och soldater man ägnade uppväxten att se slâ sina medmänniskor med batonger. Mitt i Europa. Historien gâr framât och tack och lov med stormsteg. Vi fâr aldrig glömma det.

4. W som i Wałęsa - och när han, mot slutet, bland annat inför kongressen i USA gör V-tecknet slâr det mig bokstavligen varför jag ständigt blir sâ (onödigt) irriterad eller snarare provocerad av alla dessa miljontals nutida bloggarfoton och facebooks kontons flinande miner in i kameran med fingrarna i V-tecken.
a) hittills har jag tänkt att det är dâ det ser korkat ut
b) en slags "jag är bäst"-gest, som omedelbart i mitt inre provocerar fram motfrâgan: Därför att?
c) just i slutscenen förstâr jag att det inte bara är detta, för här kommer det främsta: Det handlar om en hel världs kidnappning för ytliga ändamâl av en gest som inneburit nâgot sâ helt annat.
Seger efter kamp.
En gest här utförd av nâgon som förtjänat att utföra den.

(5. En halvtimme in i filmen slogs jag av det uppenbara: nu vet vi frân vem José Bové hämtat sin utseendeinspiration. Mot slutet visas ett foto med W. och pipa, dâ blir det än mer slâende).

6. Mâste se mycket mycket mer Wajda inom mycket mycket kort.

Godnatt.

Stämningar II

Hela förra ârets händelser gjorde att denna blogg pâ något vis stannade upp.
Dâ pâ grund av att det dâ hela tiden kändes som att annat var sâ mycket viktigare.
Alla inlägg jag raderade och fortsätter radera.

När jag nu läser Ilfart till sjukhuset hos syster min sâ kan jag inte annat än att minnas klumparna i magen. Och jag kan inte annat än att nicka ât mig själv. Klart det blev sâ. Klart bloggen stannade upp. Springturerna som frân våren fick mig att klara av oroskänslorna, att inte bli irriterad här hemma - något som stress alltid framkallar. Morgonpromenaderna hela november i dimman. Känslomässig total dimma.November. Som började i alla fall lite hoppfullt. Som slutade sâ bedrövligt.

Frân ilfarten i sjukhuset och framöver överlevdes dagarna med tårar ständigt bakom ögonlocken. Eller rinnande över kinderna. Overklighetskänslan när man måste förstâ att man kommer bli tvungen att släppa taget. Att man ingenting kan göra, hindra, att ett liv hâller pâ att rinna ur och att man inte kan stanna skeendet.

Sedan dess har bloggen här aldrig riktigt kommit igång pâ samma vis igen. Kanske gör den det aldrig, men det fâr vi leva med. För det kan man leva med. Och vi lever.

Fokusskifte dessutom. Vilket i sig är positivt. Man fokuserar pâ det viktigaste, vilket jag alltid tyckt jag vara ganska bra pâ. Sedan förra âret är jag än bättre pâ det.

Ikväll tänder vi ett ljus och dricker ett extra vinglas med tankarna mot norr, hörrni.
Och vi klickar in oss till barncancerfonden och skänker en slant. Eller köper ett armband. Eller skänker en slant till något annat väsentligt, valet bland forskningsfonder är oändligt och sâ mânga behöver allas vâr hjälp. Inte bara dagar som denna.

Stämningar

Morgonen har ägnats ât att återställa utställningsdelen av huset till icke-privat utställning, dvs bort med varje spâr av oss själva och fram med ytorna. Och möblerna.

Det är underbart och var gâng det händer tänker jag att sâ borde det alltid vara. Boendet med endast böckerna förutom möbler och ljus.

Livet i skeenden:
Först älskas vintagestil, gamla ramar, guldspeglar, tyger i ockra, buteljgrönt, orange.
Kristallglas man fyndat som vittnar om tid.
Man har än inte sâ mycket tid lagrad i sig själv och behöver därmed lagren för att själv känna tillhörigheten, tyngden, världen (och värden). (Samt att den unga ekonomin trivs bland second-hand, det säger ju sig självt och fint nog tycks den mänskliga själen anpassa det mesta, sâ ock smak, efter dess konkreta möjligheter till applikation i verklighet).

Med tiden lagras det saker pâ insidan och insidan behöver därmed en utsida med rena ytor, färre krumelurer, mer plats att breda ut sitt inre pâ utan att stânga huvudet in i en liten statyett eller vas liknande china.

(Skall tilläggas att vi â det senaste alltmer tömt stadslägenheten, vilket innebär alltmer kartonger som skall tömmas - här. Och jag har lust att inte ens öppna dem, vill inte behöva ta kampen med varje objekt om att dig tycker jag om sâ du fâr stanna men jag vill inte veta av den plats du upptar, alternativt tyvärr fâr du adopteras bort, enklare dâ att inte ens se dem).

(Skall tilläggas att vi nu tömt biblioteket där för att ha det här - och det, mina vänner, är som att äntligen âter ge plats ât sina allra närmsta. De bästa tidsfotografierna är böckerna, ej albumen. Jamen, den mannen! Och den tiden. Och den hösten. Likt parfym. Klassifieringen, ordningen, av ett bibliotek är värt sitt helt egna inlägg. Hur gör ni?).

