Di gâr och gâr.
Och livet, som tur är, bestâr.
Vi har börjat se sista säsongen av Vikings.
Att jag skulle bli tagen av en liknande serie var inte givet frân början, men jo.
Vadan detta? Kan man undra och det har jag funderat en hel del pâ.
- Skâdespelarna. Fantastiska. Kan inte se mig mätt pâ Lagertha mer än jag kunde pâ Ragnar när det begav sig.
- Landskapen!
- Människorna i landskapen! Litenheten i det stora - som blir sâ än mer konkret just här - och som självklart förklarar den motivation som var deras - och vâr - den skandinaviska viljan att komma iväg och se bortom bergen, bortom horisonten.
- Det okristna. Att se hur det beter sig den kristna guden förutan.
Att vilja resa bortanför sig själv.
Den lätta krupp och instängdhetskänsla som slår en och fâr en att vilja lämna allt och försvinna bort pâ en bât pâ egen hand. Ni vet. Det handlar inte om att älska eller inte älska de och det som omger en. Bara om en instängdhetskänsla. Rastlösheten - som ju, enligt Björk, är sâ scandinavian och jag är beredd att hâlla med. Eller sâ är den bara sâ min sâ jag tror den är scandinavian bara för att jag själv är det vilket kanske också är hennes fall. Hönan eller ägget etc.
December. Springer fram. Mannen i familjen fyller den 16. Flickebarnet i familjen den 20. Minns ni hur jag gick och försökte skaka fram henne för nu snart nio âr sen. Försökte undvika att hon inte skulle fâ en alldeles egen födelsedag - dvs inte födas den 16. Hur jag ville fâ tillbaka ett liv med en kropp som inte var intagen. Nio âr, ett liv, som katten sa.
Och snart är det jul, vilket ju blir en knepigare och knepigare idé ju färre man blir av den ursprungliga klungan.
Men man fâr göra något annat av den.
Minns hur jag skrev en roman för alldeles för mânga âr sedan, om hur allt är förändring. Sâ är det.
För övrigt var vikingarna ju överallt runt oss där vi nu bor. Jag bara följde efter.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire