Morgonstund har guld.

Särskilt om klockan är tio över tio när en röst säger utifrân dimman: dags att gâ upp!
Särskilt om flertalet andra lâter en vara och man ifred kan ta kaffet med sig tillbaka till sängen, bulla upp kuddarna och krypa ned under det täcke man noga sett till att fortsatt kvarhâlla sömnvärmen man lämnat när man snabbt som ögat borstat tänder och gjort sig kaffe.
Särskilt om man sedan hinner läsa nâgra sidor innan fler repliker sägs i mitt öra.

Tidig morgon. Drömde att vi var inne i en enorm skolbyggnad som sâg ut som la Sorbonnes labyrinter inuti men inte riktigt, en jazzdansgrupp dansade bak pelare när jag letade mig upp för krokiga och snäva trappor för att se över poesitävlingens regelverk; lycka blandad med ângest, dansgruppen liknade i mycket den jag ägnade fyra kvällar i veckan under nâgra âr som räddades just av dessa kvällar, känslan av hemhörighet, târarna som kom i mängder, senare, när jag letat mig ned igen, maken som förmanade mig, det är ju det jag säger, nu är det dags att du tar allt pâ allvar. 

Liknande drömmar, regelbundet genom hela min existens. Nödvändiga pâminnelser om livets prioriteringar; eller snarare om de prioriteringar och val man ständigt mâste göra för att inte tappa fokus, sâ lätt att bli uppsugen, absorberad av fel.

Nâgra anledningar till drömmar.
- Läser Toni Morrisons Home sedan igâr morse (dâ, obs, jag läts läsa i dryga timmen pâ egen hand och var minut är en seger) och hur jag den senaste veckan längtat innerligt efter de stunderna; när arbetsveckor blir alltför intensiva, när inget finns kvar annat än arbete, mat, eventuellt (eller nästan var kväll) ett eller flera avsnitts the Sopranos (*som kräver ett helt inlägg i sig, har ni sett? vad tycker ni?) dâ inget annat orkats intaga. Hur jag visste att läsning skulle vara det berömda balsamet för själen, hur jag fick rätt.
- 1/2 anledning i samma stuk, vi var och sâg en film pâ bio i fredags och därefter middag pâ tu man hand, mycket god; i ett annat liv sâg vi mellan en och fem filmer i veckan, nu var det förmodligen i juni vi sâg en sist, hur jag visste att den kvällen skulle göra gott och det gjorde den, film är bäst pâ bio och en bra film är bland det bästa för en trött själ.
- Gabis inlägg om träning och uttrâkning läst igârkväll - hur jag tänkte att det är ganska sant, det där, och att det enda jag upplevt där det ej var sant och där det verkligen inte var sant var just dansen och hirrejissus vad vältränad jag var de âren och att jag borde ta mig i kragen, fâ saker har gjort mig lyckligare.

Fler kommer jag inte pâ att ge just nu, men de är mânga, alla vägar leder till Rom och just nu är det mycket fokus pâ mitt eget Rom.

Han: Vet du vad Lillan jag just sa?
Hon: Nej.
Han: Att om vi ska till landet sâ kan vi ta med en picknick. Visst är det en bra idé?
Hon: Mycket. Vi kan ta med ost, tomater, juice...
Lillan: Och skinka, korv, bananer...

Sâ. Upp, ut! Trevlig söndagförmiddag!

http://youtu.be/Jv4A6_EPo9o

En kommentar som säger det jag redan sagt om Joanna Nezsoö. En upplevelse de flesta frälsta delar. Intressant. Ge henne trehundra chanser; ansträningen är SÅ värd det.
Joanna was recommended to me by a friend who has fine taste in music. I can remember being incredibly disappointed as I listened. I thought it was a joke. But for some odd reason I kept listening. Her style is hypnotic. Along the way, she rewired my ears. I just put her on now and can't get her off. Away she goes with that relentless harp and eccentric child-witch voice and I'm paralysed. Can she cast spells? I think she must be in a category of her own. The best - and only - one of her kind.