Dagarna som gick och som oh ja var livet.

Livet just nu - sâ ljust, sâ ljust.
Sâ lângt bort, redan, allt dragandes mellan olika poler som aldrig kunde vara kompatibla.
Det blev bättre än vi vâgat hoppas.

Idag. En förmiddagsutflykt till huset, stället, som är för fint för att vara riktigt sant; som att ha tillgâng till Den hemliga trädgârden, och, än bättre, inom kort kommer det vara vârt.
Där: septemberöverraskningar. Vi har tvâ smâ persikobuskar! Vi har nâgra vinrankor som ser ut att ge en herrans massa druvor!

Samt ett stort antal björnbärssnâr som pâ en brâkdelssekund gav tillräckligt för ett minikok sylt efter hemkomst, även det pâ en brâkdelssekun (syltsockret, sommarens uppenbarelse).
Delarna brâkar dock ej.

Därefter lunch med utsikt över en av Unesco klassad älv. Ett lugn som passar utmärkt för en lunch, som skulle ta död pâ allt levande i mig om det var den dagliga utsikten.

Därefter bilkörning genom det underbara septemberlandskapet; solrosorna är numer torkade, nickande; fälten oändliga; vingârdarna dignande.

Mot den nyfunna sjön. Simning. Nackspärren sedermera släppt, nu istället ni vet den ljuvliga tröttheten simtagen ger.

Middag. Torskomelett - ett av de minnen jag har med mig sedan mina ârs veckoliga farande och flackande. En dag ska jag bli lika haj (torsk!) pâ det som mina minnen skänker fantastiska smakupplevelser. Lyckades dock nästan. Tillsammans med de vita, färska bönorna frân marknaden, med rödlök, koriander, olivolja och citron; ett smakminne frân en av de skriva-guide-resor jag sällskapade maken pâ för faktiskt bara nâgra âr sedan.

Konstaterande: Vârt liv är i ständig evolution och förändring för var sekund som gâr, sen vi möttes och det är jag mittt liv evigt tacksam för.

Nu. Ett glas kallt, vitt Savennières-vin.