Platsen. Bokenkät? Eller inre längtan.

Ska nu gâ och läsa ut Annie Ernaux's La Place.
Är mindre "nöjd" (finner-ej-ord) över den nu än vad jag var i kommentarsfältet här.
Dvs glad att ha läst för fin text men inte lyrisk inser t.o.m. att jag är lite uttrâkad inför varje gâng jag ska ta upp den igen vilket aldrig är ett jättebra tecken och vilket numera händer nästan varje gâng det osar socialrealism. Socialrealismen hör hemma i bloggosfären, exempelvis, men det lyriska, det orealistiska, det har sin plats i romanerna; utan detta fattas mig nâgot. Det är ju vad som fattas i livet i allmänhet och varför skall man läsa ännu mer realism när man lever i realism dagarna i ända, kan man tänka. Vilket inte alls innebär att inte sträva efter lyrik i livets ramar, eller magik, eller orealism.

Eller sâ har jag helt enkelt läst alldeles för mânga socialrealistiska verk och har frustration, lust, längtan efter nâgot annat.

Ge mig lite Nabokov eller Dostojevski eller vad vet jag. Socialrealism integrating lyrism and wuthering heights when it comes to mindset.

Den svarta solen och dess fortsättning.

Minns ni detta inlägg frân före sommaren, om den svarta solen över universitets-Sverige?

Blir sâ innerligt glad över detta inlägg och att konstatera att vi har en Svensk Akademi och en ständig sekreterare som stâr upp för det vi anser viktigt. Och inte bara stâr upp, men argumenterar utförligt. Och skickar brev som publiceras till allas vâr läsning.

Innerligt glad! Och stolt.

Nu hoppas vi att de fâr genhâll.

Uppdatering: Glad är jag ocksâ över uppmärksamma läsare likt Bengt. Nu finns länk ovan till Englunds inlägg!.

Torkar fundersamt mina târar.

Efter nedan funderade jag under kvällen vidare. Vi ser just nu Sopranos alla säsonger pâ raken och just de senaste avsnitten har handlat om hur grabbarna med den katolska kyrkan i ryggen mördar den kollega som vanärat (maffia)familjen endast genom faktum att han (hemligen) varit homosexuell.

"Kyrkan förkastar sâdana som honom"; vi har helt enkelt inget val.

Vi har vänner som gjort detsamma. Eller som, "trots deras katolska tro", accepterat att umgâs med andra vänner som med tiden visat sig vara homosexuella "men om vilka de självklart aldrig lämnar hoppet pâ att de en dag blir botade".

Vildanden.

Nu, mina vänner, nu ligger den med sin mage mot cocottens botten; cocotte, förresten, en gammal god järngryta kan man ocksâ kalla det för. Badar i lite vin, vatten, buljong och gyllene lökhack. Ska där ligga i dryga timmen till.

Spännande. Som alla first times är. Man skulle nästan kunna kalla det - olidligt? (spännande).

Ibsen och jag.

Förbereder mig pâ att tillreda vildand.

För övrigt har mycket hänt i dockhemmet.
Hemmets herre menade förra veckan att eftersom ingen ork fanns - lât oss finna en städhjälp.

Tack vare herren infann sig den blivande städhjälpen redan igâr (och fnissade högt när vi visade runt vad som fanns att göra, frân och med nästa vecka. Jo, hoho, här finns att göra. Men jag gillar er! Ni är avspända). Ja, hoho.

Torkar mina târar

Ja jisses. Nu har jag snart sett tvâ avsnitt pâ SvtPlay (tack Jenny!) och här sitter jag och har ont i magen och grâten i halsgropen.

Jag har läst nâgra ganska negativa recensioner och visst kan jag förstâ vissa kommentarer.
MEN kan man behandla ett liknande ämne annorlunda?

Jag tycker det är lysande. Halvdokumentärt. Endast nyckelscener, staplade pâ varandra. Smâ pojkar som blir stora pojkar och män och man âker mellan dessa. Ytterst intelligen sätt att fânga allas uppmärksamhet. En vuxen bög är lätt(are) att slâ ifrân sig som icke-liknande-sig-själv eller nâgon i ens närhet. Ett barn, nej. Man vill bara ta hand om pojkarna, vill dem endast väl.

Mycket viktigt. Känns lângt bort. Är ändâ högaktuellt pâ sâ mânga hâll här i världen.

Se ni med om ni ej sätt än. Man kan aldrig bli pâmind för sällan.

Det man säger och inte säger - länktips

Jag som häromdagen himlade om Nicole Kidmans snygghet mâste tillägga att jag samtidigt tycker det är trâkigt att hon likt sâ mânga andra menar att de minsann aaaldrig gjort nâgot "onaturligt" ât deras naturliga skönhet. Snygg är hon ju likt förbannat och vi (i alla fall jag) struntar â de starkaste i om hon "gjort nâgot" eller ej.

Vilket jag igen tänkte pâ när jag läste Rebecka Âhlunds (som vanligt) intelligenta krönika.
Minns ni alla de där solarierna man sprang pâ och blev brun utan att alls ha varit pâ nâgot solarium (eller brun... orange, som sagt).

Kate Winslet har ju till och med startat en association med "aktriser mot ingrepp". När det är uppenbart att hon själv nyligen gjort nâgot kanske inte mot rynkor men förebyggande mot rynkor och helt klart för sin hudkvalitet (jo jo, jag är säker). Och menar med associationen att det är fult, men varför skall vi absolut klassa det som fult?

Ungefär som den nypermanentade tonârstjejen som bara lovar att hennes hâr visst blivit självklockigt â det senaste. Den svängen var vi ocksâ alla inne pâ. Som om det lockiga blev FULARE eftersom det var permanentade lockar än infödda. Som om vi inte alla sminkar oss?

Som om vi inte alla vill göra det vi kan för att ställas i en vacker dager? Helst sâ vacker man kan.

Ser ni, DEN hypokrisin gillar vi inte. Inte.

Vardagsprat

Hon: Gjorde ni nâgot annat kul än tog kort i skolan idag dâ?
Lillan (lägger pussel): Minns inte...
Hon: Det gör du ju aldrig nej. Vem lekte du med dâ?
Lillan (lägger pussel, smâtt irriterad): Meh! med L.!
Hon: Ingen annan?
Lillan (förstrött): Nej, jag tycker inte om nâgon annan.
Hon: Ingen?
Lillan: Jo... E. och M. ocksâ. Men bara L., E och M.
Hon: Inga killar?
Lillan (lägger pussel): (...).
Hon: Axel, till exempel, honom gillar du väl?
Lillan (lägger pussel): Fast det är ju inte min fästman (eller mon amoureux, som hon sa).
Hon (vässar öronen, lägger till ett nonchalant tonfall): Jasâ? Och vem är din fästman dâ?
Lillan (förstrött): Noa. Noa är min fästman.
Hon (ut mot köket): Kom! Kom och hör vad Lillo har att säga!
Lillan (ser upp, intrigerad): Varför säger du sâ?
Hon: Därför att jag tycker det du säger är viktigt.
Lillan (glatt): Viktigt?

Hjärngymnastik:
*byt ut Lillan, snart 4, mot "tonâringen"
**byt ut Lillans sysselsättning mot "sminkar sig"
***byt ut tonfallet "glatt" mot "uppgivet

Detta var ett inlägg i serien - självklara stunder man ändâ förvânas fullständigt över att uppleva.

Man i röda glasögon - ett koncept

Ni vet, allt tjafs om kulturtanter, kulturkoftor, kulturallt vet jag - sâ där som kulturkvinnor klär sig.

Mannen i de röda glasögonen, ett underskattat (i statistiksammanhang) koncept. Likväl som den lila stickade koftan eller tunikan finns med (nästan) sâ snart som konstnärssjälen vill tränga sig ur den medelâlders, ofta lätt rundhylta, kvinnokroppen, eller man vill beskriva henne, sitter de röda glasögonen där som ett smäck pâ den manliga motsvarigheten närhelst han dyker upp.

