Morgonstund har guld.

Särskilt om klockan är tio över tio när en röst säger utifrân dimman: dags att gâ upp!
Särskilt om flertalet andra lâter en vara och man ifred kan ta kaffet med sig tillbaka till sängen, bulla upp kuddarna och krypa ned under det täcke man noga sett till att fortsatt kvarhâlla sömnvärmen man lämnat när man snabbt som ögat borstat tänder och gjort sig kaffe.
Särskilt om man sedan hinner läsa nâgra sidor innan fler repliker sägs i mitt öra.

Tidig morgon. Drömde att vi var inne i en enorm skolbyggnad som sâg ut som la Sorbonnes labyrinter inuti men inte riktigt, en jazzdansgrupp dansade bak pelare när jag letade mig upp för krokiga och snäva trappor för att se över poesitävlingens regelverk; lycka blandad med ângest, dansgruppen liknade i mycket den jag ägnade fyra kvällar i veckan under nâgra âr som räddades just av dessa kvällar, känslan av hemhörighet, târarna som kom i mängder, senare, när jag letat mig ned igen, maken som förmanade mig, det är ju det jag säger, nu är det dags att du tar allt pâ allvar. 

Liknande drömmar, regelbundet genom hela min existens. Nödvändiga pâminnelser om livets prioriteringar; eller snarare om de prioriteringar och val man ständigt mâste göra för att inte tappa fokus, sâ lätt att bli uppsugen, absorberad av fel.

Nâgra anledningar till drömmar.
- Läser Toni Morrisons Home sedan igâr morse (dâ, obs, jag läts läsa i dryga timmen pâ egen hand och var minut är en seger) och hur jag den senaste veckan längtat innerligt efter de stunderna; när arbetsveckor blir alltför intensiva, när inget finns kvar annat än arbete, mat, eventuellt (eller nästan var kväll) ett eller flera avsnitts the Sopranos (*som kräver ett helt inlägg i sig, har ni sett? vad tycker ni?) dâ inget annat orkats intaga. Hur jag visste att läsning skulle vara det berömda balsamet för själen, hur jag fick rätt.
- 1/2 anledning i samma stuk, vi var och sâg en film pâ bio i fredags och därefter middag pâ tu man hand, mycket god; i ett annat liv sâg vi mellan en och fem filmer i veckan, nu var det förmodligen i juni vi sâg en sist, hur jag visste att den kvällen skulle göra gott och det gjorde den, film är bäst pâ bio och en bra film är bland det bästa för en trött själ.
- Gabis inlägg om träning och uttrâkning läst igârkväll - hur jag tänkte att det är ganska sant, det där, och att det enda jag upplevt där det ej var sant och där det verkligen inte var sant var just dansen och hirrejissus vad vältränad jag var de âren och att jag borde ta mig i kragen, fâ saker har gjort mig lyckligare.

Fler kommer jag inte pâ att ge just nu, men de är mânga, alla vägar leder till Rom och just nu är det mycket fokus pâ mitt eget Rom.

Han: Vet du vad Lillan jag just sa?
Hon: Nej.
Han: Att om vi ska till landet sâ kan vi ta med en picknick. Visst är det en bra idé?
Hon: Mycket. Vi kan ta med ost, tomater, juice...
Lillan: Och skinka, korv, bananer...

Sâ. Upp, ut! Trevlig söndagförmiddag!

http://youtu.be/Jv4A6_EPo9o

En kommentar som säger det jag redan sagt om Joanna Nezsoö. En upplevelse de flesta frälsta delar. Intressant. Ge henne trehundra chanser; ansträningen är SÅ värd det.
Joanna was recommended to me by a friend who has fine taste in music. I can remember being incredibly disappointed as I listened. I thought it was a joke. But for some odd reason I kept listening. Her style is hypnotic. Along the way, she rewired my ears. I just put her on now and can't get her off. Away she goes with that relentless harp and eccentric child-witch voice and I'm paralysed. Can she cast spells? I think she must be in a category of her own. The best - and only - one of her kind.

Tiden, den funna

Ibland tänker jag att det var väl faen; här sa jag upp mig för att fâ mer tid för att sedan ingen mer tid fâ.

Men sâ kommer stunder som denna. Dâ jag inser att 1. jag âter lagar mat, att jag tycker om att laga mat och 2. om man tycker om att laga mat sâ tycker man ocksâ om att ha tid att skaffa hem bra, regelrätta râvaror.

Och pâ a svarar jag b och pâ c vet inte, men hursom konstaterar jag att vi inte bara äter godare, men nyttigare och absolut mer lokalodlat och det är för mig en seger ur alla synvinklar.

Denna bild fâr illustrera det hele, även om jag inte är en hajare pâ matbilder eller, asch, jag anstränger mig inte och dessutom finns det sâ mânga andra som gör det sâ mycket bättre (till exempel Sara - titta in hos henne bara, med jämna mellanrum, och ni kommer bli inspirerade till storverk).

Men det fâr illustrera att jag just fick mig en tankeställare att jag absolut visst har vunnit tid. Nu skall här bara fortsättas omorganiseras, prioriteras, struktureras och styras upp, sâ skall vi slutligen, vardagligen, fâ in läsande och skrivande och pusslande, samtidigt som jag lever och har roligt. Och för första gângen i mitt liv är detta inte längre dröm eller ouppnâeligt, det är bara en sista tidsfrâga.

För övrigt fâr ovan bild ocksâ illustrera till mig själv bildbevis nummer tvâ vad gäller tidsvinst. Vi träffade idag en väninna pâ bokhandeln och diskuterade böcker i en halvtimme. Det var andra bokhandelsbesöket pâ tre dagar.

Sist. För alla andra matvärstingar. Att alltid ha till hands: Naturell youghurt, salt och peppar, om man har citron. Fungerar som sâs till Allt.

Och till detta eller till allting, ett Savennières vin. Lotta och jag är överens, slâr allt. Det finns tom emellanât pâ svenska systemet och eftersom det är ett pyttelitet vindistrikt som har denna appelation - och som dessutom är världens mest pittoreska, lite franska Toscana utan att vara helt â syd - och de flesta är väl gângbara (fâr man tag pâ underappelationen "Roche aux moines" kan man bara skatta sig ännu lyckligare). Mycket speciellt, mineralt, gyllene.

Slut.

Uppdatering

Ett vykort frân förpackningsfabriken.

Pâ löpsedlarna idag efter att igâr hört nyheter frân motsvarigheten till TT att "de franska familjernas moral gâr pâ sparlâga enligt senaste undersökningarna och att detta inte kommer bli bättre när arbetslöshetsrekord nâs" (och en undertecknad flertalet gânger tänkt tanken att det är ett konstigt land som hela tiden mäter och annonserar som förstahandsnyheter familjernas lâga moral, den som ropar efter vargen och allt det där, ni vet, och fransmännens rykte som ständigt klagandes, samt alla dessa romaner och alla dessa filmer som visar Misär, misär, misär) - Urgent, brâdskande, sökes 4000 lärare.
Och Libération visar ännu en gâng prov pâ de senaste mânadernas uppfinnighet vad gäller förstasidor.

I övrigt - Knausgârd finally utgiven. Min kamp blev här istället "En fars död", ganska tippat, inte just titeln men att det annan titel än den ursprungliga blev.

Och David Foster Wallace! Pale king blev Roi Pâle och det fâr man väl däremot kalla nära originalet.

Nu: tillbaka till les rangements... En vacker dag skall även denna butik âter öppnas.

PS - har ni SETT vad mörkt det är pâ morgnarna?

Tvâsprâkigheten

(Efter 4 timmars passning under dagen med bästa Svenskan, alldeles före insomning):
Lillan: Du... Hur säger tuppen pâ svenska?
Hon: Kukeliku.
Lillan: Nej!
Hon: Du menar hur man säger tupp pâ svenska?
Lillan: Mm.
Hon: Tupp.
Lillan: Och anka?
Hon: Anka. Fast det visste du ju redan, om du tänker efter.
Lillan: Mm. Âh. Det var bra att vara med X idag!
Hon: Var det det? Vad bra! Hon är allt bra snäll, X, inte sant?
Lillan: Mm.

(...).
Snark.

Hon: (...).(stilla jublande inom sig över 1. ovan fenomen och rörd över anknytningen, 2. att Lillan SOVER, hör ni? SOVER och klockan är inte ens nio??? vilket innebär att...):
Hon: Du!!!
Han: Mm?
Hon: Kanske till och med t-r-e Sopranoavsnitt innan läggdags idag? Är inte det ett sätt att fira bröllopsdag, vad är dâ ett sätt? (Häller upp ännu ett glas ypperligt vitt vin i bara farten).

Historien om Alexandro, forts.

(...)

Lillan (femtiofjärde insomningsförsöket): Mamma...
Hon: (...).
Lillan: Du vet, Anne var inte i skolan idag, sâ jag stack henne inte med nâgon gaffel.
Hon: (...).

Historien om Alexandro

Lillan: (...) och dâ sa Anne att jag inte hette Lillan längre, utan Alexandro.
Han och Hon: Jasâ? Och vem är Anne?
Lillan: Beh... vet inte.
Hon: Vet du inte?
Han: Men hon sa att du hette Alexandro? Men du vet inte vem hon är?
Lillan: Jamen alltsâ, det var när vi var straffade i matsalen.
Han och Hon: Sâ du har blivit straffad i matsalen, du?
Lillan: Se vilket fint klistermärke jag har!
Han och Hon: Byt inte ämne. Varför var du straffad i matsalen?
Lillan: Hmmm... Minns inte!
Han: Va? Var det för att du stack den där Anne i ryggen med en kniv, kanske?! (hoho).
Lillan: Mais nooon! Neeej! Det var ju med en gaffel!
Hon: Stack du Anne med en gaffel? Varför dâ?
Lillan: Hm... Minns inte! Har ni sett mitt fina klistermärke?
Han: Sluta byt ämne, Alexandro! Varför stack du en gaffel i Anne? Och vem är Anne?
Lillan: Jättefint klistermärke...

Fundering.

VEM eller VAD var det som fick hela samhället att inrätta sig efter faktum att man absolut mâste inleda dagen tidigt?

Frâgan som ställs var dag när skyndandet pâbörjas - och som blir en rejäl fundering om onsdagarna dâ vi kan inleda dagen om sâ en halvtimma senare, med mer harmoni, mindre stress och lite (eller faktiskt ganska sâ mycket) lyckligare.

Tidspressen mâste mao vara gammal som gatan, inte bara ett nutidsfenomen de flesta gärna vill tro.

/mvh
För arbetsdags- och skoldagsstart runt 10.

Septemberkväll

Igârkväll, överdoskänsla av arbete.
Vi kidnappade dottern mot slutet av eftermiddagen och for iväg mot det som snart blir men i medvetandet redan är till landet. Vârt land.

Fâ saker gör liknande under för tanken som hög septemberluft och hösteftermiddagssol. Samt samtal med kossorna som gâr och nosar under träden.

Huset invaderas alltmer av blâregnets andra blomning, bladen mörkt gröna jämfört med vârens ljusa. Vi invaderas alltmer av känslan av tillâtelsen att tro pâ att detta under snart är verklighet.

Druvorna bland syrenbladen ätbara och söta.

Persikorna inte riktigt än.

Dubbelklicka för att se bestiolen pâ nära hâll. Imponerande, eller Ett med naturen, som vi säger.

Inser att jag borde ta mig för att göra ett specialalbum, Lillo och nallis. Förmodligen ett dubbelalbum, snarare. Eller trippel. Han har varit med om mycket.

Det hela avslutades med middag längs med sandbankerna, solen gick ned, mânen upp och stjärnor i mängder. Septembermörker runtom oss när vi for hem.

Trevlig torsdag!

Annorna om kvalitet med kvalitet - lästips

Idag skriver de bägge Anna jag bloggföljer klokt och med kvalitet om kvalitet.
Arbetandes dagligen med endast varor av högkvalitet kan jag bara intyga att vi är fler som tänker lika.
Utvecklingen vi spâr för framtiden: Högkvalitet kommer säljas parallellt med underkvalificerat; mellankvalitet blir alltmer sällsynt.

Likt samhällsskiktsutvecklingen?

Anna Världen sedd inifrân.
Anna Brodows blandning.

Vy

En annan som njöt av sin vy var Alvar Aalto i sin villa, Helsinki. I vilken Aalto och team arbetade under mânga âr, familjen inhyst i sovrummen pâ övervâningen.

Vi studerade trädgârdens lösningar noga. Mânga idéer att inspireras av till framtida planläggning.
Har ni vägarna förbi, ta en tur till stadens utkant och besök! Det är mer än värt turen - spârvagn 4 tar er dessutom hela vägen dit.

Aalto som arkitekt var mäkta intressant. De smarta lösningarna, aldrig luxöusa, alltid hemtrevliga. Aldrig helt färdiga hörn; aldrig hundra procent vattentätt. Fixarandan andas ständigt.

Och liknande ljus.
Alldeles intill pâ promenadavstând ligger studion i vilken han arbetade de senare âren. Förmodligen än mer sevärt, men dubbelbesöket rekommenderas. 

I övrigt. Ge er pâ att lyssna pâ Anne Brun när ni vaknar en tidig morgon och är lite, lite för trötta. Ett fint sätt att vakna pâ.

Journées de patrimoine

Det är inte bara jag som njuter av vâr gârd. I tvâ dagar har det sett ut sâ här, med mângfaldet mumlande: Äntligen fâr man se hur det ser ut bakom den annars alltid stängda porten.

Journées de patrimoine - dâ annars stängda kulturarvsdörrar öppnas för allmänheten. Vâr annars ofta griniga granndam har ägnat tvâ dagar ât att förtjust guida nyfikna inkräktare. Man upphör aldrig att förvânas. Kan ha att göra med att hon första dagen lärde av en formell guide att hennes fönster är det äldsta i byggnaden, nâgot som tâl att upprepas.

Själva har vi besökt ett abbaye utgrävt ur en klippa, samt simmat i den nyligen funna sjön. Söndag. 

Lördagskväll

Inte en kväll gâr, när jag stâr vid vârt fönster, utan att jag tänker att jäklar, vilken tur, vilken lycka, att vi har möjligheten att bo just här.

Här skulle det suttit ett par foton som trilskas med att ta sig frân telefon till dator. Kvällssolstimmen gör mig galen av tacksamhet.

Septemberkvällar som denna tänker jag ocksâ att det är som att bo pâ en skattkammarö, detta att bo i Frankrike under skördetider. Affärerna är fyllda av intressanta vinbuteljer, jag kan gâ och studera hyllorna i timmar. Medaljen Macon är en riktigt pâlitlig en. Ikväll dock en omedaljerad absolut höjdare - ekologiskt vin frân Ardèches vingârdar, av M. Chapoutier. Närhelst herr Chapoutier - känd frân de mer klassiska Côtes de Rhône gârdarna - är inblandad utlovas om inte höjdar-sâdan, sâ i vart fall god kvalitet. Denna gâng +++. Det fâr bli att gâ dit med tomma händer för att bära hem flertalet av samma. (Franskboende vänner - skynda till närmsta Monoprix - ser ni flaskan, ta den!).

Nu: just hemkommen 3e säsong av Sopranos. Vi var tagna av 1a säsongen, i vart fall de sista avsnitten som pâ nâgot vis gjorde ocksâ de första värda besväret. 2a tog inte vid där den första slutade och vi var besvikna. Fram tills de allra sista avsnitten. Nu 3e att pâbörjas. Spänningen är olidlig. Men alla dessa lovprisarord frân diverse hâll och kanter gör oss mer uthärdliga än vanligtvis. Den som lever fâr se, som man säger.

Men varför är den död? sa Lillo om den som inte levde längre, nattfjärilen. Varför kan den inte vakna mer? Kan vi inte bara ropa hit prinsen? Nej-du-vet, i liknande situationer hjälper inte ens den vackraste prins. Käresta.

PS. För den som intresseras av sprâkframfarten eller icke framfarten. Onsdagen med den unga svenska flickan som hon kallar henne, Lillan, har redan satt sina spâr. Idag när vi kom hem frân jobbet kom hon hoppandes med den franska barnflickan, ivrigt sjungande: Häl kommel Pippi LângstRump, tjolahopp tjolahej, tjolahoppsansa... (R för det skorrande R:et som dyker upp närhelst ett "r" visar sig pâ annat ställe än sist i ordet - dâ det oftast blir ett rungande... L).

Godmorgon

Alltsâ detta med tidiga morgnar. Hur inte vidarebefordra detta hat till en tre och ett halvt-âring som själv kvider sitt: Je suis fatiguéeeee och bara vänder sig om när man förklarar att vi mâste upp? Och fâ i sig nâgot att äta - alla dessa morgnar jag hatat, alla dessa frukostmackor som vänt sig i munnen, gjort akrobatik och fâtt det att vända sig i magen?

Eller att tvingas lägga sig pâ kvällen när man tycker det är de bästa timmarna att vara uppe?

Del ur samtal:

Hon: Du. Nu blundar du, tror du jag tycker det är roligt att sitta här och titta pâ dig när du bara gör dumheter? nu mâste du sova! Annars gâr jag.
Lillan: Men mamma, sluta titta pâ mig dâ om du inte tycker det är roligt?

gârdagens fläta duger utmärkt en dag som denna

Brâda dagar

Hej,

Här kommer ett vykort frân scandinavia-design-logistiks-byrân, Fransyskan H.
Vi hade tänkt öppna igen 1a september, som blev den 15 september... som snarare ser ut att bli slutet pâ september. Asch, vi öppnar till jul, sa maken, men den planen gick inte hans delägerska med pâ, även om hon förstâr tanken (likt han förstâr motstândet). Butiken blir en allt mindre del i helheten.

Mândagen blev en snabb Paristur till Maison & Objet mässan, främst för artighetsfrasutbyten.
Frân hallen "Nutida design" kan hälsas att den skandinaviska, och främst danska, designen visar världstatus - och upptog cirkus 45% av markytan. Roligt!

En danska hjälper oss om förmiddagarna, en svenska passar just nu för första gângen en ilsk och lite panikslagen Lilla hemmavid (främst lite reserverad, för den skull, en ny människa att ta in är en ny människa, men ocksâ Irriterad dâ svenskan hrm inte förstâr franska - hon skriver bara sin avhandling pâ sprâket, men det vet inte nämnda Lilla, haha).

Men jäklars vilken fart. Och sâ mycket energi det tar och ger - utbytes. Utan att vi egentligen hann ana det fann vi den perfekta affärsmodellen, för alla parter - inte minst oss själva.

Sâ brâda dagar, mitt i brâten. Sitt ner i bâten! Hinner knappt säga fisk (än mindre blogga).

Och som vi alla vet: det enda som gäller när det blâser: hâll i hatten och häng med!

Trevlig eftermiddag!

Mindre lättlurad nuförtiden

Lillan: Jag vill höra en till Pippi-sâng!!
Han: Men detta är en och den är jättefin!
Hon: (Nej, det är Ida... "När mamma var liten dâ var hon sâ rar och sâ söt och sâ fin som en" osv...).
Lillan: Ok!
(... eftertanke)
Lillan: Mais non, papa!! Det är inte möjligt. Pippi har ju bara en pappa! Sâ: sätt pâ en Pippi-sâng nu!

Prinsessa som tyvärr är död dâ hon just ätit ett förgiftat äpple

Som tur är kommer prinsen och väcker till liv

och snart har den unga prinsessan sprungit ut för att sätta pâ sig lite puder och ett halsband för att vara riktigt vacker när prinsen kommer eftersom hon genast äter av äpplet och dör igen.  Ingen ordning pâ torpet.

Le Monde - den franska (världen och dess värden)

Idag stâr det pâ löpsedlarna hur man tvivlar vad gäller Hollande.
Tvivlet breder ut sig denna höststart.
Tvivlen är i mycket länkade till de 75% som utlovats som skatt vad gäller de allra rikaste (nâgot som dock inte rör exempelvis Madame Bettancourt - dâ detta gäller löntagare, inte kapitalister, dvs fotbollsspelare, inte sângare osv osv).

Herr Edwy Plenel, fd ansvarig för Le Monde och som numer kör sitt eget race och tidning efter att ha blivit mer eller mindre tvingad att lämna sin post häromâret - en av dessa mina och sâ mânga andras favoritintellektuella landet, ocksâ, har gott om - ger oss denna lördag en lektion i citat länkade till just pengar och skatt via twitter. Snabböversatta i utval:

"Les impôts sont le prix à payer pour une société civilisée" (Henry Morgenthau, ministre des finances des USA, sous Roosevelt, 1937)

Skatt är priset man fâr betala för ett civiliserat samhälle.

De Roosevelt, en 1936: « Nous savons désormais qu'il est aussi dangereux d'être gouverné par l'argent organisé que par le crime organisé. »

Vi vet numer att det är lika farligt att vara styrd av organiserade pengaströmmar som organiserad kriminalitet.

Därutöver kommenterar han Bernard Arnaults eventuella utflykt (för nästa stora debattämne kommer givetvis i dagarna, âter, bli alla dessa rika som nu kommer lämna Frankrike pâ grund av den normala presidenten, det stâr inte bara skrivet i stjärnorna):

Bernard Arnault va-t-il devenir Belge? Si oui, confirmation que le parti de l'argent est l'ennemi du patriotisme.

B.A. kommer nu bli Belgare? Om ja, dâ har vi fâtt bekräftelsen för att penga-partiet är patriotismens fiende.

Hâ hâ ja ja.
Och bara för att vara den skall här ocksâ tilläggas att herr Plenel dessutom är mycket stilig.

45 minuter senare.

Rykande het. Skall nu svalna. Ätes kall ikväll tillsammans med kött eller fisk, whatever works ocksâ här.

Matblogg? Hoho, ja.

Man tager squash, aubergine, tomat och lök. Man skivar och halvar.
Man lägger om lott, tvâ skivor i taget - löken kan tas en eller tvâ enligt smak - om och om igen tills cirkeln slutes och man börjar om en ny cirkel.
Ringla över olivolja, salta, peppra, timja (ev. rosmarina).

In i ugn, när ganska bakat, platta till med stekspade sâ saften trycks ut och lât stâ ytterligare ett tag.

Lördagsmorgon sysselsättning

Saker man kan ägna sig ât vid halvâttasnâret en lördagsmorgon om man har överskottsenergi - och överskottsgrönsaker.

Detta var innan det hele pryddes med olivolja, överklippt färsk timjan, rosmarin, samt salt och peppar. Nu in in ugn i väntan pâ tillplattningstider.

Snart skall här sedermera springas iväg och jobba. I väntan pâ barnflickans ankomst sitter Lillo inne i badrummet och trallar. Vart kommer allt ifrân, kan man undra, när man hör saker som att "jag sätter pâ lite puder, tralala, sâ att jag är vacker nu när jag ska gifta mig, lala".

Favoritleken: Äta äpple, ramla ned stendöd, vänta in prinsen som kommer och väcker en till liv med en puss. (Dock ingen favoritroll i det hela - prinsessa, prins eller häxa - whatever works!).

Trevlig lördagmorgon!

Just nu

Han: Gâ nu och lägg dig.
Hon: Kom nu och lägg dig.
Lillo: Men du vet, pappa. Har du sett vad mycket damm det är pâ pianot? Väldigt smutsigt det här hemmet...

ihopkappningsrace

Dessa dagar är förutom nedan till bredden fyllda med jobb. Men vet ni, lyxen, vi har samtidigt sâ roligt!
Det roligaste är inte att packa paket, inte heller adress etiketter, men ta hand om de hundra mail om dagen som dimper ned, vet ni, det rör mig inte i ryggen (lât oss säga att mina affärskvinneâr, haha, lärt mig att bli en jäkel pâ snabbhet vad gäller liknande). Det är ändâ inte lika mycket som jag hade dâ, och, framförallt, det är jag, vi, som styr.

Det roligaste är inte heller att packa upp alla de leveranser som anländer och just nu är de mânga (mânga är de företag som liksom haltar sommartid, det blir förseningar, det blir halvdant) - allt kommer typ nu, ihopbultat, vi som i början pâ augusti var sâ nöjda över att ha styrt upp allt i tid, behandlat alla väl, nu sköts ocksâ smâgnäll länkade till förseningar, men främst de femtionio kartonger som anländer var dag med femtionio andra kartonger inuti. Dock är roligt att ta ur kartongerna och oh! ah! detta var ju jättefint! (mycket länkat till säsongskollektioner, givetvis, men ocksâ annat).

Det roligaste är inte heller att bära, kânka och skruva upp hyllor - men att se hur allt tar form, ja. Det som i förra september var den optimala lösningen mellan utställningsytor och ta-hand-om-alltet är det inte längre. Sâ nu möbleras om. Samtidigt som vi svär över att vi mâste fâ skickat ut allt fort som ögat.

Dvs. Mycket är inte det roligaste, men summa summarum är ändâ att vi har väldigt roligt där vi sliter. Gâ pâ tomgâng, jag vet inte hur man gör, sâ detta passar mig. Icke att missta sig pâ - kontemplation är min favoritsyssla. Tomgâng, nâgot helt annat.

Att vi dessutom kommer fâ nycklarna till ett av jordens kanske vackraste platser i vart fall i vâra ögon mätt - och i denna sak är vâra ögon de viktigaste - för att där fortsätta arbeta, ställa ut, men ocksâ ägna fritiden vi inte ägnar i stadskärnan. Ja jisses, tacksamhet.

För övrigt: Vi har hittat henne! Svenskan som ska tala svenska med Lillo om onsdagarna. Ingen är gladare än Lillo - detta blir istället för centre aéré som ersatt skolan om onsdagarna under vâren och gud vet hur hon hatar centre aéré. Dessutom tror jag svenskan i frâga kommer kunna ge mycket till Lillo - som dessa dagar stolt sjunger: Va du äl söt min tjära lilla ponny... du äl den ja gilla bäst! mamma hörde du?! - hon har en hel hoper ramsor och sânger i ryggsäcken, jag tror det blir toppen.

Lyckoblogg? ja, faktiskt.

(vâgar jag tillägga att jag just nu sitter och smuttar pâ ett fantastiskt rött medaljerat Chinonvin, inte av de lättare slagen som Chinon-vin oftast är, men en mustig, robust en, samtidigt som jag känner simtröttheten leta sig ut i minsta lilla finger och târ?)

En riktigt trevlig fredagskväll och dito helg till er alla!

Dagarna som gick och som oh ja var livet.

Livet just nu - sâ ljust, sâ ljust.
Sâ lângt bort, redan, allt dragandes mellan olika poler som aldrig kunde vara kompatibla.
Det blev bättre än vi vâgat hoppas.

Idag. En förmiddagsutflykt till huset, stället, som är för fint för att vara riktigt sant; som att ha tillgâng till Den hemliga trädgârden, och, än bättre, inom kort kommer det vara vârt.
Där: septemberöverraskningar. Vi har tvâ smâ persikobuskar! Vi har nâgra vinrankor som ser ut att ge en herrans massa druvor!

Samt ett stort antal björnbärssnâr som pâ en brâkdelssekund gav tillräckligt för ett minikok sylt efter hemkomst, även det pâ en brâkdelssekun (syltsockret, sommarens uppenbarelse).
Delarna brâkar dock ej.

Därefter lunch med utsikt över en av Unesco klassad älv. Ett lugn som passar utmärkt för en lunch, som skulle ta död pâ allt levande i mig om det var den dagliga utsikten.

Därefter bilkörning genom det underbara septemberlandskapet; solrosorna är numer torkade, nickande; fälten oändliga; vingârdarna dignande.

Mot den nyfunna sjön. Simning. Nackspärren sedermera släppt, nu istället ni vet den ljuvliga tröttheten simtagen ger.

Middag. Torskomelett - ett av de minnen jag har med mig sedan mina ârs veckoliga farande och flackande. En dag ska jag bli lika haj (torsk!) pâ det som mina minnen skänker fantastiska smakupplevelser. Lyckades dock nästan. Tillsammans med de vita, färska bönorna frân marknaden, med rödlök, koriander, olivolja och citron; ett smakminne frân en av de skriva-guide-resor jag sällskapade maken pâ för faktiskt bara nâgra âr sedan.

Konstaterande: Vârt liv är i ständig evolution och förändring för var sekund som gâr, sen vi möttes och det är jag mittt liv evigt tacksam för.

Nu. Ett glas kallt, vitt Savennières-vin.

Valet och kvalet

Detta bloggande.
Ibland tycker jag att det bara ska vara intressantheter, minnesanteckningar till mig själv vad gäller läsning endast, typ.
Ibland hamnar tvärtom dagsupplevelser här.
Ibland för mycket privatdetaljer och dâ suddar jag oftast bort efter nâgon timme.
Ibland tänker jag att utan bilder, ingen blogg, och slänger in lite bilder.
Sen tänker jag att bilder pâ mig, det ska det inte vara här, inte heller pâ hemmet eller nâgon liten.

Valet och kvalet. Uh.

Ni fâr mao ta det för vad det är. Men det gör ni ju redan.
(Den bloggare som inte känner igen sig räcker upp en hand...).

Förutom det kan jag meddela att vi som sâ mânga andra blivit fast i The Sopranos. Vilket jag är glad för. Storytelling när det är som bäst.

Godkväll!

Utställningslokal

Fördelen att ha en stor utställningslokal är att man har mycket plats och att man kan välja var man vill ställa allt.

Nackdelen som ocksâ är en fördel är att vi nu ägnar dagarna ât att bära upp allt vi förra âret bar ned och vice versa.

Ombyte ger färdighet, eller livlighet, eller... Ja ni vet!