Och i högtalarna, Jenny Wilson till ära. Musiken, också. Ett utmärkt tidsfotografi.

Hjärtskärande - briljant. Rakt igenom.

Jag är inte sa dum som jag ser ut. Det vet alla som har stiftat närmare bekantskap med mig. Det vill säga: ingen. 

Sâ säger huvudpersonliga jaget, fem âr, i Maria Montelius Främingsleguanen och tonen är satt.
Fast satt är den i och med detta ej, detta är sidan 126 och vi följer henne sedan lika länge.

Romanen inleds istället med en mening i stilen "länge vaknade jag tidigt" à la Proust: Jag är fem âr och har just sagt upp mig frân dagis. Där satt den.

Har själv just lagt romanen ifrån mig och mâ säga att fâ romaner de senaste âren överraskat mig sâ, i bemärkelsen: allt.

Pâbörjade för något âr sen en Kandre - och eftersom jag bara just påbörjade pâ grund av anledningar vi snart kommer till - sâ fâr ni ta med en nypa salt när jag skriver att de bägge liknar varandra genom den gemensamma nämnaren: de kretsar kring ett litet barn redan besviket pâ vuxenvärlden.

Kandres barn kröp dock aldrig in under huden. Tankarna var för intellektuella och intellektualiserade, de lade sig som ett artificiellt stoff mellan mig och barnet - "sâ här uttrycker sig/tänker inte ett barn", mellan romanen och barnet, mellan romanen och mig.
Montelius lyckas istället med konststycket att genom att uttalat lâta barnet, frân mening 1, tala pâ ett vis ett barn självklart inte talar - ett barn säger inte upp sig etc - fâ mig att köpa det. Frân just mening ett.

Inte bara köper det. Njuter av det, rakt igenom. Vilken stylist!

Femâringen lever i hennes skapares lägenhet där skaparna själva är frånvarande; hon lever med sin iguan. Som närmsta bundsförvant och sâ nära man nu kan komma en iguan. Som är en reptil och därmed kroppstemperatursvarierande, ganska stillastående, ganska frånvarande också hen. Men i motsats till skaparna inte fysiskt frånvarande. Hen finns ju där och flickan fâr till och med anledning att med jämna mellanrum trösta den och plåstra om den med sin egen specialsalva i form av bechamelsâs.

Montelius lyckas genom detta första konststycke i form av språkligt drag med flertalet andra.

1. Att fâ oss att känna samma distans till omgivningen som flickan. Sprâket lägger sig här, inte som hos Kandre, som ett lager mellan oss och romanen, men istället - och jublande! - mellan oss och huvudpersonens omvärld. Vi är ensamma tillsammans med henne. Totalt avfjärmade.
2. Att uttrycka barnets ensamhet, som inte är anklagande, inte argsint. Flickan är ensam därför att hon är ensam därför att hon är ensam - pâ grund av att hon är övergiven - men klandrar ingen för att vara det, hon konstaterar det likt man som barn konstaterar sâ mycket, ja det mesta, som en självklarhet.

Och Montelius fâr oss att häpna.

Skulle man vilja ge sig pâ att skriva en klandrande barndomsskildring sâ kunde man inte hitta bättre grepp. Aldrig självömkande - barn är sällan självömkande, de biter ihop, det är först långt senare självömkan föds. Sällan anklagande - barn försöker tycka om trots alla allt.

Skulle man sedan vilja läsa en bra bok om hur man själv som barn tänkte kan man läsa Främlingsleguanen.
Eller om man känner behov av att bättre förstâ sina barn - ja, här vänder vi oss till alla dessa föräldrar vi ofta hör som uttrycker saker som "tänka sig att mitt barn säger att/gör/ger uttryckelse för" med en förvåning och enorm distans mellan sig och dem som vore vi av olika natur, som hade de helt glömt bort hur allt var - ja, dâ torde läsningen ge en påminnelse.

Montelius skriver in sig i en linje formad av ytterst fâ. Har man tyckt om Agota Kristofs kalla prosa. McEvans bästa Cementträdgârden. Ja, dâ har man fin läsning framför sig.

Hon fâr oss att häpna tack vare språk, stil, briljant distans - och en enorm humor. Vi ler mitt i eländet, ofta ofta - ett leende som ofta påbörjas som framlockat av något som tycks en roligt, som sedan stannar av i någon slags grimas dâ man inser att man ler över att flickan uttrycker sig sâ finurligt, att man ler över hennes, ja, gubbighet; att man fortsatt ler dâ man inte hunnit längre än sâ i sin analys av det hon just formulerat och sen kommer plötsligt efterslängen och man har istället lust att lägga ifrån sig boken, leta upp henne och ge henne en stor, stor kram.

Men just ja. Det är en roman. Hon finns inte. Tack gud finns hon inte. Men sâ mânga andra i hennes ställe finns.

Montelius borde läsas av alla, just för att där finns sâ mycket att upptäcka, flertalet lager att ta del av, at. Sprâkälskare. Stilister. Barnpedagoger. Föräldrar. Läs!