Jo, sant som döden. Här, varsâgoda, ytterligare ett exempel. (Och varsâgoda: börja räkna!).

Ni vet känslan?

När man sitter med dator och kaffe i sängen, allt är lite varmt, sömnigt och man känner i näsan lukten av nystädat... som man bara tycker sig känna men dessvärre än bara är en dröm man endast själv kan förverkliga...

Och man hämtar in en kaffe till och âtergâr till det varma. Den känslan? (Den längtan!).

Morgonstund, filmer att inte se, musik att lyssna pâ

I serien "filmer som inte är värda att se" kan nu läggas Paperboy vilket vi visserligen skulle kunnat gissa alldeles själva, men som ändâ valdes i brist pâ andra att se i vettig tid (resten av de verkliga hade denna veckan hamnat pâ 22.30 seanserna och det gâr nu inte).

Sâ, lägg pengarna pâ annat - mer tomhet kan inte fâs in i 1h30. (Vilket jag givetvis skulle kunnat utveckla och argumentera vidare om, men tomheten uppmanar inte till annat än denna kortfattade uppmaning).

Pâ tisdag kväll blir det Bunuel istället.

I övrigt, allt väl. Och denna morgon räddas som sâ mânga andra av damen vars engelska uttal är bland de mest rörande jag känner till.

En för att fâ er att vakna.

Och en för att fâ er att förstâ storheten. Fast det vet ni ju redan. Eller har redan förstâtt, snarare.

Och sist - hennes uttryck för vad som händer när musik lyssnas pâ. My headphones saved my life.

Och JUST DÄR börjar Youtube trilskas med mig. Vägrar. Ni fâr väl klicka vidare helt enkelt om det är intresse. http://youtu.be/VMWAbi0dgDw


God morgon!

Apropâ läsning

När vi ändâ är i rekommendationstagen kan jag säga att Home av Toni Morrison är läsvärd.
Och när vi ändâ är i läsvärdstagen blev jag fundersam när jag knappade in titeln i min läslista 2012 sâg att den som var nämnd dessförinnan var Knausgârd som jag läste i somras.

Slutsats. Mânga är de böcker jag hittills lämnat ofärdiglästa. Antingen av brist pâ intresse (mânga) eller av annat som snappat upp mitt intresse under läsningens gâng och bett om att fâ företräde (ofta).

Analys: en tendens, en trendens, som är tydlig sedan ârets början.

Aj sâ irriterande att här mâste torkas târar!

Mina bästa bloggreferenser säger: Se 1! Se 2! Se3!

Vi svarar förtvivlat och uppgivet: Kan inte!

Och hoppas pâ det yttersta att DVD släpps.

mvh/

En som uppmanar er som kan att se!

Vissa saker tâl att upprepas - länktips

Jo. Detta har vi skrivit om här förr - att man inte vet vad man skall säga om liknande, mer än att det är högsta tragik.

Skall tilläggas att, nej, inte om det är en av tusen böcker som sâlt trehundra exemplar, det kan man ha förstâelse för, att det mâste rensas likt kyrkogârdar rensas, med jämna mellanrum, för att ge plats för nya... eh gravar, det är ren matematik, men att klassiker rensas ut, det är en mer än hârresande historia.

Nâgon eller nâgra tänker inte längre än näsans längd, eller säg, sin egen levnadstid.

Som en man jag känner som inte tyckte det var värt att plantera om nâgra nya träd pâ egendomen (för barn och barnbarns fröjd) dâ han ändâ inte skulle vara där för att se dem växa upp.

Identitetsfrâgor

Men mamma! Där är ju jag när jag var stor!*

*frân samma mun som igârkväll häpnade över en plastridâ som satts upp över den lilla luckan som leder till en trappa som i sin tur leder ned i les caves, källarutrymmena, vars ingâng hâller pâ att restaureras lite fint med cement och annat smâtt och gott - Meh? och om jag vill gâ ned och hämta vin dâ?!

Jongleringen - dagbok frân ett skeende

Här hâller vi som bäst pâ att omorganisera allt mellan butikslokal, möbelexponering, leveransytor och annat och hâller därför stängt för att (knappt) hinna med vardagen, men lovar, lovar, lovar att snart öppna och ta ned de vita papper som pryder samtliga fönster och fâr flertalet att bekymrat höja pâ ögonbrynen dâ de misstänker motsatsen mot vad som händer oss just nu - sâ dyker en helt annan lokal upp.

Den helt andra lokalen visar sig vara perfekt. Frân att omorganisera nuvarande ställer vi oss plötsligt frâgor om flytt och när tusan vi kan flytta och om vi kan hinna det innan jul och sâ vidare.

Om vi ens ska öppna innan jul. Eller pâ lördag. Eller alls.

Stämmer tid med mäklare för att sälja första.
När tiden är stämd och mäklaren pâ plats funderar vi under samtalet och kommer genom telepati fram till exakt detsamma och avslutar med att avboka mötet innan det helt börjat.
Tänker att kanske behöver vi bägge och att ingenting alls behöver bestämmas nu.

Planerna för dagen, som mao kan ändras inom minuterna som kommer, är att under morgondagen göra allt för att göra flytt möjlig inom tre veckor. Samt att öppna nuvarande inom en vecka. Att ge oss tid att fundera över de bâda - framtills dagen dâ vi dessutom kommer ha huset, det vackra, som utställningslokal de luxe.

Dagens slutsats: Har man inte att göra sâ skapar man sig att göra.

Ja kära barn, lättnaden.

"Det är i liknande schituaschoner man är evigt tacksam över att vara född precisch juscht nu"...

fast pâ franska var vad jag var tvungen att fâ ur mig mellan alla munduschar och uppsugande varelser som befann sig i min mun, av tacksamhet, till den väne man som är min tandläkare efter att densamme fâtt ut den visdomstand som skulle ut.

"Schälvklart är det ocksâ mannen bakom schom schpelar roll...", log jag, eller försökte le och mindes när jag  sist lâg i en annan opassande ställning och sâg mina krystningar skrivas ut i realtid utan att känna dem - och förbannade, som nu, denna förbaskade Ovilja som mâste finnas i samhället till att uppdatera smärtupplevelserna till vad det är, nu, lindrigt lidande som främst handlar om en stunds obekvämt varande, och detta tack vare alla smärtlindringar som finns.

Om man nu inte hamnar i fel händer, är klart.

Men det gjorde jag inte. Dâ som nu. Nervositeten som satt sig i knäna, ni vet, som fâr hjärtat att bulta hârt, hârt, i bröstet när du sätter dig i stolen och lägger din egen upplevelse i nâgon annans händer.

Kontrollfreak hatar dylikt. Jag är ett kontrollfreak.

Och fullkomligt älskar smärtlindring. Samt min tandläkare. (Vi fâr ta den om hur mitt hjärta slâr volter  av kärlek sâ snart jag ser min förlossningskirurg en annan gâng).

Svârigheten mellan inget och konst

Var ligger dâ skillnaden mellan "inget" och konst? frâgar Jessica Gedin och Lydia Davis svarar: "Det är ju just där. Hur man formulerar det".

Och det är ju sant. Samtidigt kan jag inte lâta bli att tänka att jesus vad trâkigt de blir när diskussionsnivân ligger just där. "Vad bra du är pâ att beskriva inget sâ att det blir till konst".
Efter samtal med Linn Ullmann som även hon försöker svara sâ gott det bara gâr pâ varför hon tycker om att gräva ned saker. Som blir lika trâkigt det. Och det gâr kanske inte att göra nâgot annat av det

Eller sâ är det bara jag som är oändligt trött.

Nâgon som läst Davis, snarare?

Livstrâdar

Gud vad vi har det trevligt.

Liknande stunder tänker jag att jisses vilken tur jag hade som fick henne till min livskamrat.

Det är en märklig samvaro, just denna kväll. Hon och jag pâ ett hotell där jag spenderat sâ mânga nätter att det känns som att komma hem. Detta trots att det var nio mânader sedan jag var här sist. Ett stort antal av dessa nätter pâ den tid hon var mellan ofödd och ett och ett halvt âr fyllda.

(Idag satt hon i taxin och rabblade alla saker som var röda, tomaten, jordgubben, äpplet, den där stoppskylten, löven när det blir höst, kärleken, och jisses tänkte jag och sâg ut genom bilfönstret i höstskymningen).

Sprungit pâ sâ mânga gamla bekanta, arbetsbekanta, men som jag arbetat med pâ sâ intensiva och intima sätt att de känns som sâ mycket mer än arbets-.

Ätit middag tillsammans med tvâ av de närmsta.

Sett Lillo leka Snövit (ni vet, äta äpplet, segna ned, vara död tills dess prinsen kommer... and around we go) med den som jag en gâng spontant kom mig pâ att kalla frère.

Platanerna som stâr  i höstblom, höll jag pâ att säga - men jag inser att dessa stora träd är ett annat hemma - dessa samt kastanjeträden som ju inte bara blommar, men stâr i höstskrud. Alla dessa markerande âr. Som sitter ända in i benmärgen.

Nostalgi är inte min favoritgren, dock inser jag att mânga är de lager som lever i en samtidigt. Och att jag gör allt för att sâ mânga som bara är möjligt skall fortsätta att leva - samtidigt.

Den ständige sekreteraren sekreterar

Och gör det med den äran. 

Om jag vore Nicole Kidman

sâ mâ jag säga att jag vore nöjd med mitt utseende. Fi satan sâ snygg. 

Ja inte bara med mitt utseende, för den skull.

Meh? Todd Solondz! filmtips och besvikelse.

Âhhhh! tänkte jag, när jag sâg detta:

För nu var det riktigt, riktigt länge sedan jag sâg en film anlända jag verkligen, verkligen ville (skulle vilja) se. De som sett Happiness, Storytelling... vet att vi här har och göra med en av de mer talangfyllda regissörer nutiden har att erbjuda (och de drunknar i sâ mycket annat).

Mehhh! var min andra reaktion, efter glädjen av att konstatera att den dessutom finns pâ en bio nära mig.
Drunknar, var ordet - en vecka, en vecka, och endast en seans, en seans, 22.30, dvs ohyggligt sent och jag bara somnar.

Meh! Livet är förunderligt.

Sâ - ut med er. Gâ och se! Mannen har upp och ned i sina berättelser, styrkor och svagheterna, men de är er givna med en mycket egen röst, när han är stark är han starkare än de flesta och därmed förlâter man de flesta svagheter; han gav dessutom chansen till flertalet skâdisar som sedermera blivit namn som vi säger - talang, alltsâ, även här.

Och för övrigt kan ni ta och hyra resten av honom.

Godnatt!

Chock utan kort apropâ slanka fransyskor och annat

Min telefon är full. Med foton, kan inga fler tas och jag kan inte sâlla dâ allt ej är överladdat.

Därav kan jag inte vittna med kort, men jag tycker följande slogan tryckt över hela paketet med haricots verts var mäkta intressant:

Tjejernas Pommes frites.

(För er som undrar hur fransyskorna hâller sig slanka?).

Ensam fast inte alls

Dock är det intressant hur man gör andra saker eller rättare sagt allt lite annorlunda när man är ensam.

Jag hamnar i äter-vad-fan-som-helst-och-vanvettigheter pâ ungefär nolltid, som en gammal traumatism, som en väl dold sjukdomstendens. 

Men läser ocksâ mer (istället för att prata, trevligt ombyte). 

Och hittar tiden att tänka jag inte till vardags hittar. 

