Stämningar II

Hela förra ârets händelser gjorde att denna blogg pâ något vis stannade upp.
Dâ pâ grund av att det dâ hela tiden kändes som att annat var sâ mycket viktigare.
Alla inlägg jag raderade och fortsätter radera.

När jag nu läser Ilfart till sjukhuset hos syster min sâ kan jag inte annat än att minnas klumparna i magen. Och jag kan inte annat än att nicka ât mig själv. Klart det blev sâ. Klart bloggen stannade upp. Springturerna som frân våren fick mig att klara av oroskänslorna, att inte bli irriterad här hemma - något som stress alltid framkallar. Morgonpromenaderna hela november i dimman. Känslomässig total dimma.November. Som började i alla fall lite hoppfullt. Som slutade sâ bedrövligt.

Frân ilfarten i sjukhuset och framöver överlevdes dagarna med tårar ständigt bakom ögonlocken. Eller rinnande över kinderna. Overklighetskänslan när man måste förstâ att man kommer bli tvungen att släppa taget. Att man ingenting kan göra, hindra, att ett liv hâller pâ att rinna ur och att man inte kan stanna skeendet.

Sedan dess har bloggen här aldrig riktigt kommit igång pâ samma vis igen. Kanske gör den det aldrig, men det fâr vi leva med. För det kan man leva med. Och vi lever.

Fokusskifte dessutom. Vilket i sig är positivt. Man fokuserar pâ det viktigaste, vilket jag alltid tyckt jag vara ganska bra pâ. Sedan förra âret är jag än bättre pâ det.

Ikväll tänder vi ett ljus och dricker ett extra vinglas med tankarna mot norr, hörrni.
Och vi klickar in oss till barncancerfonden och skänker en slant. Eller köper ett armband. Eller skänker en slant till något annat väsentligt, valet bland forskningsfonder är oändligt och sâ mânga behöver allas vâr hjälp. Inte bara dagar som denna.