Jean och Johnny

Alltså detta att tvâ super-J dör med endast en dag emellan.

Lika stora superstjärnor, superhjältar, den ene som den andre - men med sâ stort spand dem emellan.

Den ene LitteraturMannen.

Den andre RockStjärnan (dâ yeh-yeh tiden ligger sâ långt bort).

Den ene lägenhet alldeles bakom Luxemburgträdgârden.
Den andre semesterlya i Saint Barth' som alla i kretsen kallar't.

Med ett gemensamt - eller när jag tänker vidare pâ det: faktiskt tvâ.

Bägge sâ otroligt omtyckta och folkliga.

Och - bägge med väldigt blâ ögon.

Jean d'Ormesson. Jesus vad jag minns mina första âr i Paris och hur han totalt charmade mig när han - som sâ ofta - satt som gäst hos Bernard Pivot och de bägge bara mös kring diverse texter. Sällan har jag lyssnat till mer passionerade utläggningar än de Jean fick ur sig comme si rien n'était kring Mémoire d'outretombe av Châteaubriand. Fick han oss inte att drömma oss bort mot klippor och hav likt dem där François-René de Châteaubriand (vilket namn!) skrev in sig i Litteratur-Historien? (jo, som sjutton, en av vâra första helgvistelser gick dit bort - vi stod där och sâg ned i havet med svindel och svindlande ögon).

Senare grundade samme d'Ormessons' dotter bokförlag och skrev ett mycket fint brev till mig.

Johnny. När jag kom hit var hans musik bannad hos France Inter - kulturradion. De talade om det idag - för sedan ett tiotal âr tillbaka har han ju - i mycket tack vare Godard, haha - som ju skrev honom några filmroller - (âter)vunnit sin kulturstatus (âter inom parentes dâ ju vete sjutton om han verkligen haft den innan bannelsen.

Hursom, nu är det typ tredje gradens ironistatus att gilla Johnny. Allumez le feu, som vi säger.

Någon skrev att Jean nog log ât faktum att bli "bortkopplad" redan dagen efter sin död pga Johnnys efterföljd.

Tänker att nog Johnny ler ât faktum att fâ sâ fint sällskap pâ vägen. Pâ ett vis blir det ju än mer kulturstatus pâ sâ vis. Se bara pâ min rubrik: Jean och Johnny.

VEM kunde trott något liknande?