Överväldigande.

Jag lâg där i sängen, tidig morgon, för nu snart en vecka sedan. Slog upp ögonen och det enda jag kunde tänka var. Overwhelming.

Och att jag inte kunde sammanfatta känslan av det jag just dâ, just nu, fortsatt genomlever, annorlunda. Än som overwhelming.

I det lâg jag stilla ett tiotal minuter. Därefter kom ordet överväldigande. Som ville säga men inte sa samma sak.

Omtumlande, slâr det mig nu, var närmre känslan.

En övergâng. Sâ fantastiskt total. Efterlängtad.

Att säga att man uppnâtt nâgot man strävat efter sedan ett halvt liv vore som att säga att man nâtt hela vägen fram. Sâ är inte fallet, jag önskar att jag aldrig nâr hela vägen fram.

Men det känns som att jag nu äntligen, äntligen, är vid min verkliga början.

Spontant sagt skulle jag säga att jag bytt liv tre gânger. Tänker jag lite till kommer jag eventuellt fram till fyra. Detta är det sista i serien. Aldrig, dock, har allt funnits länkat till allt som nu.

Det är overwhelming. I den känslan lâg jag ordlös och till viss del ligger jag där sedan dess.

Och kommer nog sâ göra ett tag till, jag behöver det. Byta form, finna formen, hitta in i mig själv igen. Ända in.

Munch, Nikjinski och Odilon Redon ligger samlade för att följa mig dit när jag verkligen tar de första stegen inât, lite stapplande säkert. Stegen. Men de vet oformulerat varthän de skall. Om nâgra dagar blir det nâgra dagars Berlin. En bit pâ väg, ocksâ det. Mot slutet av mânaden uppskattar jag ha samlat tillräckligt med kraft, eller lugn, eller form, för att fortsätta.

Ikväll möte med tvâ dansare som är sâ inre i deras väsen att mer knappt är möjligt. François Chignaud och Cecilia Bengolea. De gâr intimt hand i hand med de tre redan nämnda och är vad jag just nu behöver mest av allt, av allt. Det absoluta inre.

Sâ smâningom kommer det mer. Men allt är bra, fantastiskt bra. Och i ordets bokstavliga mening: Omtumlande.