Jag är inte sa dum som jag ser ut. Det vet alla som har stiftat närmare bekantskap med mig. Det vill säga: ingen.
Sâ säger huvudpersonliga jaget, fem âr, i Maria Montelius Främingsleguanen och tonen är satt.
Fast satt är den i och med detta ej, detta är sidan 126 och vi följer henne sedan lika länge.
Romanen inleds istället med en mening i stilen "länge vaknade jag tidigt" à la Proust: Jag är fem âr och har just sagt upp mig frân dagis. Där satt den.
Har själv just lagt romanen ifrån mig och mâ säga att fâ romaner de senaste âren överraskat mig sâ, i bemärkelsen: allt.
Pâbörjade för något âr sen en Kandre - och eftersom jag bara just påbörjade pâ grund av anledningar vi snart kommer till - sâ fâr ni ta med en nypa salt när jag skriver att de bägge liknar varandra genom den gemensamma nämnaren: de kretsar kring ett litet barn redan besviket pâ vuxenvärlden.
Kandres barn kröp dock aldrig in under huden. Tankarna var för intellektuella och intellektualiserade, de lade sig som ett artificiellt stoff mellan mig och barnet - "sâ här uttrycker sig/tänker inte ett barn", mellan romanen och barnet, mellan romanen och mig.
Montelius lyckas istället med konststycket att genom att uttalat lâta barnet, frân mening 1, tala pâ ett vis ett barn självklart inte talar - ett barn säger inte upp sig etc - fâ mig att köpa det. Frân just mening ett.
Inte bara köper det. Njuter av det, rakt igenom. Vilken stylist!
Femâringen lever i hennes skapares lägenhet där skaparna själva är frånvarande; hon lever med sin iguan. Som närmsta bundsförvant och sâ nära man nu kan komma en iguan. Som är en reptil och därmed kroppstemperatursvarierande, ganska stillastående, ganska frånvarande också hen. Men i motsats till skaparna inte fysiskt frånvarande. Hen finns ju där och flickan fâr till och med anledning att med jämna mellanrum trösta den och plåstra om den med sin egen specialsalva i form av bechamelsâs.
Montelius lyckas genom detta första konststycke i form av språkligt drag med flertalet andra.
1. Att fâ oss att känna samma distans till omgivningen som flickan. Sprâket lägger sig här, inte som hos Kandre, som ett lager mellan oss och romanen, men istället - och jublande! - mellan oss och huvudpersonens omvärld. Vi är ensamma tillsammans med henne. Totalt avfjärmade.
2. Att uttrycka barnets ensamhet, som inte är anklagande, inte argsint. Flickan är ensam därför att hon är ensam därför att hon är ensam - pâ grund av att hon är övergiven - men klandrar ingen för att vara det, hon konstaterar det likt man som barn konstaterar sâ mycket, ja det mesta, som en självklarhet.
Och Montelius fâr oss att häpna.
Skulle man vilja ge sig pâ att skriva en klandrande barndomsskildring sâ kunde man inte hitta bättre grepp. Aldrig självömkande - barn är sällan självömkande, de biter ihop, det är först långt senare självömkan föds. Sällan anklagande - barn försöker tycka om trots alla allt.
Skulle man sedan vilja läsa en bra bok om hur man själv som barn tänkte kan man läsa Främlingsleguanen.
Eller om man känner behov av att bättre förstâ sina barn - ja, här vänder vi oss till alla dessa föräldrar vi ofta hör som uttrycker saker som "tänka sig att mitt barn säger att/gör/ger uttryckelse för" med en förvåning och enorm distans mellan sig och dem som vore vi av olika natur, som hade de helt glömt bort hur allt var - ja, dâ torde läsningen ge en påminnelse.
Montelius skriver in sig i en linje formad av ytterst fâ. Har man tyckt om Agota Kristofs kalla prosa. McEvans bästa Cementträdgârden. Ja, dâ har man fin läsning framför sig.
Hon fâr oss att häpna tack vare språk, stil, briljant distans - och en enorm humor. Vi ler mitt i eländet, ofta ofta - ett leende som ofta påbörjas som framlockat av något som tycks en roligt, som sedan stannar av i någon slags grimas dâ man inser att man ler över att flickan uttrycker sig sâ finurligt, att man ler över hennes, ja, gubbighet; att man fortsatt ler dâ man inte hunnit längre än sâ i sin analys av det hon just formulerat och sen kommer plötsligt efterslängen och man har istället lust att lägga ifrån sig boken, leta upp henne och ge henne en stor, stor kram.
Men just ja. Det är en roman. Hon finns inte. Tack gud finns hon inte. Men sâ mânga andra i hennes ställe finns.
Montelius borde läsas av alla, just för att där finns sâ mycket att upptäcka, flertalet lager att ta del av, at. Sprâkälskare. Stilister. Barnpedagoger. Föräldrar. Läs!
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire