En märklig resa

Det här är en mycket märklig resa. Pâ ungefär alla plan.
Att resa i Marocko just nu är att resa i ett land där man gör allt för att stänga gränsen mot Algeriet för att inte bli förknippad med Algeriet.
Där turismen, det vill säga hela landet, lider av fransmännens rädsla sedan Charlie Hebdo. Det vill säga: det är tomt.
Där man samtidigt, om man som vi reser med en liten dotter, inte kan undvika konversationen om fattigdomen. Om icke jämlikheten. Om icke skolariteten. Om slöjorna. Om att kvinnor inte fâr gâ in i de moskéer frân vilkas torn det kommer uppmaning om bön pâ högsta volym tre gånger om dagen (den första väcker oss, det vet ni). Om fördomar, också. Om olikheter. Om mindre självklarheter. Om yttrandefriheten och vad det innebär. Hur den sista är den som minst är direkt länkad till rikedom (i övrigt tänker jag: hur skulle det här landet kunna vara pâ något annat sätt?).

(Varför har dom som inte respekterar traditionen inte pâ sig slöja? Följdfrâgan som kom idag efter att hon igår fâtt svaret frân en ung marockan pâ varför vissa småflickor bär och vissa inte bär slöja (och svaret i all sin enkelhet var att vissa respekterar traditionen, andra inte).

Där kasbar faller i ruiner. Där man är mer stolt över att den och den filmen filmades just där än platsen i sig. Resurserna finns inte, de finns inte ens för skolbussar.
Där majoriteten av de fâ ställen som är rejält rustade är det av utländsk valuta - Yves Saint Laurent gjorde Marrakech till sitt, exempelvis, Majorelles trädgård och atelier - en oas och ett jättefint Berbère-museum - kläder, smycken, verktyg, sadlar.

Där man själv har svârt att hitta sin plats, såväl den fysiska, mentala som den moraliska platsen (vad gör vi här? i alla avseenden).
"Algeriet ligger precis där, bakom bergen", vi är inte de.
Men de kritiska rösterna hörs inte.
Att ens försöka sammanfatta är en omöjlig uppgift. Att utveckla tankegångar just här är i vart fall inte något jag kommer ägna mig ât just nu.

Läser om Trollhättan. Och tänker någonstans också där: vi är i början pâ något oundvikligt.
Vi har levt i en sâ skyddad verkstad. Ett ekosystem rubbas. Naturens samtliga ekosystem är ytterst ömtâliga. När de rubbas uppstår omlopp, kaos. Ibland hittar de en ny väg. Ibland inte.

Och mitt upp i allt detta har jag âter ont i huvudet. Den speciella huvudvärk som kommer när du känner att allt gâr rakt ât helvete och att hur mycket du än vill att det inte ska gâ ât det hållet sâ är det precis ditåt det bär.

Atlas

Att se berglandskap och det endast i tjugofyra timmar gör en sâ gott.
Imorgon: Sand.

Marocko news.

(Onsdag eftermiddag).

Vi sitter pâ bussen mellan Casablanca och Marrakech.

Som inledning pâ resan hände ngt oväntat – medan alla igâr eftermiddag intog sina

platser pâ planet som skulle ta oss frân Paris till Casablanca dök det upp en hoper civilpoliser, med mer eller eller mindre stressade anleten, allteftersom minuterna gick dock alltmer stressade ; dämpade skrik frân planets bakre ände, ingen förstâr riktigt vad som händer, folk försöker hitta plats för handbagage medan kabinpersonalen rör sig fram och tillbaka, samanbitna . De dämpade skriken är inte längre dämpade, men som i sordin, vi förstâr att nâgon skriker som inte kan skrika. Skottsäkra västar. En polis i skinnjacka och orange armbindel ställer sig i mittgângen för att hjälpa till att dirigera passagerarna mot sina säten för att pâ sâ vis snabba pâ förloppet. Han förklarar i snabba ordalag till de närmaste runt honom att polisernas närvaro förklaras av att planet skall transportera en fânge för utlämning till Marockanska auktoriteter men att ingen behöver oroar sig för sin egen säkerhet – det är lite livat just nu men att det kommer lugna sig när vi lyft. Ser att fângen sitter med boxningshjälm pâ huvudet för att undvika skador. Tvâ av passagerarna med sätena allra närmast, ett pensionerat amerikanskt par, ber om att fâ andra platser vilket de fâr, nâgon rad bort. Övriga fâr gilla läget. Kapten ber i högtalarna om ursäkt för kaoset, manar alla att ta plats sâ fort som möjligt, att denna situation tillhör ovanligheterna. Civilpoliserna utryms. Skriken fortgâr. Vi lyfter.
            Fângen skriker resten av resan. Vi landar. Kaptenen förklarar att de vanligtvis försöker sköta dessa situationer sâ diskret som möjligt men att det här tyvärr var svârt och att han ber om ursäkt om detta orsakat obehag. När vi kommit av planet ser vi hur mannen förs bort i handbojor av en marockansk polisman (noterar : En polisman).

I den oändliga kön mot polis- och passkontrollen diskuterar flertalet av passagerarna bakom oss upplevelsen. Vi undrar stilla om de som satt raderna frân mitten och fram ens förstâtt vad som hänt. Vi förstâr att de som satt alldeles intill inledelsevis blev spottade och skrikna pâ, tills de satt upp nâgra filtar frân handbagaesluckorna och ned, de vill skriva till flygbolaget och klaga.

Lillo pratade till sent om banditen. Spottade och skrek. « Vilken resa ».

Imorse förklarade hon hur filmen om honom fortsatte om och om igen i hennes huvud.

Sedan ankomst har hon därefter upptäckt hur taxibilarna har trasiga dörrar, att det inte finns säkerhetsbälten i baksätet (och att chaufförerna inte använder sitt). Hur vi köper vatten i flaska och inte dricker ur kranen. Att flera kvinnor har slöjor som täcker allt utom ögonen, handskar pâ händerna. När vi skulle gâ ut frân damtoaletterna pâ busscentralen upptäckte vi att det bara var vi kvar och att det inte fanns nâgot dörrhandtag pâ insidan - jag ställde mig frâgan högt hur vi nu skulle kunna komma ut. Sen hukade jag mig, fick efter nâgra försök tag pâ dörren genom springan mot golvet och kunde tillslut fâ upp den. Det hela tog kanske trettio sekunder. När jag vände mig om insâg jag att hon storgrät och först dâ tänkte jag pâ vilken omställning och upplevelse det här faktiskt handlar om för henne (och hur glad jag är att jag knappt tänkt pâ det själv i den meningen, hur jag tvärtom känner mig hemma i detta att allt inte självklart fungerar som vi är vana vid och trivs i det).

Tänker : Dessa resor är ett mâste.

(Ja, minus fângtransporten som i sig är mer oväntad än särskilt intressant att uppleva, men som ändâ lyfter frâgor om sâ inte om finansiering, hur skulle transporten kunnat skötas annorlunda, människors olika reaktioner inför händelsen etc).

Ford about gender

My basic feeling is women and men are more alike than unalike, and the ways they’re different are both obvious and comprehensible and not as interesting as they’re made out to be. The thing that makes a male character interesting is the same thing that makes a female character interesting: access to a variety of humors; a capacity to face moral uncertainty; the ability to surprise, to show compassion. I would never, for instance, say to myself, What would a woman say? Rather, I’d think, Given the circumstances of this person’s life, what would this person say? Or do? Jim Harrison wrote a very good novella, “The Woman Lit By Fireflies,” in which the “point of view” character is a woman. And what he brought to that story, among other talents, was a great sympathetic sensibility. I think that sympathy for the people who are your creations is what’s necessary—not a gender sensitivity.

Note to self - balansen mellan det privata och det personliga har aldrig varit sâ svajig.

Och jag förstår i efterhand att det är precis där problemet ligger sedan ett bra tag.
När sorgliga saker händer tar de över ens liv och man kan inte bara prata pâ om personligt utan privat pâ samma sak som man kan när roliga saker händer. Och sedan tar det tid att hitta tillbaka.

Märkligt, men sant.

Fe-riket pâ jorden.

Eller fortsättningen av Magical thinking.

Alla minns vi hur Lillo för några månader sedan förklarade hur jag inte var hennes riktiga mamma. Eller hur jag bara är mamma till halva henne. Hennes riktiga mamma är en fe. Instängd i ett torn. Men en dag skall de återförenas. Vi besparar er här ytterligare detaljer som rörde hur hon är tudelad, hur fotona frân när hon var nyfödd arbetats om av fe-riket för att vi ska tro att det är vârt barn etc etc.

Detta är inget övergående.

Flickorna har nu identifierat nästintill samtliga av de andra feerna som gömmer sig mitt ibland oss.

Var och en har sina speciella magiska krafter. Sina färger.
Deras glaskulor hjälper dem med tecken för att identifiera de som idag fattas dem.
Lägger de kulorna i solen - eller i mânsken - fâr de hjälp av en lutin som ger dem instruktioner.
Glädjen när det bland de nyinköpta glaskulorna igârkväll fanns flertalet som motsvarade hennes magiska krafter. Men också de andras. Uppdelandet av kulorna enligt krafter, en uppgift som krävde all hennes koncentration.

Hon: Jahaja. Och vilka är med och leker dâ?
Lillo (med stâl i blick): Vi leker inte.
Hon: Ah. Eh. Vilka... är liksom med och funderar om det här under dagarna dâ?
Lillo: Jag. M. J. C. och några till, men nu vill jag inte prata mer om det här.

(Rollspel pâ hög nivå).

Livet - det cirklande (dagboksanteckning med Selma Lagerlöf och Nils Holgersson i bakgrunden). Magical thinking.

Att leva mitt ute pâ franska landsbygden betyder mycket.
Men inte hade jag väl kunnat drömma om att det också skulle innebära att dotterns nya fröken râkar vara gift med en svensk (hon talar ej själv svenska, men uppmuntrar Lillo att stâ upp än mer för sin tvâsprâkighet).

Att vidare själv ha ägnat barndomens lov i Sunne, släktens hjärta, med Selma Lagerlöf som ständigt närvarande, en drömmarnas gestalt, en romantisk spänning i bakgrunden.
Därefter lämnat allt bakom sig sedan sâ länge, bytt land, - och sedan, nu plötsligt, bli inbjuden att följa med dotterns franska klass att gâ pâ en musikalisk föreställning om Nils Holgersson (detta dâ de fö har som nationellt tema just i âr, det enda âr dâ Lillo har just denna fröken, le Grand Nord).

Och detta just dessa dagar. Dagar som pâ grund av olika omständigheter fâr mig att tänka mycket pâ barndomen, erinra minnen; min mamma som alltid sâ stolt förkunnade hur hon var guide pâ Mârbacka när hon bara var i stort sett flickebarnet. Tog oss dit redan när vi var små (med stolt morfar i släptåg). Hur vi senare pâ min begäran skulle fâ privat visning i författarhemmet av Ragnar som en sen sommarkväll visade skatter i form av manus, filmaffischer, viskade om spöken och vålnader som gick omkring där nattetid - precis var de dök upp, var de försvann - och dâ särskilt i Sophie Elkans sovrum; hur varje rum, varje möbel finns väl registrerad inom mig fortfarande efter jag vet inte hur mânga besök där blivit under âren. Hur Mârbackas trädgårdar blev min lieu de secours att åka till om kvällen för att finna ensamheten i dess trädgårdar när tanken behövde hitta tillbaka till sig själv.

Att just nu, hamna i just det här och tala Nils Holgersson och Selma Lagerlöf med Lillo - kan man se det som annat än tecken ? (LagerLÖF - fröken säger Lagerlöf med F!, fnissar Lillo och jag fâr en känsla av overklighet).

Selma Lagerlöf som instigen bakvägen genom Nils Holgersson i min dotters liv där hon fâr hjälpa fröken att översätta till klasskamraterna. Och det just dessa dagar.

Att se livet som ett cirklande fenomen, allt annat ter sig oundvikligt. Osannolika sammanträffanden.
Livet.

Den borttappade rösten.

Den bara försvann. Kanske kommer den tillbaka. Kanske inte.
Tills dess - fin höst till er alla.