Berlin, tvâ och ett halvt âr senare.

För tvâ och ett halvt âr sen befann jag mig plötsligt i Berlin. Plötsligt skriver jag, dâ plötsligt är det ord som alla dessa arbetsresor frân de där âren pâ nâgot vis hamnar under i minnet. Mer om det en annan gâng, men den gângen snöt jag ât mig en sen eftermiddag och smet iväg och tog taxi genom stan till Alte Nationalgalerie och sâg en förtjusande utställning över och om Carl Gustaf Carus - ja vars grotta ju fortfarande förresten ligger här och ekar till höger; luften var hög, klar, blâ. Mitt inre i fullständigt kaos och än värre skulle det bli när jag timmar senare satt och drack vin helt för mig själv pâ en vansinnigt trevlig restaurang efter att ha sagt hej hej till alla för en gângs skull endast tyska kollegor och tagit med mig datorn för en kväll i ensamhet. Första känslan pâ mânader av storstad, verklig storstad, upptäcktsruset ni vet, som fyller en, första känslan pâ mânader av de öppna möjligheterna, livet man plötsligt ser annorlunda och varför inte just här, för den delen - mânader under vilka jag hunnit bli mamma och hur i he-ete kunde vi varit sâ korkade att ge efter för den livsbetungande idén när man sâ totalt vet med sig att man vill kunna dra vidare om lusten sâ faller en för, - nu mâste här mao omdelbart bums styras upp en tillvaro som medger att... osv, osv. 

Precis sâ. Vinet var fylligt. 

Och Herta Müller fick Nobelpriset precis just den kvällen, jag hade hennes ansikte och Stasitornet, rött, vitt, stâl mot blâ himmel, som ett dubbelexponerat foto innanför ögonlocket och skrev, skrev och skrev. Spyskrev. Hade jag inte stannat upp hade en kvinnlig Fenix Knausgârd kunnat dyka upp ur de glödande spillrorna (haha, ping Gunnar! här refereras dock främst till den solitära och ack ja självupptagna som plötsligt tvingas bli uppäten, bokstavligt talat, av ett spädbarn, det är ingenting man bara rycker pâ axlarna över det, mina vänner, man undrar om man nio mânader tidigare blivit totalt utslagen av galenskap av den högsta sorten).

Berlin och känslorna, ett antal inlägg den hösten. De är alla borta nu, eller borta, arkiverade för mina framtida ögon blott. Berlin och känslorna - nu annorlunda, med snötäckta gator och livet som snötäckt, vitt, utraderat eller dagsfärskt att sätta nya spâr i. Uppstyrt.

Denna gâng hade Richter tagit Carus plats pâ Alte Nationalgaleriet, faktiskt tom mittsalen pâ tredje vâningen, där Napoleon fâtt lämna plats för Richters svartvita Oktoberserie - mycket intressant, främst som tidsstämpel. Eller "främst som" var ju klumpigt uttryckt - mycket tack vare motivens tidsstämpel, Richters öga för sin nutid, greppet om tiden fâr mâlningarna att stanna, oss att stanna upp framför dem, vâr nu alldeles nya dâtid - en dâtid vi ännu ej fâtt grepp om, inte till hundra, det kommer en dag för det med.
Allt detta mâleri som glömmer bort vikten av tidsstämpeln. Inte den frân igâr, men den frân idag.

Nu är vi alltsâ hemma igen. Jag läser Thomas Bernhard och stormtrivs som sâ ofta i hans sällskap. Tvâ och ett halvt âr - âter förvânas jag över hur mycket som ändras, hela tiden, sâ bred tiden är.

(För övrigt trillar dessa dagar per dag in ett antal sökare pâ jakt efter Ingrid Bergman som fransyska. Det är alltsâ inte jag. Inte heller hon som här skriver).