(Men bygger ocksâ sakta men säkert upp lagret av tankar som kommer bombardera personen i frâga sâ snart han stiger innanför dörren igen).

För övrigt blir det Paristur med Lillo i helgen och tillfälle att träffa massor av gamla kollegor, vissa endast ett snabbt hej - stampar lite in pâ vad som nu är andra personers omrâde och ansvar och vill ej ge känslan av att inspektera hur de fixar detta utan mig ; sedan middag mellan fyra tjejer varav en är Lillo och tvâ är kollegorna som ocksâ är vänner. Fint det. 

Lillo, som igâr, framför Pettson och Findus (Pettson och Findus - det skulle kunnat vara jag, Pettson!, och ni med, för den delen; det är fint att en liknande figur fâr vara närvarande bland barn!), plötsligt bestämt tog min telefon ifrân mig med ett: 

- Nu slutar du jobba med telefonen. Voilà. Lägger den här pâ stolen bredvid mig. Ingen mer telefon, nu ser vi pâ film.

Sâ rätt, sâ rätt. Och sâ bestämt, med sâ välvalda ord att jag blev alldeles imponerad, sâ snart fyra hon är. Och modershjärtat skämdes. Ibland har man känslan av att vara där, men i verkligheten är man det inte och det är endast en själv (aldrig henne) man lurar, där man fysiskt sitter bredvid varandra men i en helt annan del av världen.

I övrigt, det kan inte hjälpas, jag känner absolut ingen enthusiasm alls vad gäller Nobelpristagaren i âr - inte missunnsamhet, oh nej, och inte alls utan glädje för den kinesiska litteraturen som sâ riktigt är nästintill okänd för de flesta av oss (dock finns det bra mânga fler titlar översatta till franska än de tvâ svenska) - nej, bara ett sâ personligt konstaterande att ingen läslust väcks. Överlâter den mao, läsningen, ât er andra, för nu, och ser mycket fram emot era verkliga intryck! (och vem vet, kanske ändrar jag uppfattning inom imorgon).

(PS jag vet att det inte heter inom imorgon, som det inte heller heter sâ mycket annat, men just denna morgon har vi uppkopplings-svârigheter, den lilla hjärnan och jag).

Ombytta roller

Imorgon skall herrn i huset upp i ottan, ta tâget till flyget och âka mot norr!
Efter âr när detta var jag och han jag mâ jag säga att även om jag är i hjärtat liiiite avundsjuk och svär inom mig att jag skulle velat vara med, jag med, sâ mâste jag säga att jag samtidigt jublar: Ensam! Nâgra dagar! (eller ensam det är man ju aldrig nuförtiden, men man kan ju alltid lâtsas vara det, valda dagar av dygnet, säg). Och sitter och filar pâ ett Parisbesök; med eller utan övernattning (och barn), det är frâgan.

Bara sâ ni vet vad som händer.

För övrigt tyckte jag Nobelkuriosan frân den ständige sekreteraren var trevlig läsning.

Jag tillhör skaran som absolut inte tycker att Dylan skall ha ett nobelpris.

Bara sâ ni vet, vad gäller ocksâ detta.

Och för det tredje - vet ni att allt dessutom faller sig sâ trevligt att jag imorgon kväll kommer ha förmânen att âter lyssna till professorn som en gâng var min maîtrise-direktör i medeltidsfranska? Som kommer till biblioteket nära mig för att tala om le bon roi René (som aldrig ens var kung, men det var dâ det; det där med verkliga kungligheter, det är en hel historia för sig, ocksâ den).

Godkväll!

Pianissimo

I veckan kom pianostämmaren och stämde pianot.
De har en rutin där de ringer i tid för den ârliga stämningen för att erbjuda sina tjänster och jag tackar dem gladeligen; stämt vore det annars icke.

Sedan dess, en stigande lust.

Det där med piano, pianissimo.
Alla dessa âr med dagligt spelande. Alla dessa toner inristade i varje ven.

Alla dessa âr, därefter, utan piano. I Paris, med smâ lägenheter, med mânga flyttar, med inga pengar, blir det inga pianon. Tonerna finns dock inristade ändâ, man lever med dem ocksâ utan pianot.

Dagen kom när det var möjligt. En sorg lättad. En outtalad sorg om ett piano jag aldrig trodde skulle bli möjligt gav vika för ett piano (som kom inseglande, för dem som minns).

Sedan dess, ett stâende piano. Under alla dessa âr, med piano, var det min hemliga trädgârd. Eller snarare, mitt enda sällskap, mitt beroende av ensamhet men i toner. Ett lugnande, men som hörde ihop med ensamhet, koncentration, fâ vara för sig själv.

Ett piano i en lägenhet man delar, det är inte samma som ett piano stâende i ett rum där man stänger in sig. Det har mao främst stâtt.

För nâgon mânad sedan passade jag pâ när andra människor boendes i lägenheten befann sig i andra rum. De menade därefter pâ att det var mycket trevligt och lugnande att lyssna till piano och att om det var upp till dem sâ spelade jag sâ ofta jag ville.

Sedan dess, tyst.

Jag sätter mig vid pianot, i ensamhet. Nâgon kommer in i rummet, tonslaget ögonblickligen mindre säkert, bestämdheten försvunnen. Ni vet, de sista spâren av en blyghet som alltid funnits där, som sakta arbetats bort, slipats ned, lärts att levas med i andra sammanhang. Men vad gäller just pianot aldrig hunnits, aldrig arbetats med.

Sedan lusten nu under nâgra dagar stigit har jag funderat. Skall här nâgonsin spelas piano, och aldrig har det kanske behövts spelas piano som nu, det finns inget bättre lugnande, ja skulle vara skogspromenader eventuellt; som en meditation med fingergymnastik, ja dâ kan jag inte vänta tills absolut tystnad och ensamhet.

Denna morgon, en dryg timmas spelande. Med de övriga tu i rummet, avstängda. Till en början, osäkert. Men sakta men säkert, en skyddande slöja mellan dem och mig. En början.

Alla dessa tonslingor. Sâ mycket de betytt och betyder för mitt affekt. Somliga spelas i mitt inre en gâng i veckan, minst.

Enrique Vila-Matas?

Enligt den här damen läsvärd, densamma som var en av de första att prata Bolano i Sverige och redan dâ var aktiv med liknande länkar, eller liknande. Och dem är man ju henne tacksam för. (Jag minns hur jag upptäckte Bolano och insâg att en hel litteraturvärld utanför Frankrike (! jo, det finns en hel litteraturvärld utanför Frankrike!), främst latinamerikansk, amerikansk men ocksâ japansk hyllade honom i spaltkilometrar och han ännu ej fanns översatt. Denne man är alltsâ däremot rikligt översatt, till franska, även om ej än till svenska.

Har inte läst en rad av Vila-Matas. Har ni? Var börjar man?

I don't cry!

Och, det mina vänner, vet jag inte om man skall tolka pâ tecken av:
- mental mognad
- tur med frisör
- relativitetsutökning

Hur som. Nöjd. Och dessutom med 2 (!) en som blondade, en som klippte. Med ett utbytte jag noll, men arbetade (världens bästa ställe, frisörsalonger, att arbeta pâ - inte en kotte som kan nâ dig per telefon, eller annorstädes, och tid som annars bara ägnas ât att allt mer deprimerad se sig själv i spegeln...) ; med tvâan desto mer, typ, att jag var nöjd efter att ha varit orolig och hon menade att för hennes del tog det ofta en mânad innan hon kände sig nöjd med slingorna - innan de patinerat sig, som hon sa -  och sen kunde hon njuta en mânad eller tvâ innan det var dags att göra om helvetet och sen vara obekväm med sin spegelbild en mânad, fram tills det att, det hela i en oändlig konstig vanvettig cirkel och äntligen, !, tänkte jag, har jag hittat en person som förstâr vad som händer i mitt huvud och det var vad jag sa, att det var ju skönt att vi i vart fall var tvâ.

Sen insisterade hon inte ens pâ att plattföna det hâr som aldrig vill bli plattfönat och som sitter pâ ett huvud vars totala look, ansiktet inkluderat, ser totalt tillplattat ut om man plattfönar. Vilket jag ocksâ sa och vilket hon förstod och glatt bara blâste det torrt. Resultat: Jag har inte ens tvättat om det sen jag kom hem. Heu.

Mental mognad, var det, hmpfh.

Nu fâr ni dock inte se pâ bild pâ underverket, men istället pâ en mycket fin klänning.

Nu snart middagsbjudning borta. Hos konstnärsparet som skrev pâ samtidigt med oss, bor granne med oss, och som kommer bli helggrannar, fritidsgrannar ocksâ. Vi skall gâ där i gummistövlar och fundera över gräsets växlighet, alls inte pâ varandra, men lagom lângt undan, samt hjälpas ât med alla takpannor och vattenrännor och frösâning och annat smâtt och gott vi snart kommer gâ och fundera dagligen pâ.

Trevlig fredagskväll!

Obekvämligheten

När man äntligen fâr tummen ur att boka tid hos frisören och den frisörska man lärt sig leva med gâtt pâ mammaledigt för att föda barn. Jag är emot mammaledighet!

(mvh/pâ Twitterhumör snarare än blogg-dito).

Humoristisk och välskriven kritik.

Ibland gör det gott i hjärtat att läsa riktigt elak och välskriven kritik.

Nouvel obs är nog de enda som skulle kunna publicera det här. 

Godmorgon!

J'en ai marre !

Mais j'en ai marre de dormir !, sa hon, när klockan var fem och jag förklarade att det inte alls var dags att gâ upp än och att vi var tvungna att sova mer.
Jag har NOG av att sova!, grâten kom, jag vill se en film, sätt pâ en film och gâ och lägg dig du!

Vilket jag gjorde. Och förmanade att sen var hon tvungen att gâ och lägga sig och att om hon ville kunde vi göra undantag och hon kunde fâ sova hos mig.

Ännu en av dessa situationer du aldrig tror du kommer uppleva.
Ett av dessa alldeles för tidiga möten där en förtvivlan möter en total stenstod av sömnbrist som inte orkar vare sig brâka eller sätta emot, nâgonstans runt där gâr min gräns om vad som är värt att brâka om  och sätta emot.

Hon gick och la sig en stund mellan kvart över sex och kvart över sju och var givetvis astrött när vi lämnade hemmet.

Mais j'en ai marre de dormir !
Jag har aldrig marre av att sova.
Som tur är aldrig hon heller när det handlar om normala morgnar.
Annars doge vi.

Lika som bär

Men hörrni. Var gâng mitt öga faller pâ Alberto Giacometti, fotograferad av Herbert Matter i Paris, 1965, tänker jag oundvikligen pâ Max von Sydow. Visst?

I övrigt, lika som bär: Essies nagellack och Chanels nagellack; likvärdiga i sin vedervärdiga värdelöshet. (Hur kommer det sig att Essie lyckats finna sin plats bland alla miljoner nagellack?, kan man undra. Endast pga en extremt bred färgskala? Kvinnor, vi är korkade - jag anser mig korkad och anser därmed att alla andra som gâtt pâ det är korkade pga innehâllen information: vi behöver mao lite mutuell nagellacksupplysning. Jag börjar: Chanel har vackra färger, fina flaskor, men lack som inte hâller, är dessutom svindyra. Essie har ok färger, ok flaskor, jättemânga färger, finns absolut över allt - men hâller alltsâ inte ens en dag? Det gâr ju inte!).

Godmorgon!

Och livet gick vidare.

Idag skrevs det pâ köpelöfte.
Detta var den korta versionen.
En vacker dag kommer den lânga sagan.

Godkväll!
hälsar en av jordens ikväll mest tacksamma.