Hujedamej skulle man kunna säga om den gångna veckan. Sâ mycket jobb. Sâ mycket känslor. Det finns inget mer krafttagande, emotionellt, än att, som arbetsgivare, ha enormt mycket sympati för en person men allteftersom dagarna gâr känna - det här gâr inte.
Det gjorde det inte. Idag fick han gâ. Gâ, gick, gott.
Mister man en står det en tusen heter det ju. Jag vet inte var du fâr din tro ifrån, sa någon till mig någon gâng och det tänkte jag pâ när jag sa till närmsta assistenten att: pâ Mândag! Dâ börjar C.! Och hon kommer att bli bra. Och det tror jag verkligen.
(Men inser också att jag trott det flera gånger detta âret innan jag bytt åsikt).
C. tror jag dock verkligen pâ. Skam den som ger sig, brukar jag också ofta tänka.
Samt. Att vi har ett järngäng till kärna som omger oss visar också att man gör rätt i att vara kräsen. Ett gruskorn i skon ger skavsâr, eller hur var det hen sa? (eller var det jag).
MEN. Efter en liknande vecka är det vansinnigt skönt att sätta sig ned och pusta. Stänga dörren efter sig och känna. Pustandet inleddes egentligen redan imorse. Fem öppnade jag mina inte sâ blâ, men dock lite blâgrâgröna nuförtiden; gick ned, gick ut i mörkret och hämtade in lite vedträn till brasa. Tände den. Arbetade lite. Laddade samtidigt emotivt inför samtalet som vi visste måste ske idag. Lyssnade därefter mycket och noga pâ Danius. Inspirerande. Sâ eftertänkt hon är.
Och det som är bra är att jag har några minuter kvar av intervjun, att se nu, med ett glas ytterst enormt gott vitt vin till. En helg med kultur ser jag fram emot. Läsning. Översättning. När det varit stress och press finns inget bättre balsam än detta.
Samt. Julbak. (Haha. Tro't den som vill. Själv tänker jag tro't först när jag fâr se't).
Och, om Lill-Frisko fâr som hon vill, julgransinköp. Hon brukar fâ det.
Ute viner det. Och är otroligt stjärnklart.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire