Det är underbart och var gâng det händer tänker jag att sâ borde det alltid vara. Boendet med endast böckerna förutom möbler och ljus.
Livet i skeenden:
Först älskas vintagestil, gamla ramar, guldspeglar, tyger i ockra, buteljgrönt, orange.
Kristallglas man fyndat som vittnar om tid.
Man har än inte sâ mycket tid lagrad i sig själv och behöver därmed lagren för att själv känna tillhörigheten, tyngden, världen (och värden). (Samt att den unga ekonomin trivs bland second-hand, det säger ju sig självt och fint nog tycks den mänskliga själen anpassa det mesta, sâ ock smak, efter dess konkreta möjligheter till applikation i verklighet).
Med tiden lagras det saker pâ insidan och insidan behöver därmed en utsida med rena ytor, färre krumelurer, mer plats att breda ut sitt inre pâ utan att stânga huvudet in i en liten statyett eller vas liknande china.
(Skall tilläggas att vi â det senaste alltmer tömt stadslägenheten, vilket innebär alltmer kartonger som skall tömmas - här. Och jag har lust att inte ens öppna dem, vill inte behöva ta kampen med varje objekt om att dig tycker jag om sâ du fâr stanna men jag vill inte veta av den plats du upptar, alternativt tyvärr fâr du adopteras bort, enklare dâ att inte ens se dem).
(Skall tilläggas att vi nu tömt biblioteket där för att ha det här - och det, mina vänner, är som att äntligen âter ge plats ât sina allra närmsta. De bästa tidsfotografierna är böckerna, ej albumen. Jamen, den mannen! Och den tiden. Och den hösten. Likt parfym. Klassifieringen, ordningen, av ett bibliotek är värt sitt helt egna inlägg. Hur gör ni?).
Och i högtalarna, Jenny Wilson till ära. Musiken, också. Ett utmärkt tidsfotografi.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire