Morgnar som denna fâr jag ofta känslan att se ut över ett hav - äppelträden fullkomligt dignar just nu av frukt - röda, ljusgröna - flertalet grenar ligger ned mot marken. Flera av päronträden lika sâ.
Vi far fram här, över havet. Tyst gâr mina fötter över golven. Att fâ ha alla dessa kvadratmetrar som bara är vâra, vârt hus, en borg.
Kom över Meryl Streep's statement igârkväll och insâg att jag tack och lov inte behöver fälla in något "I no longer" vad gäller allt utom en punkt - för I don't even remember when I still did.
Gillar hennes bestämda ton och att hon ens publicerar liknande.
Den nya grannen kom igår och sa att "vi hade ett problem" - hur skulle deras arbetare kunna sätta träpanel pâ den utbyggnad de byggt tätt, tätt emot vâra träd som bildar häck (och som de vill fâ oss att ta ned och som vi aldrig tänker ta ned och som de redan bett oss ta ned pâ vilket vi sagt nej och varpâ de, egentligen, byggt sig för nära dem, de är inne hos oss). Ja, det kan man mycket riktigt undra. Vad de ska göra nu. Problemet känns dock ej gemensamt.
I no longer spend a single minute on this who lie or want to manipulate. I decided not to coexist anymore with pretense, hypocrisy, dishonesty and cheap praise.
Att de ens kommer och säger att "vi har ett problem" är tecken nog pâ ej ömsesidig respekt.
När vi påpekade sist att de påbörjat utbyggnadens grunder inne pâ vâr tomt - vilket innebar att de kapat trädens rötter med 45% och sätter dem i fara - vilket kanske var mâlet - var enda kommentaren - ej vad vi själva och en normal människa skulle sagt, något i still med att herregud, det måste vi se efter och om sâ är fallet fâr vi ju genast åtgärda det - "stör det er?". Ackompanjerat av det vänaste leende man kan tänka sig.
Mitt beslut: nu räcker det. Frân och med idag gäller I no longer. Vi kan inte leka hövliga mer. Inte väluppfostrade, artiga. De inte bara trampar oss pâ fötterna (vilket pâ franska innebär kör över oss) - kunde de skulle de skära av dem.
Skall hädanefter koncentrera mig pâ borgen, färjan, båten vi lever i. Det räcker ju utmärkt för mig. Det blir sista steget mot avkapningen och därmed friheten. Mitt universum. Som jag ju dessutom har förmånen att dela med tvâ personer.
“It looks like they don’t have a care in the world, and that there is nothing they are afraid of”
skriver han, den kanadensiska fotografen, Dennis Fast, om sina isbjörnar. Och det är nog vad man kan tro om oss. Men jag är rädd för just tvâ saker. Att mina kära skall försvinna. Samt att manipulerande och ljugande idioter genom sin medelmåttighet skall fâ förstöra vârt mentala universum. Jag vill helt enkelt inte ha in dem här.
Sâ. Lâtom oss koncentrera oss pâ naturens skönhet. Odla din trädgård, som han sa, herr Voltaire.
Vi gör sâ och ägnar morgonen ât att studera isbjörnar i mjölks.
Skönhet! Vi vet att du finns när vi ser dig.
Hela projektet kan läsas om här.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire